...Äntligen.

Jag kan inte på något vis beskriva eller förklara den känsla som fyller mig när jag nu, ungefär ett halvår efter min sista utskrivning, ser tillbaka på det som varit. Det är ur en läsares perspektiv och med en läsares ögon, inte en avsändares, jag tar in allt det jag en gång skrev. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Inlägg efter inlägg. Bokstäver och rader, svärtade av den "verklighet" jag levde i. En verklighet för mig och en annan för resten av världen omkring. Att jag en dag skulle sitta här, som de sa, och se tillbaka på tiden som en period i mitt liv av sjukdom och mer eller mindre misär - det trodde jag inte för en sekund. Nästan lika lite som jag idag kan tro och föreställa mig att det där hemska, svarta, suddiga och kalla, en gång var mitt liv.

Ingen ska behöva leva så. I-N-G-E-N. Jag hatar klychor, tro mig, men jag kan inte hitta något bättre att beskriva anorexin med, än ett helvete på jorden. Det finns inte, går inte, att beskriva för den som aldrig känt dess grepp. Den som aldrig känt känslan av att inte kunna känna någon känsla alls.

Jag är fri nu. Jag är fri, frisk och lyckligast i världen. Med en hel massa hjälp, och med min vilja och styrka som alltid funnits där någonstans - om än väldigt undertryckt under tiden som var - har jag tagit mig hit till den plats där jag står idag.

Jag mår bra nu. Ja, det gör jag. Och för allra första gången på snart fem år, kan jag säga det med en sån uppriktighet att en värme sprider sig genom hela min kropp och får mitt ansikte att spricka upp i ett leende där åtminstone alla tänder i överkäken syns. Det är ett genuint leende den här gången, och jag vet att mina ögon inte längre är lika kalla och uttryckslösa som de en gång var. Den allra mest vackra människa som någonsin satt sina fötter på denna jord, har till och med sagt att jag kan le med bara ögonen. Det känns knas, och alldeles alldeles underbart.

Må väl nu. Och det går faktiskt att vinna allt, även om det ibland är lätt att vara en dålig förlorare och sätta krokben på sig själv på vägen.
TackOchHej.

TIME TO SAY GOOD BYE.

- Även om det svider lite i hjärtat, så måste jag gå vidare nu.

Jag blev utskriven idag, för tredje gången sedan jag blev inlagd i augusti. Jag står framöver på egna ben, i stort sett. Jag kommer att ha boendestöd i form av några människor som kommer hem till mig två gånger om dagen till att börja med, och som ser till att jag får i mig mina mediciner. Jag får också två nya kontaktpersoner. Det känns väl som en helt okej trygghet men de har väldigt, väldigt stora skor att fylla. Det stöd jag fått på avdelningen har varit above all. Visst har jag spytt galla över själva situationen då och då, men när det kommer till hur jag blivit bemött så har jag bara positiva saker att säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fått lära känna så fina människor, och det är något jag kommer att bära med mig en lång tid framöver.

Just nu sitter jag i min lägenhet. Det är tyst och stilla, vilket är något jag inte är speciellt van vid efter allt liv på avdelningen. Men jag är redo nu. Jag är redo att ta livet för vad det är. Ibland är man ensam, ledsen, förtvivlad, arg och vilsen. Det måste vara så. Det hör människolivet till. Och jag måste jobba på att ta tag i mig själv och hitta konstruktiva lösningar på just de situationerna, istället för att tappa greppet och ge vika för destruktiva frestelser. Det är dags att bryta upp med det förflutna, och hitta nya mönster.

Det här är också mer eller mindre ett avsked till er. Jag skulle inte ha något emot att fortsätta blogga och mötas av era värmande kommentarer när man behöver dem som mest. Men vid det här laget har jag förstått att allt som påminner mig om min sjukdom väcker de onda tankarna tilll liv igen. Och den här gången vill jag inte låta något få dra ner mig. Jag vill leva.

Så jag vill tacka er, för allt det stöd och pepp ni givit mig när jag varit i behov av det. Och till alla er där ute som kämpar: FORTSÄTT med det! Annars kommer det tillslut en dag då man inser att man kastat bort sitt liv på ingenting. Hårt, men sant. Och vem vet, vi kanske hörs av vid ett senare tillfälle. I en annan blogg, och förhoppningsvis ett annat liv än det jag levt de senaste åren. Ta hand om er tills dess.

Det är dags nu. Det är dags att leva.

Kramar.

VAKNAT PÅ RÄTT SIDA.

Ja, idag mår jag bättre. Jag var fly förbannad på allt och alla igår, efter några dagar av gråtattacker. På nåt sätt känns det som om mina humörssvängningar blivit kraftigare under den senaste veckan. När jag är glad känns allt jättebra och jag kan finna mig i att vara här, men när jag mår dåligt gråter jag floder eller har taggarna utåt och vill bara fly från allt. Kanske beror de här förändringarna på att jag slutat med min lugnande medicin?

Nu ska jag göra mig iordning för att gå ner på stan med en manlig skötare. Vi ska gå på loppis och trängas bland galna tanter. Det kan bli rätt kul! JAPP, idag är jag uppåt igen - äntligen!

SLÄPP UT MIG.

Det är inte så jävla lätt som de verkar tro. Att stanna kvar, härda ut, tills onsdag. Jag har suttit här inne sedan i tisdags nu, och jag känner ett sammanbrott komma över mig. Jag klättrar snart på väggarna om jag inte får komma ut. Hem. BORT. Jag vet inte riktigt var denna plötsliga energi kommer ifrån, men den är inte av denna värld, det kan jag skriva under på.

Jag måste göra någonting. Något måste hända snart. Jag klarar inte av att hantera det här.

I CAN'T BE WITH YOU.

Mörkret har lagt sig, men ljusen är ännu tända på avdelningen. Personalen går in och ut genom dörrarna. Men för mig är de stängda. Jag sitter fast här inne. Jag kommer ingenstans. Min vän, min allra bästa vän, är flera hundra mil ifrån mig. När jag helst av allt just nu bara vill ha henne nära. Om jag kunde få ändra på bara en enda sak just nu, en enda sak, så skulle det vara avståndet emellan oss. Mellan hulkningarna viskar jag för mig själv: Kom hem. Kom hem till mig. Vänd upp och ner på min existens igen. Gör mig hel. Var finns du just nu, när jag behöver dig? Kom hem.

Tårar smakar salt. Och jag inte låta bli att fråga mig själv: Ska livet vara såhär?

ZERO TIPSAR.

Om du någon dag skulle känna dig alltför bra till mods, tänk då på allt du sumpat för dig själv och andra på grund av ditt mentala tillstånd. Tänk på kärleken du sköt ifrån dig. Tänk på vännerna du svek. Tänk på vilken sorgligt ynklig själ du är, och tänk på att det är ditt eget fel.

Gå sen och ät ditt första mål mat för dagen - kvällsmaten - och spy upp den. Toppa med ångest och en nypa självförakt.

Jag lovar, du kommer definitivt att få ner de där jävla fötterna på jorden igen.

FÖRSENADE NYÅRSLÖFTEN.

Ja, med tanke på att det aldrig är för sent att starta på en ny kula, så avger jag härmed mina nyårslöften (som jag givetvis ska ge mig f-n på att uppfylla):

- Jag ska ta tag i skolan igen. Med start på måndag.
- Jag ska ta bättre hand om min ekonomi (dvs INTE använda shoppingmetoden som terapi).
- Jag ska sluta värdera mig själv utifrån min vikt.
- Jag ska sluta skjuta fram saker och ting på grund av att de är jobbiga att ta tag i.
- Jag ska släppa mitt förflutna och gå vidare, med andra ord: Starta om.

Och de här löftena har jag nu skrivit ned på en lapp, som jag ska sätta upp någonstans hemma i lägenheten och titta på varje dag för att påminna mig själv. Ja, nu är det verkligen dags för en förändring i positiv riktning för mig.

MORNING HAS BROKEN.

Upp och hoppa 06.43, mot kaffebaren, in i rökrummet och njut, njut, njuuut av morgonens första cigg. Det skulle kunna vara bästa tiden på dygnet.

Idag tänkte jag skriva ut mig (vilket jag för det mesta går in på ronden för att göra). Men idag är det speciellt. Jag vill komma igång med skolan igen, träffa vänner, bo i min lägenhet (där jag hittills bott mindre än vad jag gjort på sjukhuset). Jag vill L-E-V-A. Det gör man faktiskt inte när man är inneliggande. Inte på samma sätt.

Ronden är klockan 11.00. Keep em crossed för mig nu!

TURN THIS LIFE UPSIDE DOWN.

...Jag har kommit till en punkt där jag inser att något drastiskt måste göras. De senaste dagarna (veckorna?) sedan jag konfronterade min farfar, har inte varit nådiga. Jag har fumlat och ramlat omkring i ingenting och inte vetat varken ut eller in. Jag har bara flytit med, tyvärr i fel riktning, och är verkligen i behov av att hitta en ljusare väg nu.

Jag måste skärpa till mig. Ta tag i mig själv. Ta mig i den där jävla kragen. Jag kan inte fortsätta så som jag gör och har gjort nu. Det är dags för en uppryckning over här.

Jag saknar min vän. Jag saknar henne nåt så förbannat. Kom hem och vänd upp och ner på mitt liv igen. Jag är halv utan dig!

Jag ska nu ta mig upp på fötter igen. Och jag ska börja med att röja upp runt omkring mig. Städa, städa, städa tills allt är skinande rent. Duscha av mig all skit och börja om på ruta ett. Frisk, sund och välmående - here I come!

OH NO, YOU DIDN'T?!!

...Åh, jo, det gjorde jag. Bort mig alltså. Fullständigt och totalt. Jag har varit lika idiotisk som den som kysser en krokodil godnatt. Enda skillnaden är väl att den som kysser krokodilen förmodligen aldrig gör något idiotiskt igen. Och med tanke på mina puckoparader under de senaste veckorna, så är det mycket otroligt att jag i fortsättningen kommer att leva ett idiotibefriat liv. Ibland blir det bara så fel.



Men, nog om min intelligensbefrielse för stunden. Dagen har jag spenderat med min barndomskamrat. Vi käkade thai och jag köpte en snygg klänning. Kom hem, fick ångest, spydde, tokstädade hela lägenheten, drack ofattbara mängder kaffe och rökte avskyvärt många cigg och hamnade tillslut här - i sängen - framför datorn.

Nä, nu är klockan nio och det är dags för mig att ta mina mediciner, sätta på en intressant film och slutligtvis somna (förhoppningsvis sött). Därefter vaknar jag upp till en morgondag vars förmiddag kommer att spenderas på sjukhuset där jag gör mitt mmti-test, och får reda på om jag är ett hopplöst retard eller inte (typ).

NATTINATT.

MOTSÄGELSEFULLT.

"Du ser väldigt pigg och fräsh ut idag, Zero. Men du är lite smal".

Fy fan, rent ut sagt, vilken jävla käftsmäll det kändes som. Idag har inte varit en bra dag. Det har inte varit speciellt bra sedan igår då jag vaknade upp och insåg att jag dagen innan överdoserat luftfräshörer och blivit medvetslös. Jag är inte pigg och fräsh, och definitivt inte smal. Jag är väl medveten om att jag lagt på mig nåt fruktansvärt de senaste månaderna, och det känns skitjobbigt. Tro mig, det är i princip det enda jag tänker på. Att sen få höra något som är så långt ifrån verkligheten som det går att komma, från en annan sorglig själ här på avdelningen - det känns snarare som sarkasm än komplimanger.

Rättelse: Du ser väldigt dyster och tråkig ut, Zero. Och du är lite för FET.

"GOOGLA ACT"

"Du måste fixa det här själv. Vi kan inte hjälpa dig med det här. Du blir fast i en identitet som sjuk."

Plötsligt känner jag mig som en av de gamla tanterna som lägger sig på golvet, ringer på klockan efter personal, och påstår att de ramlat och behöver hjälp upp. Han sa det som om det här vore något jag själv valt. Som om jag skulle vilja vara sjuk, och vilja vara inlagd på den här avdelningen. Som om jag försökte framkalla symptom för att bli kvarhållen. Som om min snetändning på aerosol igår skulle vara ett sådant försök.

Snälla helvete. Jag vill inte vara sjuk, och jag vill framför allt inte vara här. Vad som hände igår är något jag inte kan förstå, men ändå ångrar djupt. Det var ett av mina livs största misstag. Att vara kvar här skulle också kunna räknas till de misstagen, om det nu vore så att jag är här på frivillig basis det vill säga. Hade jag fått välja, så hade jag varit hemma, mått bra och levt livet.

Jag skiter högaktningsfullt i om han eller de tror att jag gör det här för skojs skull eller inte. Om han är så jävla pantad att han tror att jag överdoserar för att få vara kvar på avdelningen med LPT, då är han yte och cyklar på hal is - i motvind.

Just nu känner jag mig mer oförstådd och sårad än på väldigt länge.

TWITTER - FÖR ATT SÅN IDIOTI INTE FÖRTJÄNAR FLER ORD.

Åt. Kyckling + wookgrönsaker. Spydde.
=SKIT & HELVETE.

PERMIS ÄR INGEN BAGGIS.

Ja, nu har jag fått permis till och med måndag, vilket såklart känns jättebra. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det är svårt. Jag missade frukosten imorse, åt lunch på sjukhuset efter mötet, och nu är klockan kvart över sex och jag har inte ätit sedan 12.00. Varför? Jag vet inte. Jag har varit och shoppat, inte haft tid, glömt, förträngt, skjutit upp etc etc.

Det kan ju inte hålla på såhär om jag ska bli riktigt bra. Genuint och fullt frisk, inte bara ha en sund fasad. Så vad göra nu? Ställa mig och laga mat? Det känns inte bra. Det känns inte bra alls. Jag fattar inte hur det kan gå så naturligt och hyffsat lätt att äta på sjukhuset när man får en färdig bricka framför sig, samtidigt som det blir ett jätteberg att bestiga när man är ensam hemma.

Jag ska föra matdagbok under den här permissionen också. Och jag tänker skriva en ärlig sådan. Det är ingen idé att fuska. Jag lurar bara mig själv. Så nu blir kvällens stora fråga: Kommer det att bli fler än ett mål noterat för den här dagen?

DET ÄR ALLDELES FÖR LÄTT...

...att falla tillbaka i gamla mönster. Gärna destruktiva sådana.

Ibland funderar jag ganska seriöst kring vad det egentligen är för fel på mig. Det är som min läkare säger - att jag motarbetar mig själv, omedvetet. Jag ska göra ett personlighetstest (MMTI) den 26:e. Kanske får jag några svar då? För det är det jag behöver. Svar. Jag har alldeles för många frågor och funderingar som inte leder någon vart.

Jag vill slå någon på käften, samtidigt som jag vill kura ihop mig och gråta. Jag vill skrika högt och ljudligt, all världens svordomar, men klarar inte av att forma ord med mina läppar. Varken för att skrika eller prata av mig.

Jag vet att jag inte borde vara ensam. Men är man snart 20 år så ska man klara av det. Vad gör mig så annorlunda? Varför är jag som jag är?

SHIT, vad filosofiskt det där blev. Jag bara flummar just nu. På tal om gamla mönster, ja..

SAKER OCH TING BLIR SÄLLAN SOM MAN TÄNKT SIG.

..Eller önskar sig, rättare sagt. Jag vet inte varför jag ens förväntat mig, åtminstone hoppats på, en annan reaktion från min farfars sida. Jag behövde höra vrede, förtvivlan eller kanske till och med ånger. Men de reaktioner jag framkallade hos honom var snarare sarkasm och överlägsenhet. Han fnös åt mig. Bortförklarade sig, skuldbelade mig - som så många gånger förut.

Men, egentligen visste jag att jag aldrig skulle få någon ursäkt, eller ens minsta lilla antydan av ånger från honom. Han är ett svin. Ett manipulativt svin och en gubbsjuk idiot. Det har han alltid varit. Jag minns inte riktigt allt jag fick ur mig, men jag vet att det var så pass mycket att jag kunde märka hur obekväm han var med situationen, trots hans försök att verka oberörd, förvånad och överlägsen. Så trots att jag inte fick en ursäkt, eller ett erkännande, så är ändå det viktigaste för mig är att jag fått sagt mitt. En gång för alla.

Vi tjejer måste stå upp för oss själva. För vi är bra och vi bestämmer över våra egna kroppar och hur vi väljer att använda dem. Det finns tyvärr alldeles för många rötägg därute som försöker hävda motsatsen.

ALDRIG MER.

Aldrig mer ska han, eller någon annan heller för den delen, få röra vid mig utan att jag vill det. Aldrig mer ska jag behöva höra hans röst eller låta hans svarta ögon syna mig uppifrån och ned. Aldrig mer ska han få förstöra mig. Efter fredag ska jag försöka gå vidare. En gång för alla.

Jag har inte sett honom på väldigt länge nu. Så pass länge att jag inte längre minns vilka sorts kläder han brukar bära, eller hur det ser ut i hans hem. Men jag kommer ihåg ögonen. Och jag kommer ihåg händerna. Stora, bruna händer med en guldring. Tjocka, långa, äckliga fingrar. Som har varit under mina byxor. Svarta ögon. Som så många gånger har fått mig att känna obehag.

När jag ser honom på fredag tänker jag ge igen för allt han gjort mot mig. Jag tänker titta på honom med andra ögon. Se ned på det äcklet och få ur mig det som ligger och gror på insidan. Orden kanske stockar sig, och tårarna kanske rinner, men i vilket fall som helst så tänker visa honom vad han ställt till med.

HÖJDEN AV KATASTROFAL IDIOTI.

JAG CITERAR HÄR NEDAN http://pedofil.se - DEN MEST INTELLIGENSBEFRIADE, FRUKTANSVÄRT AVSKYVÄRDA, PATETISKA RÖRELSE JAG NÅGONSIN STÖTT PÅ:

"Även om förskolebarn är mest påverkningsbara så kan barn i alla åldrar suggesteras till att involvera eller rapportera felaktiga händelser. Dessa händelser gäller inte bara vardagliga saker utan kan även gälla traumatiska händelser, inkluderat sexuella övergrepp, misshandel, våld, övernaturliga händelser med mera. Barn kan skapa allt från enstaka detaljer till hela episoder med falska minnen.

Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler? [...] Barn är fyllda av en idealistisk tilltro till livet och de är redo att älska utan gränser och förbehåll, de ser världen utan alla de normativa filter som vi vuxna har och de är fyllda med inneboende nyfikenhet på livet. Deras kroppar speglar deras sinnen, barns estetiska skönhet utstrålar femininnitet, deras hy är utan motsvarighet; deras figur är slank och saknar de reproduktionsformer som vuxna kvinnor har. De innehar en estetisk renhet vilken kan jämföras med vår bild av änglar, barn är estetiskt sett de närmaste gudomliga varelser som vi har. Ängellika till utseendet men hedonistiska i sin natur, barn ser njutning som ett ändamål i sig själv och om de vore fria så skulle de uttrycka sin sexualitet på det sättet som naturen ämnade. [...] Sexuell njutning, mental tillfredställelse, orgasm, vänskap och kärlek är komponenter vilka alla bidrar till meningsfulla relationer mellan barn och vuxna. Det finns inget fel i att två älskande personer möts och njuter av varandras sinnen och kroppas, det finns inget fel i att två individer smeker varandra och viskar ömma ord, det finns inget fel i att ett barn och en vuxen utforskar de lustar som vi alla är fyllda med."

Jag är matt. Helt tom på ord. Vad är det här för vansinne? Vilka förvridna världsuppfattningar driver de människor som står bakom den här sajten och dess ståndpunkter? I vilken värld lever de som glorifierar pedofili och proklamerar för pedofilers acceptans i samhället? Barn är och förblir barn. Förhoppningsvis sunda, välmående, kärleksfulla, nyfikna barn. Lyckligt ovetande om allt som hör en vuxens sexualitet till.

Pedofiler...Jag sparkar på er när ni ligger ned. Jag föraktar er och ser ned på er. Jag äcklas av er och jag hatar er. Tårarna rinner på mig nu. På en som inte ens kan gråta. Det här upprör mig något fruktansvärt.

K SOM I KONFRONTATION.

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Idag har jag varit på rond. Och beslutet jag fattade efter den ronden, är ett beslut som kanske kommer att kunna påverka mitt liv för all framtid. Till det bättre. Som ni vet, så har jag sedan barnsben blivit utsatt för diverse ofredanden från min farfar. Och vad läkaren föreslog idag var att konfrontera honom. En gång för alla. Det är något jag bara drömt om tidigare, men att det en dag skulle bli verklighet hade jag faktiskt aldrig kunnat föreställa mig. Det fanns, och finns egentligen fortfarande, alldeles för mycket rädsla och ångest.

Men jag ska göra det. Jag har bestämt mig nu. Tack vare att min kontaktperson var så snäll och erbjöd sig att följa med mig. För jag kan inte göra det själv. Det skulle vara alldeles för farligt. Det är tyvärr så, som min pappa säger, att man inte kan veta vad den mannen är kapabel till. Men nu, med det otroliga stöd jag får, så känner jag mig starkare och redo att få slut på det här helvetet en gång för alla. För det är nog så, att han fortfarande gör mig illa, trots att han inte är mig nära.

JAG TÄNKER GÖRA SLUT MED MITT FÖRFLUTNA.

G FOR GIVING UP.

Ja... nu har jag spenderat en natt utanför sjukhusets väggar, och jag har haft det väldigt trevligt vill jag lova!

Men, sen ringer de till mig. Två av de skötare jag verkligen tycker om, och ber mig komma tillbaka. Tillbaka till vadå? Mat, utegångsförbud och ständig tristess. Jag vill inte. Men min svaga punkt, min väldigt svaga punkt till och med, är när människor vädjar till mig. Jag är inte sån av naturen, att jag inte berörs av det. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att bryta mot regler. Det låter kanske dumt, jag vet, men när folk är arga på mig för något som jag vet att jag är ansvarig för, då mår jag inte bra.

Sen ringer mitt lilla hjärta där uppe på avdelningen, den andra ätstörningspatienten, och lovar mig att den här dagen kommer bli den bästa någonsin på psyket. Hon sitter ju där hon också, och får inte gå ut hon heller. Och vore det inte för henne och det faktum att jag åtminstone kan ha tråkigt med någon annan, då hade jag inte kommit fram till det val jag nu har gjort.

JAG GÅR TILLBAKA.

V FOR VICTORY.

...OCH M FÖR MADNESS?

Jag sa ju det. Att jag skulle därifrån på något sätt. Det var läkarrond idag. Allt hade gått så bra. Helgpermisen klarade jag galant, både mat och ångestmässigt. Jag förberedde mig på ännu en permission, och gick in i rummet med ett leende på läpparna. När jag kom ut var jag inte alls lika glad. På grund av en panikångestattack igår kväll, tyckte läkaren att jag inte skulle få gå på permis alls. Ingen skolgång. Ingen utgång. Över huvud taget. Fast på den låsta avdelningen en hel vecka.

Jag fick panik, så klart. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som kämpat så jäkla hårt! De fattar inte att jag slits mellan min onda och goda sida varje minut av min tillvaro. När ångesten väl lyser igenom och tar över, som den gjorde igår, då är det helt plötsligt en tillbakagång som i det här fallet belönades med indragningar av precis allting. Jag blev så jävla ledsen. Kände mig så jävla liten och hjälplös.

Än en gång drabbades jag av panik. Jag kände ångesten slita mig mitt itu. Behövde ut. Bort. Behövde vara ifred. Och jag vet, nu med facit i hand, att jag gjorde fel. Men jag kunde inte stoppa paniken. Jag stack. Väntade tills de öppnade dörren och sen sprang jag. Nu är en polisanmälan gjord och jag vet inte vad som väntar mig. Men just nu orkar jag inte göra något åt min situation. Jag är så jävla less på sjukvården och att vara under LPT.

Jag är inget barn längre. Även om jag kanske beter mig som ett ibland.

NU FÅR DET VARA NOG.

...Och nej, det här är inte ännu ett inlägg om hur jag ska besegra ätstörningen. Det här är ett inlägg om hur jag ska besegra sjukvården och mitt LPT, för tro mig, väldigt snart tänker jag lämna det där stället för gott om jag så ska fly landet.

Jag blir så trött på att behöva vara där. Det finns ingen frihet. Att behöva fråga om lov för att gå ut med vänner eller få vara hemma i sin egen lya, det hör definitivt inte vuxenlivet till. Även om man får permis och är hemma en del, så ligger alltid tanken där och gnager, om att man ska tillbaka till den låsta avdelningen och leva som ett djur i en bur.

Och nu vet jag att jag låter jäkligt bitter och otacksam, eller vad man nu ska kalla det, men jag måste få luft snart. Jag måste få bestämma över mitt liv själv.

To be or not to be.

LÅNGA DAGAR, MÖRKA NÄTTER.

Sitter i min säng här på sjukhuset nu, och har just kollat på guldbaggegalan. Jag är alltså fortfarande inskriven. Tydligen hade de inte bestämt sig på länsrätten ännu, om mitt LPT ska skrivas av eller inte. Och att vänta på det beskedet är fruktansvärt jobbigt. Framför allt att vänta just här. Det har varit en lång dag.

Det blir lite jobbigt ibland. Det är påfrestande att slitas mellan två viljor. Jag vill, och jag vill inte. Men jag vill. Jag måste nog inse att jag alltid kommer att vilja gå ned i vikt. Jag måste kanske också förstå att det inte betyder att jag måste lyda den viljan. Då skulle allt bli ett helvete igen. Som så många gånger förut.

Och det är verkligen dags för en ändring nu, som jag sagt tidigare. Och jag står fast vid det.
Godnatt.

SPEGELMONOLOG.

"Du har inte tjocka lår. Din mage är helt normal. Du ser inte gravid ut. Du är jävligt snygg!"

...Så patetisk har jag nog inte känt mig på länge, som när jag stod framför spegeln tidigare idag och försökte jobba lite på mitt självförtroende. Om jag trodde på alla komplimanger jag öste ur mig kan jag väl inte påstå, men jag fick mig ett gott skratt i alla fall - och sånt förlänger ju livet har jag hört.

Mamma ska snart laga mat här hemma så jag sitter och förbereder mig mentalt. För övrigt har jag inte fått besked angående LPT:t än, men det kommer väl under dagen. I hope.

Hej för nu.

FRI SOM EN FÅGEL.

...Nej, LPT:t har inte gått ut. Eller snarare så vet jag inte hur det blir än. Beslutet kom inte idag, utan imorgon. Men, jag har fått en helgperm så nu sitter jag hemma i lillebrors rum, och det känns så skönt att slippa spendera natten på dårhuset.

För övrigt har min nya livsstil - den friska - gått rätt bra hittills. Slarvade något med middagen här hemma förut, men det ska jag försöka ta igen till kvällsmålet. Jag kan ju inte påstå att jag helt plötsligt blir fri från ångesten bara för att jag bestämt mig för att bli frisk, men jag tänker kämpa emot den allt vad jag bara kan.

Yes, det var väl det for the minute. Nu ser jag fram emot en kväll med la familia. Underbara människor!

A NEW SUN IS RISING.

Ja, nu är det dags. Jag har väntat så länge. För länge. Lidit för saker som inte är mitt ansvar. Tagit skit jag inte förtjänat. Jag tänker göra slut med mitt förflutna nu. Här och nu. Jag tänker börja leva igen.

Aldrig mera värdera mig själv utifrån vilka siffror vågen visar. Aldrig mer svika mina nära eller mig själv genom att inte äta. Det är självdestruktivt, ont, och har aldrig löst några problem. Snarare skapat problem. Jag var inte en bättre människa när jag vägde X antal kilon. Jag var inte lyckligare, inte friskare. Jag var inget annat än en slav under ett sinnessjukt tankemönster. Och framför allt - jag var inte fri.

Jag vill ta tillbaka det som var mitt. Livet. Jag vill ta vara på det som är jag, innerst inne, och åstadkomma något utifrån det. Jag vill hitta mig själv, min identitet, och vara en bra människa. Jag vill tycka om mig själv, precis så som jag är. För jag är värd det, och jag duger.

Det är nu eller aldrig.

ABSOLUT AMBIVALENS.

...Om ni nån gång tvekat, menar jag..

Hittills har dagen varit okej, åtminstone fram till lunch. Jag gick till skolan och gjorde färdigt ett tungt historiaarbete, och det känns verkligen bra att vara igång igen. Den här gången tänker jag göra klart allt en gång för alla. Kom tillbaka till sjukhuset efter att ha haft en nattpermis. Kände med en gång hur modet sjönk och jag bara ville tillbaka hem igen. Imorgon kommer beslutet från länsrätten. Imorgon.

Och om mitt LPT inte går ut då - och jag därmed antagligen inte får åka hem - då kommer en viss undertecknad att bli mäkta besviken. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt hur jag skulle klara av ett sånt beslut faktiskt.

ME AGAINST THE WORLD.

Ja, så känns det ibland. Hade nyligen ett samtal med min advokat, som tycker att LPT:t ska få sitta kvar med tanke på hur det gått tidigare. Shysst uppbackning man fick där, tänkte jag.

Hur som helst... nu sitter jag och väntar in länsrättsförhandlingen som skall vara om tio minuter. Jag har ju gjort det förut så jag är inte nervös, men det är ju aldrig trevligt direkt.

Får nog bli en kopp och en cigg innan.
Wish me luck mina vänner!

NI HAR RÄTT.

...Ja, ni har så jävla rätt.

Jag är värd något bättre än det här. Jag är värd att få må bra och kunna njuta av livet. Den här gången varken orkar eller tänker jag misslyckas. En dag måste jag ju trots allt ta beslutet att bli frisk på riktigt, och den dagen tänker jag inte skjuta på längre.

Nu vill jag kliva ut ur den här skuggan.

DET ÄR SVÅRT MED FYNDIGA RUBRIKER.

Sitter i min säng, ihopsjunken framför datorn. Sjukhuset innebär en evig väntan. Väntan på att kvällen skall komma och man kan få gå och lägga sig. Sen är det en ny morgon, och en ny väntan.

På tisdag är det i alla fall dags för länsrättsförhandlingar angående mitt LPT. Det lär inte hålla i rätten, och jag hoppas att jag får åka hem när beslutet kommer. Jag blir så avtrubbad här... så nere. Och den här gången vill jag verkligen försöka åka hem utan att ha i tanken att jag måste gå ned i vikt det första jag gör. Kanske har jag fattat nu, att det bara går åt helvete med allting då. Vänner, familj, skola, ja - hela kittet far åt pipsvängen när jag sätter den sidan till.

Det får bli ändring nu. Det är dags för mig att växa upp. Livet är mitt.

IT'S EMOTIONAL.

Det har, som överskriften antyder, varit en känslosamt jobbig dag. Åtminstone eftermiddag. Jag gick hem för att hämta grejor inför skolstarten imorgon, och det räckte att komma innanför dörren till det paradis som jag kallar min lya, för att jag skulle få en nästan outhärdlig hemlängtan.

Det var med tunga steg som jag gick tillbaka till sjukhuset, och bröt ihop totalt när jag insåg hur ensam jag är. Ja, nu låter det fruktansvärt mycket som om jag tycker synd om mig själv, men det är faktiskt så att man till slut blir mol alléna när man håller på så som jag gör. Mina närmsta vänner har sagt upp kontakten. Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Mamma vägrar att ha mig hemma längre, eftersom ingen av dem orkar. Och det känns tungt. Det känns så jävla tungt.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen och tänker ge upp... Nej, det tänker jag faktiskt inte alls. Jag tänker kämpa nu. Jag tänker kämpa hårt som bara fan för att komma ut och vakna till liv igen. Livet är mitt, och det skall inte få styras av nån idiotisk sjukdom längre.

DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN.

...NÅGONSIN, som jag ligger inne.

Att komma innanför de här dörrarna igen kändes fruktansvärt jobbigt. Inte bara på grund av att jag måste äta, utan för att jag känner mig så instängd och avtrubbad här. Jag vill leva, på riktigt, där ute.

Nu ska jag strax göra mig i ordning inför ett möte på skolan. Det är dags att börja nu. Och jag kommer att göra allt som står i min makt för att klara av skolarbetet och gå ut med bra betyg. Idag beslutas om mitt LPT får kvarstå eller om det tas bort. Och om det tas bort och jag skriver ut mig, då ska jag fanimej börja mitt liv igen. På riktigt!

NEVER SAY NEVER.

...Det är väl något jag lärt mig nu.

Läkarbesöket slutade med att jag fick välja mellan att åka till psykakuten frivilligt eller med polis. Det tog emot, men givetvis gjorde jag det frivilligt. Väl där undersöktes jag igen och hade sedan en diskussion med läkaren om läget. Jag blev inlagd under hot om LPT.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen igen. Jag har utav en läkare jag träffade igår, fått fyra dagar på mig att bevisa att jag klarar av att äta, så kanske vårdintyget (som jag fick senare) skrivs av. och jag kan åka hem. Och just nu vill jag härifrån så jävla mycket att jag kan göra vad som helst, och i det här fallet gäller det att äta, hur mycket det än tar emot.

Kram

BLINKA BLINKA LILLA IDIOT.

Ja, nu har de varit här igen, käringarna.

Jag gjorde mitt allra bästa med att se pigg, fräsch och allert ut, men utan större framgång. De envisades med att ringa en läkare eftersom de "inte vill ha min död på sitt samvete". Så fruktansvärt löjligt, ursäkta mig. Jag kommer INTE att dö! Och jag behöver INTE någon doktor! Jag vill LEVA, och jag vill bli SMAL. Meningen var ju att de skulle få i mig, eller jag skulle få i mig, en ND under deras besök idag. Dessvärre låg den drycken, tillsammans med lite annat smått o gott, i soporna sedan tidigare idag.

Så nu kommer farbror doktor hit om en dryg timma. Yippeee. Upptaderar om läget efteråt.

RUNNING TO THE EDGE OF THE WORLD.

...Ja, till och med Marilyn Manson kan ha riktigt fina texter. Det är en sjukt bra låt, och den ger mig verkligen motivation att fortsätta kämpa. Ibland.

..Säger jag och sitter här med mitt kaffe, invirad i en halsduk och mössa trots att det är 25 grader varmt i lägenheten. Idag hjälper nog ingen låt i världen tror jag. Fryser som en mört i en bottenfryst sjö och orkar knappt hålla huvudet uppe. Har ångest inför mobila teamet som kommer till mig senare idag. Jag vill helst inte öppna dörren.

JA! Här var det gott om kämparglöd! Nja... men jag lovar er och mig själv i alla fall, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att hamna på sjukhus. Nu blir det sims 3 och ytterligare en kopp.

PUSS PÅ EDER.

ALLA SVORDOMAR I VÄRLDEN.

Ja, nu är jag arg vill jag lova. Besöket var fruktansvärt. Två tanter kommer instövlande och ber mig ta fram en ND och dricka upp den. Bara sådär. Jo, tjena. Här har jag inte ätit på 5 dygn och så vips, tror två främlingar att jag häller i mig 300 kalorier bara sådär. Det gjorde jag förstås inte. Efter en ny överenskommelse - nämligen att de kommer klockan 16.30 imorgon och försöker med samma sak - så gick de tillslut.

Om jag inte vill att ni kommer hit då? Frågade jag. Jo, de kan ju inte tvinga sig på mig, lät det, men om jag inte skulle vara hemma eller öppna dörren så drar de in polisen och kanske till och med får mig inlagd. Hur jävla frivilligt är det då?!

Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det här. Nu fick jag dessutom reda på att de hade mig som "uppdrag" i en veckas tid. EN VECKA! Jag vill inte! Jag vill bara lägga mig under täcket och få vara ifred! För alltid!

LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.

THANK'S FOR MAKING ME A FIGHTER.

Har bråkat med mamma igen. Hon ringde upp och började skälla ut mig. Beskylla mig för att göra alla i min närhet illa och visa noll hänsyn för henne och alla som vill hjälpa till. "Är det så du vill ha det så ska du få det så", sade hon, när jag slängde på luren i ren frustration och uppgivenhet.

Men jag vet mycket väl. Jag vet mycket väl hur andra får lida på grund av hur jag beter mig. Och jag vill faktiskt inte att det ska vara så. Att se hur jag får andra att må dåligt, gör mig ännu sämre och än mer självhatisk. Och när jag hatar mig själv, då hjälper i regel inget annat än att sluta äta. Det är väl det som är problemet kan jag tro, att jag "botar" mina problem med svälten. Den får mig, trots all skit den lett mig in på, att må bra med mig själv. Åtminstone för en stund. Och den stunden är värdefull för mig, oavsett vad konsekvenserna blir i längden.

Sjukhusbesök om några timmar. Och allt jag oroar mig för är hur min kropp ska klara av att ta mig dit.

UNBREAKABLE.

Eller? Nä, kanske inte. Men fint som snus vore det!

Öronen susar. Tjoff, tjoff, tjoff, säger det, och hugger till i bröstet och ut i hela kroppen. 2-3 ggr var tredje minut ungefär. För någon sekund försvinner syn och hörsel. Jag undrar om det beror på att jag slutat med mina mediciner eller om det kan ha med vätske- eller näringsbristen att göra? Någon som känner igen symptomen? Försöker i alla fall just nu råda bot på det genom att dricka en dl citronvatten.

Imorgon skall jag tydligen på sjukhusbesök igen. Jag ska träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Om jag kommer upp och ut ur lägenheten, that is. Det är ju nån kilometer att gå, varav de sista 100 metrarna består i uppförsbacke (i vilken jag i sådana här tillstånd brukar få stanna och vila x antal gånger...) Snacka om weakness på mig alltså.

Nä, nu är citronen uppdrucken och jag känner mig genast fylld av krafter. Jag skulle nog kunna springa ett marathon i snöyran. Eller åtminstone träna lite pilates och storstäda lägenheten? Eller ringa upp en gammal bekant och ta en fika och äta en stor kanelbulle med socker på kanske? Eller varför inte beställa hem pizza och bara ligga och slappa istället?

Jag är ju så urbota dum att jag inte kan låta bli att le åt mig själv. Nej, ovanstående var nog mest önsketänkande faktiskt. Jag ska vara glad om jag orkar mig fram till dvdn och får satt på en film.

Ha en fin kväll allihop.

ALDRIG MER.

Jag vill aldrig mer må dåligt. Ibland undrar jag vad fan jag har gjort för att förtjäna att må såhär. Eller, rättare sagt, jag frågar mig själv det i princip hela tiden. Men, som vanligt när jag frågar mig själv någonting, så får jag inga intelligenta svar.

Mamma ringer. Till och med pappa ringer. De har gaddat ihop sig om att tro att jag är suicidal igen. Men det är jag inte. Just nu känns det snarare som att jag är beredd att ge upp, och se vart det tar mig. Jag orkar liksom inte kämpa i någon riktining alls, varesig konstruktiv eller destruktiv. Jag bara är, liksom.

Och om det ändå vore så jävla enkelt att rycka upp sig, att ta sig i kragen. Kämpa på, kämpa hit och kämpa dit. Men för att komma någonstans med sitt kämpande, så tror jag att man måste ha något att kämpa för. Något som väntar i slutet av tunneln. Och tills dess att jag hittar det, så kommer jag bara att flyta med.

Kalla mig vek. Jag håller med.

DET ÄR SLUT.

Det är slut på allt nu.

Vilken självömkande jävla drama queen jag känner mig som. Om jag vore på minsta humör så skulle jag skratta åt mig själv. Jag vet inte vad som händer, förutom att allt - som överskriften antyder - är slut. Jag känner mig kall. Jag känner mig tom. Bottenlös. Jag skakar. Jag vet inte ens varför jag sitter här och skriver. Det är väl förmodligen för att jag vänder mig till de som aldrig svikit mig. Er. Och dig? Jag måste få ut mina känslor till någon, om det så är till några jag aldrig träffat. Jag vill inte vara ensam i det här.

Ingen annan orkar med mig längre. Inte en gång till, säger de allihop. Men vad de inte förstår är att jag inte orkar med mig själv heller längre. Och det är därför det blir såhär.

Jag vet inte ens vad jag skriver. Tankarna är någon helt annan stans men jag kan inte beskriva var, för jag ser det inte.

Vad fan håller jag på med?

JAG ÄR STARKARE.

Försöker intala mig själv att jag är starkare än allt som försöker dra ner mig. Det största problemet med att vara utskriven är väl just det, att det finns inte speciellt många andra än jag själv som kan säga det till mig. Och mig själv kan jag inte riktigt lita på än, tyvärr.

Trots att jag vet att jag inte var lyckligare vid x antal kilon, utan snarare tvärt om, så vill en del av mig tillbaka. Kommer det alltid att vara så? Kommer jag aldrig att bli nöjd och gilla läget? Nu, enligt älsklings våg, har jag ett BMI på 19.7. Ett normalt BMI med andra ord. Varför kan jag inte nöja mig med att vara normal? I mitt hjärta vill jag ju inget annat än att se ut som alla andra. Men huvudet säger en annan sak. Fet, värdelös, äcklig. De tre ord som på något sätt blivit ett mantra för mig, och som ständigt upprepas inom mig då jag äter, har ätit eller funderar på att äta.

- Älskling, för varje kilo du lägger på dig så kommer du att bli ännu vackrare.

Och då undrar jag: varför ska det vara så svårt att ta till sig, när det är honom jag litar på mest av allt?

AMBIVALENT, ja. Så var det.

NYTT JÄVLAR ANAMMA.

Hej och välkommen tillbaka, säger jag till mig själv! Och tack för alla fina kommentarer jag möttes av när jag loggade in för första gången på några månader nu! Ni känner ju mig vid det här laget, och vet att det värmer otroligt mycket. Jag har saknat er!

Men, nu är jag tillbaka som sagt. Det var en mycket klok kvinna som väckte tanken att börja blogga igen. Och om du läser det här nu så skickar jag en enorm cyberkram, för med din hjälp har jag nu lyckats vända den här dagen!

Hur som helst.. jag har skrivit ut mig igen. LPTt övergick till ett HSL efter någon månad av mycket starkt jobb från min sida (FAKTISKT!). Och även om jag dagar som dessa inser att det var ett alldeles för snabbt beslut att ta, så måste jag ju tids nog klara det här själv, och varför inte nu? Det vore ju underbart att kunna leva ett liv som en människa och klara sig själv. Utan självhat och ångest. Något som för så många är en självklarhet. Så nu har jag samlat krafter, efter att tidigare idag ha varit ett ras. Nu jävlar, ska jag klara av det här, utan att vare sig hamna på sjukhus igen eller göra mig själv illa på annat sätt.

Ikväll blir det mys med älskling, och nu ska jag ta en dusch. Men jag säger, för första gången på länge, på återseende kära vänner! Jag är tillbaka!