STRESS.

..Själva ordet i sig får det att knyta sig i magen på mig. Det är nog någon av de värsta sinnesstämningarna jag vet. Att bli virrig, kallsvettig och ha känslan av att aldrig hinna med alla saker man måste få gjort, det skapar ångest. Välkommen till mitt jobb. Och egentligen resten av mitt liv också för den delen.

Vaknade klockan 08.30 och hoppades hoppades hoppades på att värmen skulle vara borta, men icke! 25.6 i skuggan, visade temperaturmätaren. Det är fint med sol, och skönt, men jag klarar inte av att vistas i den just nu. Jag får hjärtklappning och pulsen stiger skyhögt.

Har inte träffat sjuksyster på över två veckor nu. Hennes sommaruppehåll och semesterresa gör att jag inte kommer träffa henne på ytterligare tre. Det känns ganska hårt om jag ska vara ärlig. Man blir så ensam. Samtidigt är jag fruktansvärt rädd för att bli instutionaliserad och aldrig kunna klara sig själv. En dag måste jag ju faktiskt stå på egna ben, och (förhoppningsvis) inte träffa varken Sjuksyster eller andra läkare så ofta att det blir ren rutin.

- SÅDÄR! Nu har jag lyckats gnälla över tre faktorer som irriterar mig just nu. Mitt liv sammanfattat i nuläget helt enkelt. Stress, Värme, Sjuksyster.

Det slår mig från ingenstans att jag kanske borde sluta fokusera på det som är negativt och i stället rikta in mig på de saker som lyser upp min vardag?