absolut ambivalens

...Äntligen.

Jag kan inte på något vis beskriva eller förklara den känsla som fyller mig när jag nu, ungefär ett halvår efter min sista utskrivning, ser tillbaka på det som varit. Det är ur en läsares perspektiv och med en läsares ögon, inte en avsändares, jag tar in allt det jag en gång skrev. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Inlägg efter inlägg. Bokstäver och rader, svärtade av den "verklighet" jag levde i. En verklighet för mig och en annan för resten av världen omkring. Att jag en dag skulle sitta här, som de sa, och se tillbaka på tiden som en period i mitt liv av sjukdom och mer eller mindre misär - det trodde jag inte för en sekund. Nästan lika lite som jag idag kan tro och föreställa mig att det där hemska, svarta, suddiga och kalla, en gång var mitt liv.

Ingen ska behöva leva så. I-N-G-E-N. Jag hatar klychor, tro mig, men jag kan inte hitta något bättre att beskriva anorexin med, än ett helvete på jorden. Det finns inte, går inte, att beskriva för den som aldrig känt dess grepp. Den som aldrig känt känslan av att inte kunna känna någon känsla alls.

Jag är fri nu. Jag är fri, frisk och lyckligast i världen. Med en hel massa hjälp, och med min vilja och styrka som alltid funnits där någonstans - om än väldigt undertryckt under tiden som var - har jag tagit mig hit till den plats där jag står idag.

Jag mår bra nu. Ja, det gör jag. Och för allra första gången på snart fem år, kan jag säga det med en sån uppriktighet att en värme sprider sig genom hela min kropp och får mitt ansikte att spricka upp i ett leende där åtminstone alla tänder i överkäken syns. Det är ett genuint leende den här gången, och jag vet att mina ögon inte längre är lika kalla och uttryckslösa som de en gång var. Den allra mest vackra människa som någonsin satt sina fötter på denna jord, har till och med sagt att jag kan le med bara ögonen. Det känns knas, och alldeles alldeles underbart.

Må väl nu. Och det går faktiskt att vinna allt, även om det ibland är lätt att vara en dålig förlorare och sätta krokben på sig själv på vägen.
TackOchHej.