PERMIS ÄR INGEN BAGGIS.

Ja, nu har jag fått permis till och med måndag, vilket såklart känns jättebra. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det är svårt. Jag missade frukosten imorse, åt lunch på sjukhuset efter mötet, och nu är klockan kvart över sex och jag har inte ätit sedan 12.00. Varför? Jag vet inte. Jag har varit och shoppat, inte haft tid, glömt, förträngt, skjutit upp etc etc.

Det kan ju inte hålla på såhär om jag ska bli riktigt bra. Genuint och fullt frisk, inte bara ha en sund fasad. Så vad göra nu? Ställa mig och laga mat? Det känns inte bra. Det känns inte bra alls. Jag fattar inte hur det kan gå så naturligt och hyffsat lätt att äta på sjukhuset när man får en färdig bricka framför sig, samtidigt som det blir ett jätteberg att bestiga när man är ensam hemma.

Jag ska föra matdagbok under den här permissionen också. Och jag tänker skriva en ärlig sådan. Det är ingen idé att fuska. Jag lurar bara mig själv. Så nu blir kvällens stora fråga: Kommer det att bli fler än ett mål noterat för den här dagen?

SO FAR, PRETTY GOOD.

Det har gått bra idag. Jag har ätit alla mina mål hittills och nu återstår bara "kvällsfikat" som för min del blir 2 dl vaniljyoghurt, 1 dl müsli och 1/2 äpple. Relativt överkomligt. Till middag fick jag kummel med något spenatliknande uppepå, och potatis med haricot verts. Det var helt okej gott.

Nu blir det fantastiskt roligt här i sjukhussängen vill jag bara be om att få tala om. Jag ska spela sims 3...

EARLY MORNING.

Har blivit förkyld på kuppen så nu vaknar jag nästan av att höra mig själv snarka och snora på nätterna! Usch och fy.

Ronden igår gav dock väldigt positiva resultat! Jag slipper nu rullstolen, om jag tar mina promenader i sniiiigeltakt. Dessutom har de bytt ut sondmålet kl 17.00 mot vanlig mat, och igår gick det faktiskt jättebra! Sen att jag drog ut sonden senare på kvällen var ju inte speciellt fördelaktigt för mig, men kanske behöver de aldrig mer sätta i den om jag är riktigt stark vid måltiderna hädanefter. Jag vet inte hur det blir, men det kommer nog att visa sig framåt dagen!

Nu är det snart frukost. Fil eller gröt? Det är mitt dilemma just nu!

SMARTA ORD:

If every thing you think you know makes your life unbearable,

- would you change?



En textbit ur Tracy Chapman's underbara låt "change". Hon gör helt fantastisk musik och hennes röst är speciell på något vis. Jag har liksom gott om tid att lyssna när jag ligger där jag ligger.

Igår var det vägning, och med sondens "hjälp" hade jag gått upp hela 1.3 förskräckliga kilon. Det kändes hemskt, om än nödvändigt. Det blev lite bråk igår också, vilket inkluderade fasthållning och haldolinjektion (starkt lugnande som gör mig stilla som en filbunke). Därefter flöt det på bra under resten av dagen.

Nu är det snart dags för frukost. Wish me luck, mina kära vänner.

OH BOY,

...WHAT A DAY.

Det har inte varit en bra dag idag. För att summera: Åt frukost, 11-sonden och 19.30-sonden. Resten gick åt pipsvängen på grund av en svidande kommentar från en av de gamla patienterna. Det är sjukt det där, hur minsta lilla påpekande eller fråga kan påverka en så starkt. Jag drog ur sonden lagom till 17.00-målet, vilket resulterade i att de fick hålla fast mig och ge mig en spruta haldol. Jag blev visserligen lugn, men ångesten försvann dessvärre inte.

Nu när allt är över för idag är jag både lättad och trött. Det blir tidigt i säng för Zero. Kanske ska ta och kolla på en film medans jag inväntar John Blund!

...Dagens lunch. (Och middag. Och mellanmål. Och kvällsmål.)

Smarrigt värre.

Skämt åsido... idag har det gått bra såhär långt. Inget bråk och ingen jätteångest. Gårdagen var däremot värre. Fick en flipp och vägrade ta sonden på kvällen, vilket resulterade i att de höll fast mig och injicerade ännu mer haldol. Jag blev trött och yr och de fick tillslut i mig vällingen. Men det är hemskt, att de verkligen gör vad som helst för att jag ska få i mig de kalorier som är bestämt.

Klockan ett kommer mamma och hälsar på, så nu tänker jag vila. Blir så trött av tristessen på det här stället...

ÅNGEST.

Vad i helvete har jag gjort? Vad fan håller jag på med? Jag som redan känner på mig att jag gått upp i vikt. Ätit frukost - det är vad jag hållit på med. Jag fattar inte vad som flög i mig. Nu är den borta, den tomma känslan och yrseln. Känslan av att åtminstone klara mig ifrån maten och slippa gå upp i vikt. Känslan av att fortfarande ha kontroll, trots att de ibland tar den ifrån mig.

Så går tankarna nu. Jag åt frukost, första målet sedan gårdagens frukost, och nu sitter jag här och avskyr mig själv så till den milda grad att jag bara vill gråta. Men tyvärr kan jag inte gråta längre. De har tagit ifrån mig den förmågan, de som gjort mig illa. Så många gånger har jag tvingat mig själv till att hålla inne tårarna, för att inte visa mig svag, och nu kan jag inte gråta alls.

Jag måste härifrån.

JÄVLA SKITLIV.

Ja, nu är jag fanimej tvär och trotsig. Jag klippte hål på sonden i morse. RÅKADE, faktiskt. Skulle klippa av tejpbiten som lossnat och låg irriterande mot näsan. Den trasiga slangen drogs ur och när en ny skulle sättas in blev jag såklart panikslagen igen. Så det blev ingenting med det. Sen skulle jag försöka mig på lunch istället. Nix. Anoreximonstret eller jag själv - har svårt att skilja dem båda åt just nu - totalvägrade, och ingen gjorde något större liv av situationen eftersom min ångest var så stark just då. Jag fick en rätt rejäl dos stesolid istället, och somnade strax därefter.

Så nu sitter jag här med en relativt tom mage. Har inte ätit sedan frukosten klockan 08.00 och tänker inte göra det förrän det blir absolut nödvändigt heller. Det vill säga, förrän de hotar med/sätter i sonden mot min vilja. Fryser gör jag också, som en spritt språngande naken eskimå, men det stör mig inte speciellt så länge jag slipper maten.

Och ja, kalla mig motsträvig och korkad. För det är precis det jag är, och jag både vet och avskyr det. Men jag kan inte låta bli. När de inte ens låter mig dricka kaffe eller thé om jag inte äter - och till råga på allt på allvar tror att en sådan utpressning skulle få mig att äta - då tänker jag inte spela deras spel heller.

EN KVÄLLSDOS SJÄLVÖMTKAN.

Det har inte varit ett bra dygn som passerat, minst sagt. Jag har ätit dålit, mått dåligt och sovit dåligt. Det blev ingen lunch, knappt halva middagen och ingen kvällsmat. Det jag fått i mig är tre potatisar, sallad och ungefär hälften av två päron, bortsett från det jag åt av frukosten i morse. Hade jag varit hemma hade det känts okej, men här är det ett jävla misslyckande. PUST.

Problemet är att ju längre tid det går mellan mina fullt avklarade mål, desto svårare blir det att äta upp eller ens äta. Har i alla fall inte fått någon sond än, och det är jag väldigt tacksam för, samtidigt som jag vet att det bara är en tidsfråga om mina hjärnspöken ska få styra fortsättningsvis.Jag är yr, kall och har ont i huvudet. Förhoppningsvis kan åtminstone utmattningen hjälpa mig att somna ikväll.

Det är mycket gnäll nu, jag vet.

MORNING HAS BROKEN.

KRASH.

Ja... eller åtminstone nästan så dramatiskt har min lilla värld plötsligt tagit en vändning. Det började redan vid gårdagens middag. Jag fick i mig ungefär 1/3 av måltiden. Just när jag trodde att jag började vänja mig vid att äta varje mål, då tog det stopp. Är det inte tragikomiskt? Vaknar upp och känner mig fetare än på länge och frukosten, som i vanliga fall brukar vara relativt oproblematisk nu för tiden, gick följaktligen inte alls bra. Det blev väl knappt hälften.

Det får inte vända nu. Inte nu igen. Jag hatar bakslag. Jag vill ju få komma hem. Samtidigt knyter det sig i magen på mig när jag stirrar ned i tallriken. Fett. Kolhydrater. Kalorier. Känner mage, lår och armar svälla. Ditt jävla äckel, tänker jag. Ditt jävla, feta, misslyckade äckel.

DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.

UPP SOM EN SOL.

...Och INTE ned som en pannkaka, faktiskt. Inte ännu i alla fall. Frukosten gick bra och av någon anledning är jag på helt hyffsat humör. Jag börjar vänja mig vid det här stället nu, och trivs väldigt bra med viss personal. Sen vill jag ju fortfarande åka hem, helst nu på direkten, men jag har åtminstone börjat känna att situationen och själva vistelsen i sig går att uthärda. Att ha mat i magen däremot, kommer jag nog aldrig att kunna vänja mig vid. Det känns i alla fall så just nu.

ABSTINENSBESVÄR.

Ja, nu börjar det klia ordentligt i mina fingrar. Och då pratar vi inte om droger eller sånt crap, nej nej, utan om shopping. Ja, visst låter det ytligt? Men jag behöver bränna pengar. Det är min terapi. Följaktligen spenderar jag säkert 50 % av min vakna tid på tradera och liknande. Dessutom börjar jag verkligen sakna vardagsbestyr som att städa, diska och piffa till sig. Efter snart två månader i mjukismundering känner jag mig som en värre slusk än någonsin.

Men, maten går bra i alla fall. Känslorna över det är väldigt blandade. Läste på min vätske- och näringslista som personalen för, att jag igår ätit "allt enligt listan". Det högg till i magen. Det kändes ungefär som om man var en glupsk liten knubbis som skrapat och slickat av tallrikar och bestick. Men, så är det ju förstås inte.

Nej, nu ska jag försöka få någon i staben att köra mig till kiosken så jag kan få köpt cigaretter.

IBLAND BLIR INGENTING SOM PLANERAT.

Dagen började bra. Jag åt min frukost tillsammans med en skötare som jag trivs med. En av dem som verkligen fattat det här med att jag behöver prata om något annat under måltiderna, för att flytta bort fokus från maten. Därefter blev det en banan. Därefter gick det utför. Bananen blev för mycket och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Lunchen var likadan. PANERAD fisk med potatis. PANERAD. No fuckin way, tänkte anoreximonstret, och flippade ur totalt när minsta lilla kommentar om min matlust från en medpatient kom. Det blev ND för att väga upp de missade kalorierna. Mellanmålet därpå slängde jag ut genom fönstret under ett par obevakade minuter. Middagen var svampsoppa, vilket inte var lika svårt att få i sig. Dessutom var det nån vikarie i köket, så rätt uppmätt blev det inte heller. Smöret på knäckebrödet torkade jag av med en servett, och lämnade halva mjölken. Näringsdrycken nu på kvällen totalvägrade jag, och förstod att deras hot om sond inte var något annat än skrämseltaktik. Det är nämligen så att de inte får ta det beslutet utan läkarens inrådan, oavsett om jag har LPT eller ej, och jourläkaren fick de inte tag i.

Yes, tänte monstret. Nu har jag vunnit hela dagen.
VAD FAN HÅLLER JAG OCH DE PÅ MED?! tänkte friska jag.

Jag hoppas att det går bättre imorgon och under helgen, annars kommer jag aldrig att få gå ut.

FIELDS OF GOLD.

I never made promises lightly
And there have been some that I've broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold

"Fields of gold" - Eva Cassidy

Det spelar ingen roll hur gammal den låten blir, den är ändå en av de vackraste låtar jag vet, och en av dem jag lyssnar på för att kunna somna om kvällarna. Dels för att slappna av, och dels för att slippa höra ljudet av snarkningar från min rumskamrat...

Om 56 minuter är det frukost. Sedan väntar fem mål till, under loppet av ett ynka dygn. Sex mål, och inte fem som jag fick det till häromdagen, låter ju helt sinnessjukt. Men jag tänker kämpa. Idag har jag möte med bossen, och hoppas på att få mer utgång. Innan jag får cellskräck här inne, eller tappar greppet om vad som egentligen försigår därute i verkligheten.

Jag vet bara att jag vill tillbaka.

EN MORGON PÅ PSYKET.

Vanligtvis vaknar jag mellan 06-07.00. Normalt sett brukar jag bara vända på mig och somna om, men här ser jag ingen glädje i att ligga kvar ytterligare en minut i den hårda stålsängen. Den är så obekväm att det knakar i kroppens alla ben när jag sträcker på mig.

Nu, klockan 08.00, serveras frukost. På min meny står 2 dl fil, 1 dl müsli och ett ägg. Jag har fem mål per dag. Två av dem är fruktmellanmål och resten måltider och någon näringsdryck. Efteråt har jag ständig tillsyn i allt från 30 minuter till en hel timma. Det beror på hur dåligt maten får mig att må, säger dem. Som om de ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig och framför allt se på mig hur ångesten tar över mitt förstånd.

För det mesta väljer jag att lida i tysthet.

VÄRLDEN ÄR ETT SKÄMT,

...Det är kulisser alltihop.

Dia Psalma, såklart. Texten är bra. Inget jag lyssnar på egentligen, eller rättare sagt har lyssnat på tidigare, men sen bandit rock letat sig in på vårt radionät har jag blivit frälst av i princip allt de spelar. Bort med RIX FM som bara spelar eurovisiontrall, BWO och Alcazar-crap. That's my opinion i alla fall!

Har spenderat 8 timmar på ett hektiskt jobb och känner mig fortfarande som en svettlurk trots att jag duschat. Idag har jag ätit frukost (helt enligt listan bortsett från att jag inte drack mjölk!) och en potatis med grönsaker. Sen har jag druckit 3 st cola zero också.. men usch, vad jag känner att hela magen sväller upp och blir luftballongsize när jag dricker så mycket! Det blir ytterligare vätskeansamlingar, men såna här varma dagar kan jag inte låta bli.

Måste komma ifrån känslan av att jag vill plocka fram kniven och drastiskt reducera min kroppshydda. Ibland känns tanken nästan logisk (men bara nästan). Vill inte behöva må dåligt så fort jag ser min spegelbild.

SUPERSIZE VS SUPER SKINNY

..Jag undrar om det finns någon anorektiker som inte sett på detta fantastiska program? Fantastiskt idiotiskt förvisso, speciellt om min kära moder får uttala sig om saken, men ändå sitter jag fastlimmad i soffan varje torsdag klockan 20.00 och kan inte sluta att förundras över hur denna chockteknik uppenbarligen verkar fungera för de medverkande. Det hade varit roligt att se hur det gick för dem efter ett år och utan kameravak.

Idag vaknade jag klockan fem och kunde inte fortsätta sova så jag gick upp. Klockan halv sju åt jag frukost bara för mig själv, vilket kändes både konstigt, förjävligt och bra på samma gång. Sedan blev det lunch (tacos) vid ettsnåret och sedan dess har jag varit fullkomligt övermätt resten av dagen och tackade just nej till pannbiff och pasta (en något knepig kombination enligt min mening). - Varför inte? undrade mamma lite smått förskräckt. Jag tyckte att det var bäst att låta bli att svara, hon skulle inte tro mig om hon så kände min mättnad själv.

Funderar på hur jag ska fördriva kvällen. Det vore ju skamligt att lägga sig nu menar jag. Pyssel eller Heath Leadger-maraton står högt upp på önskelistan för kvällen. Vid närmare eftertanke blir det nog filmerna och en kopp eller två av världens i särklass underbaraste te - AFRICAN ROOIBOS. Try it vettja!

DANSA DIN DJÄVUL.

"Att våga är att förlora fotfästet för en kort stund, att inte våga är att förlora sig själv." (Søren Kierkegaard)

Jag tror nog att det handlar om att våga, och att verkligen vilja våga. Idag har jag upptäckt att jag faktiskt kan övervinna den ångest som jag får av mat, utan att kasta mig över toalettstolen, även om det kräver mycket tid och kraft. Jag visste att jag behövde äta, så jag tog mig in i köket och slet tag i första bästa alternativ jag såg, vilket blev en macka. Jag stod upp och vek den dubbel och åt sedan, ganska fort, för att inte kunna hinna stoppa mig själv. Jag fick i mig allt utom kanterna och så fort jag svalt den sista tuggan så bokstavligt talat sprang jag ut på balkongen och rökte 3 cigg på raken medans jag försökte titta på utsikten och granska varenda centimeter av mitt synfält.

Nu sitter jag här och är tung i magen och den spänner i bröstet på mig, men jag har fortfarande inte gjort mig av med det jag fick i mig, och det har gått nästan en halvtimma. Snart kommer känslan av att jag inte behöver spy, utan att det ändå är "för sent". Snart kommer jag kunna säga att jag klarade det. Fanimej.

DAGENS VISDOMSORD:

"Meningen med livet är ett liv med mening"

- Visst är det sant? Efter öppnande av studentgåvor och körkortsgåvor är jag jättelycklig. Det är så kul, just att folk visar att de bryr sig. Sen om man får nån horribel gammal släktklenod eller ett gäng med trisslotter utan vinst, det spelar mindre roll.

Den här förmiddagen har jag varit väldigt nostalgisk. Jag åt frukost med familjen för första gången på länge (flingor, mjölk och färska jordgubbar) och det kändes fint på något sätt. En ovanlig känsla, och nästan lite komisk. "Lyckliga familjen-feeling" över det hela. Sen bläddrade jag i gamla fotoalbum och fick syn på ett kort på mig som var taget förra våren. "Hallå, anorektiker" tänkte jag. Det såg förjävligt ut rent ut sagt.

Nej, nu ropar mamma och undrar vad vi ska laga för mat idag. MAT?!! skriker mitt huvud, vi åt ju nyss frukost! Men men, ingen anledning till panik. Det är ju trots allt några timmar kvar.