LÄSVÄRT OM NÅT.

Har egentligen inte tid att blogga just nu. Släktkalas väntar och jag står i skolarbete till knäna. Tog mig ändå tid att logga in, bara för att länka till en mycket läsvärd artikel från aftonbladet. Ta er ett par minuter och läs vad Annika skriver, om det är så att anorexi intresserar eller på annat sätt berör er. Själv tycker jag att den är otroligt träffsäker och viktig.

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article4548540.ab

..Vad tycker ni?

EN ÄRLIG AFTON MED FEL INSTÄLLNING.

exakt såhär går mina tankegångar just nu:

Ja, den känns sådär. Aftonen alltså. Jag har ångest för vad jag har ätit i dag, eftersom jag tog kanske 30 g makaroner och 2 msk köttfärssås förut också. Det gick av bara farten, och herre gud vad jag ångrade mig efteråt. Jag förstår inte hur jag kunde göra det. Det var inte ens meningen att jag skulle äta. Jag gick bara förbi mamma när hon just lagat maten,och när hon frågade om jag ville smaka så gjorde jag det. Jag tog inte ens en tallrik utan bara åt rätt ur kastrullerna. Vilket jävla betéende. Jag kan fortfarande inte förstå hur det gick till. Men, jag spydde i alla fall inte. Varför gjorde jag inte det?! Jo, just det, F kom över. Nu känns det lite bättre, tror jag, eftersom jag inte ätit så mycket tidigare i dag och eftersom jag känner mig frusen och "ren" och tom igen.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag känt ett starkt behov av att träna. Springa, så jävla fort och så jävla långt (en inställning som förändras när jag kommer ut i friska luften och upptäcker att jag inte orkar någonting, utan börjar gå i stället..) Men jag kan ändå inte få ur dessa tankar ur huvudet. Jag måste verkligen ut. Jag vet att om jag går ut och springer eller går i runt en timma, så kommer det att kännas mycket bättre efteråt och jag kommer kanske kunna förlåta mig själv för maten jag ätit i dag. Och den lättnaden skulle verkligen göra att jag får lättare att somna senare. Jag skulle kunna somna med gott samvete. Herre gud, jag har ju inte motionerat något alls på flera dagar nu.

Men..samtidigt slås jag av en mycket jobbig insikt. Det känns som om det inte spelar någon roll hur mycket jag än tränar, eller hur lite jag än äter, eftersom jag ändå aldrig kommer att gå ned i vikt och se smal ut. Det blir en slags hopplöshet som får mig ledsen och känner att allt ändå är lönlöst.

Men jag vet att jag kommer att känna mig ännu mer hopplös om jag går och lägger mig utan att ha tränat.

Det är så här jag känner just i detta nu. Det kanske är fel enligt er, och enligt en del av mig. Men de här känslorna känns inte fientliga och farliga. Det känns faktiskt ganska sunt. Jag vet inte..just nu känns det inte som om jag ens behöver förklara. Jag ville bara lätta mitt hjärta och förmedla lite TOTAL HONESTY till er alla fina människor där ute.

YES, I AM SUPERMAN.

..Nej, så svarade jag givetvis inte på sjuksysters fråga. "Tror du att du är annorlunda jämfört med alla andra? Att din kropp klarar att leva utan mat? " Med blicken i backen och med fingrarna nervöst fipplande med en lös tråd på jeansen, svarade jag givetvis att jag inte alls trodde det. Inte ett dugg.

PUUH.. så har ännu en dag passerat. Det känns så, även om klockan inte är mer än fem. Jag åt lunch i skolan i dag i alla fall. Typ 1 dl vita bönor blandat med paprika och lök, grönsallad, 1/2 potatis och lite keso. Det är inte mycket mat, jag vet det, och tänker inte påstå att det är att överäta eller nåt sånt. Däremot känner jag mig vansinnigt mätt. Känslor som tydligen är lika inbillade som min viktuppgång - även om de verkar vara lika verliga.

I morgon blir en bra dag tror jag. Ja, jag känner det på mig. Det känns som om jag börjar återfå orken lite mer nu än vad jag har haft de senaste dagarna. I dag har jag faktikt så pass mycket energi att jag nog skulle kunna städa mitt rum och kanske klippa gräset! Det skulle verkligen vara skönt. (OK, jag antar att det där snarare lät helt sjukt tråkigt..)

Har ni läst Joannas blogg, förresten? Hon som medverkar i Tonårsliv på måndagar? Här är i alla fall länken:

http://www.jooannas.blogg.se/

KRAM i solen från mig, så länge i alla fall!

..och ett litet svar till Amanda i form av ett PS:

Jag fick anorexi till följd av en deppression, som i sin tur var en följd av ett utdraget, personligt trauma jag gick igenom under flera års tid. Under min första visit på slutenvården, då jag alltså låg inne på grund av suicidalrisk och deppression, tappade jag totalt aptiten. Jag gick ständigt runt med en klump i halsen av alla psykiska påfrestningar som härjade under den tiden, och reflekterade inte ens över att jag gick ner i vikt på grund av att jag inte åt. När de runt omkring började uppmärksamma detta, brydde jag mig inte ett dugg och förstod aldrig att de menade allvar. Det sista som skulle drabba mig, tänkte jag, var den här sjukdomen. Jag började då träna mer och mer, på mitt rum och bakom ryggen på dem det vill säga, och märkte hur jag på så sätt kunde lindra min ångest. Ju längre jag höll på, desto sämre blev matlusten och utvecklades till en matfruktan och träningen blev ett tvång. Det var så fruktansvärt lätt att halka dit, och jag insåg inte att jag var sjuk förrän långt efter det att jag fått diagnosen, och då jag för första gången försökte att gå emot anorexin och bli frisk. När jag inte lyckades förstod jag att det skulle komma att bli en lång kamp för att ta sig tillbaka, vilket jag verkligen kan bekräfta i dag. Däremot hade jag aldrig trott att jag fortfarande inte skulle vara frisk.

MATDAGBOK.

ca 13.00 - smörgås med skinka (följd av ångest, spydde upp)
ca 17.00 - 1 msk ris, 4 kycklingbitar, grönsallad (ångest, men tänker inte spy upp)

Usch, den gnager i mig. Vill få mig att spy och hata mig själv ännu mer. Varför kan jag inte få vara ifred? Den sliter mig i stycken och ut sipprar all värme. Jag ser bara svart, svart, svart. Allt är svart och jävligt och jobbigt. Vill inte ha det så här mer, nej, det vill jag inte. Men hur lär man sig tackla ångest som säger att man hatar sig själv så djupt att man lika gärna kunde lägga sig ned och sluta andas? Panikångest är fine, det kan jag stå ut med och jag vet att det inte är farligt egentligen, men de känslor av avsky jag känner gentemot mig själv så fort jag har ätit - de är det allra värsta jag vet.

ÅNGEST.

..För "ovanlighetens" skull. Jag vet inte, hela dagen har bara känts så hopplös. Jag har verkligen haft ångest och mått dåligt över hur jag ser ut, från det att jag gick upp i morse och fram tills nu. Jag får hela tiden tankar som att det är för sent, att jag har blivit så fet som jag alltid har varit rädd för, och att jag aldrig kommer att kunna bli av med dessa extrakilon igen. Jag känner mig så långt ifrån där jag vill vara. Att försöka kämpa emot anorexin får mig att känna att jag tappar kontrollen över precis allt. Jag vill ha kontrollen. Behöver den. För att det kanske är det största jag har. Det är jag. Ja, det är det faktiskt. Hur idiotiskt och dumt det än låter, så är det bara så.

Och jag hatar när jag har ätit. Jag hatar det så fruktansvärt.

WAKE UP CALL?

I går var en underlig kväll, åtminstone för mig. Jag träffade en annan anorektiker. Det känns alltid lika konstigt att göra det. Man har en sån dragningskraft till varandra på nåt sätt. Hon berättade att hon i och för sig var en ganska frisk tjej nu, och vägde runt 55 kilo till sina 163 cm - vilket ju är helt normalt. Fortfarande ett lågt BMI (ca 20.7) visserligen, men ändå en friskvikt. Jag har inte träffat så många anorektiker som är lika långa som jag själv och som jag vet vikten på. Men nu, när jag såg den här smala människan framför mig, som med samma längd som jag väger åtminstone 7-8 kilo MER, så slog det mig rätt i magen att jag måste vara smal också. Bara måste. Allt annat är väl en fysisk omöjlighet? Jag kunde inte för mitt liv förstå hur det kunde gå ihop. Men, det kändes bra, samtidigt som det var lite skrämmande.

När jag kom hem i dag så tittade jag mig länge i spegeln. Kunde inte fatta hur min kropp inte kan väga mer än vad den gör. Drog alla anorektiska ursäkter för mig själv innuti mitt huvud. Ditt skelett väger inte alls mycket. Du har inga muskler som väger. Din kroppsform är fortfarande ful och dallrar. Det enda som väger på dig är fett, det är därför du inte har högre BMI än vad du har.

Jag bara undrar..kan man ha ett underviktigt BMI, och ändå se överviktig ut? Beroende på kroppsform? Kroppsbyggnad? Fettmassa?

CHOCKLADCHOCK.

"Krispig, mörk belgisk choklad utanpå. Len chokladglass inuti med läckra bitar av vit belgisk choklad, sega brownies och mjuk chokladsås."

- Okej. Sedan när blev glass något som innehåller extremt lite...ja, just det - glass..? Jag menar, i förhållande till allt som borde klassas som godis, så är ju själva glassen i princip bara en biroll i säsongens nya magnum. Och detta vet jag eftersom.. Nej.. jag vågade givetvis inte på mig att köpa en egen. Kostade inte på mig det heller för den delen. 22 spänn! Det är ju helt otroligt. Måste delvis bero på det vansinnigt luxuösa, prisvärda pappskrinet den ligger i. Den här bakelsen går för priset av ett halvt paket cigaretter, vilket ju för den delen är vansinnigt mycket mer prisvärt.. (ironi på hög nivå). Jag tog ett smakprov på mammas, och började nästan tvivla på om det var glass eller ren choklad jag hade i munnen. Men, för chokladälskare är det förmodligen sjunde himlen. Ett rent måste kanske, men inget jag skulle tippa på svalkar en varm sommardag. Snarare som efterätt inomhus. Tackar vet jag själv däremot solero eller nåt annat fruktigt. Jag har lovat mig själv, att om det blir oavbruten sol resten av helgen så tänker jag anse mig värd en glass. (Givetvis beroende på hur mycket annat jag äter, tack vare mitt inre andra, djävulska jag..)

Dagen har varit helt OK. Solsken och pyssel i trädgården, så jag har till och med svettats lite i dag! Det är skönt att känna att man arbetar lite. Maten har också varit okej (enligt vem man frågar förstås). Müsli och fil till frukost/lunch och sedan en 2/3 måltid enligt den klassiska listan samt en näringsdryck nu på kvällen.

Nu väntar en varm, nybäddad säng på en - för en gångs skull- varm, nydushad Zero.

GODNATTKRAM PÅ ER DÄR UTE I CYBER SPACET!

SINNESSJUKA PSYKSJUKDOM.

OK, varning för osammanhängande babbel och med risk för upprepningar, men just detta rör sig i mitt huvud just nu:

Anorexi är verkligen en psykisk störning eller sjukdom, som är helt sinnessjuk i sig. Vem uppfann det här? Varför just mat? Varför? Om man tänker riktigt långt tillbaka i tiden - Varför fick den första anorektikern sådana här sypmtom? Hur kommer man på en sån grej? Det är ju rent idiotiskt. Att svälta IHJÄL?!?! Gud, jag blir galen av att tänka så här. Det är ungefär som att försöka föreställa sig hur stort universum är..

Ibland glömmer jag att se det för vad det är - en sjukdom - och tänker istället att det bara är ett självskadebeteende som man kan sluta med bara sådär. Jag vet att många tror att det är så. Att bara om man vill tillräckligt mycket så klarar man av att bli frisk. Det tror jag också ibland. Tills dess att jag verkligen försöker att sköta mig en period.

Oh no, nu börjar sjukhuset. Måste kila, för nuet i alla fall.
Hörs senare!

OCH PS: Tack till er som läser min blogg och skriver så fina kommentarer. Det är verkligen guld värt. Ni får mig att känna värme innuti. Tack!

DET BEHÖVS AVSLUT.

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Visserligen är jag en person som tänker fruktansvärt mycket i vanliga fall också, men just den senaste tiden har jag satt mina små hjärnceller på en riktig work out. Vad jag har kommit fram till..? - Jo, att alla andra har rätt. De som säger att anorexin bara är ett symptom på den inre själsstriden. De som vill mena att man kan bli frisk först när man löst upp de knutar som bildats långt inne i en mörk vrå av en själv. Jag tror faktiskt på det. Och jag har mycket som ännu inte är löst. Jag kanske är lyckosam som har saker jag kan sätta fingret på och utnämna som grundstenarna i mitt mående, till skillnad från de som går och har ett helvete utan att veta varför.

Jag vet vad jag behöver göra. Det kommer att göra vansinnigt ont, men jag tror att det är enda utvägen. Det är dags att ta tag i de problem som legat och samlat damm på en hylla inne i mitt sinne. Jag tänker få det här avslutat.

Ett "CASE CLOSED" är vad som behövs. Eller?

SUDDEN FLASHBACK.

Jag skrev just en kommentar till en blogg jag brukar läsa, och kom på mig själv med att ge den här personen ett råd som liknar de ord som varit så betydande för min egen kamp. En underbar behandligsassistent på slutenvården - ja, kanske rentav den bästa människa jag någonsin mött - sade något till mig dagen då jag blev utskriven för första gången, som jag har burit med mig sedan dess men alldeles för ofta glömmer bort:

"Du får aldrig ge upp hoppet och sluta kämpa för de framsteg du är värd. Men det är lika viktigt att du inte blir för besviken på dig själv de gånger du misslyckas."

UP, DOWN, UP THEN DOWN AGAIN.

Jag är så fruktansvärt trött på denna eviga berg-och dalbana av känslor och hälsotillstånd, som för det mesta går hand i hand. Så fort minsta lilla går emot mig så vänder jag mig bort och stänger in mig själv och låter mig styras i ätstörningens helvetiska värld. Jag vet inte längre om det beror på självbestraffning eller någon längtan om att göra uppror mot alla och allt det som går mig på nerverna, men förmodligen har min sjuksyster rätt om att det är det förstnämnda. Om jag inte förstått innebörden av "en ond spiral" så gör jag verkligen det nu. Varje måltid jag hoppar över gör det svårare att äta nästa, varje sit-up är ett steg i fel riktning. Ibland funderar jag allvarligt på att ge upp och bara acceptera mitt "öde", fast övertygad om att ett liv som det här går att uthärda.

De frågar mig om jag verkligen vill bli frisk. Vad svarar man på det, undrar jag? - Ja, att bli frisk är min största önskan, men jag klarar inte av att göra vad som krävs...? Min trovärdighet sviktar när jag uttrycker en önskan om ett normalt liv, samtidigt som jag gör precis vad som helst för att frånkomma minsta lilla kalori. Slutenvården är den enda utvägen, säger de, men då måste jag verkligen vilja. Vill jag? Svar: JA. Vill jag verkligen? Svar: Jag tror det. Tror.

Varför kan jag inte? Varför bryr jag inte? Varför lyssnar jag inte? Mitt enda svar är också det mest använda svaret jag har:
- Jag vet inte.

SPRING SNABBARE! LÄNGRE!

..Så kom våren och träningstvånget igång igen. En enda liten joggingtur för ett par veckor sedan, och nu kan jag inte sluta. En ständig inre röst tvingar mig att varje tur springa en liten omväg. En lite länge bit än förra gången. En halvtimmas promenad har blivit en timmas jogging. Visserligen är det väl en överdrift eftersom jag knappast är ens i närheten av att orka springa i en timma i sträck, men gå-tempo har jag inte haft på länge.

Maten såhär långt har varit relativt bra ändå. Jag försöker att få i mig 1000 kcal om dagen, vilket dock inte är i närheten av vad jag skall äta för att göra sjukhuspersonalen nöjd. Däremot är det bättre än ingenting, och bättre än vad det har varit på länge. Träningen gör väl att jag vågar äta lite mer antar jag. Kräkningarna håller däremot i sig. På fem dagar har jag spytt 6-7 gånger tror jag. Det är inte många måltider som fått stanna, men jag kämpar på.

Uppmuntrande samtal med min dietist gör att jag fortsätter att kämpa varje dag. Men det är konstigt det där, hur man kan vilja bli frisk - mer än något annat i hela världen - samtidigt som en stark önskan om att gå ned i vikt konkurrerar med den viljan. Jag är nog lite dum, för jag tror nämligen att man kan kombinera dessa två.

Nu blir det iallafall en joggingtur. (Eller OK, en PW varvad med jogging i alla fall). Det nalkas nämligen påskmiddag hos mormor och morfar...

SUM UP.

07.00 vaknar upp av att solen steker på min säng. Svettas som en gris under mina två duntäcken..
08.00 drabbas av plötslig städmani och städar mitt rum skinande rent in till minsta millimeter
09.45 har fortfarande en massa överskottsenergi och sneglar mot resten av husets övervåning
09.50 plockar fram dammsugaren och går loss på resterande kvadratmetrar.
11.00 gör en smoothie på frysta hallon, banan, yoghurt och is.
11.30 drabbas av ångest efter smoothien. Hoppar hopprep i 30 min och joggar i 50. Duschar.
15.00 blir liggandes i sängen och funderar över livet. Somnar.
19.14 vaknar upp kallsvettig och yr i bollen. Drar i mig en tallrik fil och müsli. Ångest.
20.40 Känner mig fortfarande mätt och äcklig. Överväger en PW men bestämmer mig för att hålla mig i skinnet eftersom mamma är hemma. Och förstås eftersom jag inte vågar träna för mycket.

Så..där är den. Den här dagen, eller egentligen vilken dag som helst i mitt liv för tillfället. Kikade i gamla fotoalbum tidigare. För ett år sedan såg jag verkligen sjuk ut. Det var hemskt att se. Och på något sätt väldigt avskräckande och lockande på samma gång. But NO NO NO, I'm not going back there. Jag ska upp. Upp upp upp.

Fast nu ska jag nog krasha ner i sängen. Sov så gott!

STJÄRNFALL..

Jag var härom kvällen ute och åkte bil med S. Vi hade inget mål, utan ville bara komma ur den dammiga soffan och bort från de tråkiga programmen som verkat ta över alla TV-kanaler just den kvällen då vi skulle mysa till det. Så såg jag ett stjärnfall, och blundade och önskade så koncentrerat att min panna rynkades. S, som också sett stjärnfallet, blev nyfiken och frågade:

-Vad önskade du dig?
- Det är hemligt så klart! svarade jag.
- ..Att få bli kär?
- Nej.. gissa en gång..
- Att få bli frisk från anorexin?
- Nej.. att gå ned de där jävla 5 kilona.

Det blev en mycket tyst resa hem.
Tyst, tyst.

BUUHUUÄÄÄÄ.

- Får jag låna bilen? Nej, det får jag inte. Beror det på att jag äter för dåligt och därmed kan vara en fara för mitt eget och andras liv i trafiken? Nej, det gör det inte. Utan jag kan kvadda den enda bil vi för tillfället har, och den bilen är jätteviktig, för den är han beroende av i sitt jobb. Det vore ju katastrofalt om den bilen gick sönder.

Att jag spyr hemma vet de om. Att jag spytt en hel del i duschen vet de om. Är det okej att jag spyr i duschen? Nej, det är det inte. Beror det på att det är farligt för mig att spy eftersom det rubbar min kaliumbalans och därmed blir livshotande eftersom mitt hjärta är dåligt? Nej, det gör det inte. Utan det kan bli stopp i avloppet om jag väljer att spy i duschen, och då kommer det att lukta jätteäckligt och det kommer att bli jobbigt att fixa det.

- Får jag låna de nya joggingskorna? Nej, det får jag inte. Beror det på att jag egentligen inte får träna över huvud taget just nu? Nej, det gör det inte. Utan Skorna är en mindre storlek och om jag använder dem kan jag töja ut dem. Då är det bättre att jag tar mina gamla.

Zero är en purken tonåring just nu. Alldeles pubertetsgalen. Snoriga armar och en randig kind. Ingen bryr sig egentligen om henne, tänker hon. Så länge hon inte ställer till problem för någon annan än sig själv. Så länge hon inte kvaddar bilen, gör stopp i avloppet eller töjer ut de nya nike-skorna med stötdämpande luftkuddar, så är det helt okej att hon kastar sig ut för ett stup eller bantar ihjäl sig.

GUD, vad töntigt och trotsigt, eller hur?
Men efter år, år och ännu fler år av samma jargong, så är det väl kanske inte så konstigt att någon som tvingats växa upp snabbt går tillbaka till att bli den där surpuppan igen.