DET FINNS EN GUD.

ELLER?

Uttrycket "som en blixt från klar himmel" har förmodligen aldrig passat bättre i mitt liv än i går. Tro det eller ej, men just i detta nu sitter jag inte i min stålanordning till sjukhussäng och knappar på tangenterna. Nej, jag är hemma. Hem ljuva, underbara, fantastiska hem. Läkaren tog in mig på samtal igår förmiddag. Skäll för att jag i smyg öppnar toadörren, tänkte jag, men oj så fel jag hade.

Hon ger upp hoppet om mig, för nu. Jag har ingen sjukdomsinsikt och behandlingen biter inte på mig, hette det. Så jag blev, på ett vänligt och bekymrat sätt, kicked out. Och jag blev själaglad. Först. Sen orolig. Sen själaglad. Just nu är jag mest själaglad. Friheten är helt otroligt vacker att uppleva igen. Samtidigt som jag sitter här, tio över åtta på morgonen, och vare sig jag vill det eller inte struntar i att äta frukost.

Mina händer är kalla. OJ. Det spridet sig en känsla i kroppen som inte går att beskriva. En känsla jag försökt förtränga under mina månader som instutionerad. Det känns bra. Det känns dåligt. Jag är, mina vänner, ambivalent.

KNOCK, KNOCK, KNOCKING ON TOILET DOOR.

Yes, min toalett hålls ju som jag kanske skrivit låst dygnet runt nu för tiden, vilket är NÅGOT enerverande när man verkligen behöver gå på toaletten. Jag kan ju förstå att de vill hindra mig från att kräkas, med tanke på hur dåliga provsvaren från i måndags var, men två timmar efter måltider behöver den ju inte vara låst?! Frustrationen bidrog dock till att det tog mig ungefär två minuter att lista ut att allt man behöver är en hårnål eller en sticka, och voíla - sesam har öppnat sig.

Detta har skapat irritation bland personalen, och jag ska allt försöka skärpa mig, men det är ju inte speciellt roligt att varken kunna duscha eller gå på toaletten själv...

Nu ska jag upp och dricka morgonkaffe. Innan 07.00 är nog den bästa stunden på dagen tror jag.

KRAM!

SO FAR, PRETTY GOOD.

Det har gått bra idag. Jag har ätit alla mina mål hittills och nu återstår bara "kvällsfikat" som för min del blir 2 dl vaniljyoghurt, 1 dl müsli och 1/2 äpple. Relativt överkomligt. Till middag fick jag kummel med något spenatliknande uppepå, och potatis med haricot verts. Det var helt okej gott.

Nu blir det fantastiskt roligt här i sjukhussängen vill jag bara be om att få tala om. Jag ska spela sims 3...

SABLAR OCKSÅ.

...Rent ut sagt. Gårdagen och gårdagens rond blev inga höjdare. Jag siktade mot fågel, eller åtminstone mittemellan, men det blev fisk av alltihop (okej, något skumma metaforer kanske). Det hade visat sig på ett av mina blodprov att mitt kaliumvärde sjunkit drastiskt sedan sist provtagning, och att jag hade fått näringsbrist i form av urdåligt B12. Och hur det går ihop med en god kosthållning var ju förstås både läkare och dietist något skeptiska till. De drog slutsatsen att jag spyr, trots att jag bevakas och trots att min toalett är låst en timma efter varje mål.

Resultatet blev i alla fall att jag inte får gå på en enda permis under den här veckan, just för att de ska vara säkra på att jag inte spyr. Dessutom håller de min toalett låst under hela dagarna från och med nu, och varje gång jag ska gå på toaletten måste någon vara med, oavsett vilken tid och om det är i samband med mål eller inte. Så gick det med de planerna...

Något butter Zero säger godmorgon och önskar er alla en fin dag i alla fall.

UPPE MED TUPPEN.

Jag har lyckats vända på dygnet, eller rättare sagt, lyckats dra på det några timmar. Nu för tiden somnar jag som en stock mellan 21.00 och 21.30, och vaknar alldeles utvilad någon gång runt 05.00 varje dag. Men jag gillar doften av nybryggt kaffe på mornarna, för att inte tala om morgonciggen, så det gör mig inte speciellt mycket.

Idag är det rond med läkaren. Jag hoppas på att få en hempermis så jag kan få sova hemma. I helgen fick jag lov att sova hos min bästa vän, vilket gick relativt bra, så nu får ni hålla tummarna för mig!

Uppdaterar om hur det gick lite senare. Puss på er alla fina.

JÄVLAR ANAMMA.

Ja, precis så känns det just nu. Att nu jävlar får det börja hända grejer i Zeros tillvaro. Efter att ha diskuterat min utveckling med en i personalen, som helt enkelt svarade att jag nog inte utvecklats ett dugg sen jag kom hit, känner jag att jag måste börja kämpa hårdare.

Ja...det känns till och med bra att skriva det - att jag gått upp 0.5 kilo sedan förra måndagen. Visst, det var skittufft i morses (även om jag som vanligt förväntade mig + 2 kg...) men nu känns det helt okej.

Fler permisar, sondavlägsning och lösare tyglar - här kommer jag!

LIVET ÄR FULLT AV...

...BRUTALA UPPVAKNANDEN! (Mycket klokt citat av en tyvärr inte längre speciellt klok medpatient)

Slog idag upp mina ögon klockan 05.00. Efter att ha däckat innan tio igår så kände jag mig utvilad och traskade bort till rökrummet, där kylan väckte mig så häftigt att jag knappast kunde somna om. Jag har spenderat tiden fram tills nu med att kolla på bävrar på kanal ett och duschat länge. Morgonar är rätt sköna ändå.

För övrigt har jag gått ned i vikt. IGEN. Jag kan inte förstå det. Det gör mig som vanligt både överlycklig och frustrerad. Ambivalens var det, ja.

Nu är det strax frukostdags, och sedan ska jag invänta en av mina bästa vänner som kommer och hälsar på. Det är sjukt hur mycket man kan sakna någon alltså.

Puss på er

SVININFLUENSA.

Nej...jag har inte fått den. Däremot har jag nu blivit vaccinerad för första gången (ska ta en dos till om tre veckor). Jag fick vara avdelningens försökskanin och ta vaccinet först så jag kände mig lite speciell ;)

Nej, nu ska jag sondas igen. De väntar så jag får väl kubba på. För övrigt är humöret bra idag. Kanske är det de antideppressiva som börjar visa effekt?

SJUKDOMSINSIKT.

De säger att jag saknar det. Men hur kan de vara så säkra på det? Jag vet att jag har diagnosen anorexia nervosa, men jag är inte alltid överens med dem om att jag verkligen är sjuk. Jag vet att jag inte äter lika mycket som de flesta andra kanske gör, men skulle det inte kunna vara fråga om vanlig bantning, och inte någon sjukdom? Hur vet de egentligen att just jag är sjuk?

Och nej, jag håller inte med om att jag är smal och jag håller absolut inte med om att jag behöver gå upp i vikt. "Felaktig kroppsuppfattning" säger de då. Men tänk om det helt enkelt bara är så att jag inte är nöjd med hur jag ser ut? Tänk om det är så att jag ser mig precis så som jag är, och tycker att jag behöver gå ned? Varför ska de då stoppa det och hindra mig från att bli fullt nöjd med mig själv?

Om det fanns ett svar på de här frågorna, då skulle jag väldigt tacksam ta emot det.

JAG HADE GÅTT NER.

- 1.7 kilo.
What the...

MÅNDAG = VÄGDAG=SKITDAG.

Japp, det låter i mina öron som en rätt passande förkortning på hur känslotillståndet är just nu.

Jag hatar att väga mig. Det är något av det värsta jag vet. Först rädslan över vad siffrorna skall hamna på, och resultatet blir antingen himmel eller helvete. Det är underbart när siffrorna visar nedåt, men fruktansvärt när jag har gått upp. Vad mycket enklare det vore om jag ändå kunde hålla med personalen och känna tvärt om.

Det är tio minuter kvar nu.

GNÄLLSPIK.

Jag vill bara gråta. Men jag kan inte. Som jag har sagt tidigare så är den förmågan försvunnen. Tagen ifrån mig. Borta för gott? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Ibland kunde det faktiskt vara så att jag mådde som bäst efter att ha fått gråta ut. I want it back. Istället trycker alla tankar in mig i en tyst och mörk och unken vrå och håller mig kvar därinne. Behöver andrum. Sov inte mer än tre pluttiga timmar i natt.

En kille som arbetar här, och som jag uppfattar som rätt klok, berättade att oavsett vad man än vinner eller förlorar här i livet - t e x miljonbelopp på triss eller att råka ut för en olycka som gör en invalid - så är man varken mer lycklig eller mer olycklig då det gått runt 6-8 månader. Lyckan stabiliseras och man är tillbaka dit man var innan. Tillbaka på sin egen "grund-lycka".
Jag tycker det låter rätt sjukt, men samtidigt rätt logiskt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro på det eller inte.
- Vad tror ni?

OOOPS, I DID IT AGAIN.

Ja, sedan ett litet missöde (mat och efterföljande toalettbesök inblandat) för några dagar sedan, har personalen satt lite extra hård koll på mig efter måltiderna. So far, allting fine. Jag förstår dem. Faktiskt. Men efter frukosten idag blev jag lämnad ensam lite tidigare än vanligt, vilket resulterade i...ja, ni vet. Då skedde en märklig sak. Jag spydde upp hela sonden! Det har jag aldrig varit med om förut (och tur är väl det för det var riktigt obehagligt vill jag lova). Så nu står jag, eller sitter jag, här och är nervös för att de ska dra in mina permisar. De sa nämligen till mig efter att jag drog ur sonden sist gång, att jag inte får gå ut något mer om jag drar sonden igen.

Så...frågan är om man ska se detta som ett frivilligt eller ofrivilligt val? Hm. Nu knackar de på dörren. Det är dags att sätta ny sond...

PUH!

NO MORE DRUGS, PLEASE?!

Ursäkta dålig uppdatering.. jag har, som överskriften antyder, varit helt väck i två dagar och känner mig fortfarande inte bra. Är så fruktansvärt trött i hela kroppen att det är svårt att hålla ögonen uppna, trots att jag är pigg i huvudet. Det känns inte speciellt bra. De gav mig en injektion i förrgår som jag inte minns namnet på, och tydligen ger den utslag efter upp till 48 timmar, och gårdagen var till följd av detta helt piss och skit ärligt sagt. Jag sov bort hela dagen.

Känner img lite bättre idag så jag tänker ägna mig åt mina favoritsysselsättningar: röka, tradera och alfapet!

Och just det, by the way, idag snöar det rätt rejält utanför fönstren! Ljuvligt mysigt!

EARLY MORNING.

Har blivit förkyld på kuppen så nu vaknar jag nästan av att höra mig själv snarka och snora på nätterna! Usch och fy.

Ronden igår gav dock väldigt positiva resultat! Jag slipper nu rullstolen, om jag tar mina promenader i sniiiigeltakt. Dessutom har de bytt ut sondmålet kl 17.00 mot vanlig mat, och igår gick det faktiskt jättebra! Sen att jag drog ut sonden senare på kvällen var ju inte speciellt fördelaktigt för mig, men kanske behöver de aldrig mer sätta i den om jag är riktigt stark vid måltiderna hädanefter. Jag vet inte hur det blir, men det kommer nog att visa sig framåt dagen!

Nu är det snart frukost. Fil eller gröt? Det är mitt dilemma just nu!

SMARTA ORD:

If every thing you think you know makes your life unbearable,

- would you change?



En textbit ur Tracy Chapman's underbara låt "change". Hon gör helt fantastisk musik och hennes röst är speciell på något vis. Jag har liksom gott om tid att lyssna när jag ligger där jag ligger.

Igår var det vägning, och med sondens "hjälp" hade jag gått upp hela 1.3 förskräckliga kilon. Det kändes hemskt, om än nödvändigt. Det blev lite bråk igår också, vilket inkluderade fasthållning och haldolinjektion (starkt lugnande som gör mig stilla som en filbunke). Därefter flöt det på bra under resten av dagen.

Nu är det snart dags för frukost. Wish me luck, mina kära vänner.

OH BOY,

...WHAT A DAY.

Det har inte varit en bra dag idag. För att summera: Åt frukost, 11-sonden och 19.30-sonden. Resten gick åt pipsvängen på grund av en svidande kommentar från en av de gamla patienterna. Det är sjukt det där, hur minsta lilla påpekande eller fråga kan påverka en så starkt. Jag drog ur sonden lagom till 17.00-målet, vilket resulterade i att de fick hålla fast mig och ge mig en spruta haldol. Jag blev visserligen lugn, men ångesten försvann dessvärre inte.

Nu när allt är över för idag är jag både lättad och trött. Det blir tidigt i säng för Zero. Kanske ska ta och kolla på en film medans jag inväntar John Blund!

OH SHIT.

Insåg just att det är sondnäring om 15 minuter. PANG-BOM försvann hungers-eller-vad-fan-de-nu-var-känslorna.

Jag är dum i huvudet och jag vet om det. Jävla, jävla skit-zero. Just nu står jag inte högt i kurs hos mig själv...

I CAN'T STOP THIS FEELING.

...DEEP INSIDE OF ME, na na na etc etc.

Det är konstigt, så sjukt konstigt, men jag känner en annorlunda känsla. Av någon vilt främmande anledning. Det skrämmer livet ur mig, samtidigt som det gör mig nyfiken. Jag tror att det är...hunger? Eller? Kan det vara så? Det är ett slags sug. Obeskrivligt och konstigt. Irriterande men spännande, för att behålla min ambivalenta anda. Nu när jag får sondnäring vartenda mål bortsett från frukosten, så känner jag till och med en viss längtan efter någonting att tugga på. Har som en följd till detta tuggat tuggummi som en tok hela dagen så magen är ursinnig på mig.

Det här är ju revolutionerande om något. Jag borde verkligen ta upp det på tisdagens rond. Jag menar, det måste väl ändå räknas som ett framsteg att hungern kommer tillbaka?

SOME DAYS JUST AINT WORTH IT.

Idag har varit en sån där dag då jag bara velat skrika och vifta med armarna: SER NI INTE HUR JAG SER UT?! FATTAR NI INTE ATT NI GÖDER MIG TILL FLODHÄSTSTORLEK?! NI TAR LIVET AV MIG!

Det har jag ju förstås inte gjort. Oh nej. Istället har jag varit tyst och haft små trevliga, mysiga stunder med mig själv och min ångest som smygit sig tätt intill så fort det nalkas sondmatning. Det var nära att det gick åt pipsvängen vid femsnåret, men tack vare att jag blev lovad en extra utgång efteråt så kändes allt lite bättre. Det är verkligen ångestdämpande att få komma utanför sjukhuset och andas frisk luft! Nu känns allt rätt okej igen, bortsett från min mage som lever sitt eget liv och plågas av smärtor...

Sagt om mig av gammal, rätt unken man, till annan gammal man, i rökrummet tidigare idag: Ho é i rekte fine tös den. Ja tänder på na! Ja, det gör jag.
Förvirrad, rätt upprörd Zero till densamme: Det ska du ta och ge blanka fan i.
... Hade det inte varit för mitt trassliga förflutna med just äldre män, så hade jag nog inte blivit lika äcklad, rent ut sagt! Men, lite roligt kan jag dock ha åt min reaktion såhär i efterhand!

UPS AND DOWNS.

..Det är så jag svarar när någon frågar hur det är. För just så känner jag: allt går upp och ner med ett tempo som skulle passa bättre i ett sprinterlopp än i mitt känsloliv.

Vad som hänt sedan sist jag skrev är i alla fall att vågen visade att jag gått upp 0.6 kilo. Det känns väl sådär. Först var det helvete, men sedan kändes det som om det åtminstone är ett steg på vägen härifrån. Mötet med läkaren i tisdags var ingen större hit, förutom att jag beviljades timpermis med vännen. De utökade tillsynen efter sondningarna, och bestämde sig för att låsa min toalett under tiden. Varför behöver jag väl inte ens förklara...

Nej, nu ska jag ta och rycka upp mig lite. Det är frukost om 30 minuter, och senare idag får jag finbesök av två underbaringar!

DAGARNA GÅR.

...Och här sitter jag. Så långt borta från där jag vill vara. Det är samma ramsa om och om igen. Frukost, sond, sond, sond, sond. Sen sitter man där på kvällen, i rökrummet, och konstaterar att ännu en dag i Zeros liv har passerat.

Imorgon är det vägning. Jag kommer antagligen att ha gått upp en del nu, eftersom jag börjat med sond igen. Det skrämmer mig, men jag tänker försöka koppla bort de tankarna, och istället fokusera på allt underbart som väntar mig när jag kommer ut härifrån en dag.

Jag längtar verkligen hem.

...Dagens lunch. (Och middag. Och mellanmål. Och kvällsmål.)

Smarrigt värre.

Skämt åsido... idag har det gått bra såhär långt. Inget bråk och ingen jätteångest. Gårdagen var däremot värre. Fick en flipp och vägrade ta sonden på kvällen, vilket resulterade i att de höll fast mig och injicerade ännu mer haldol. Jag blev trött och yr och de fick tillslut i mig vällingen. Men det är hemskt, att de verkligen gör vad som helst för att jag ska få i mig de kalorier som är bestämt.

Klockan ett kommer mamma och hälsar på, så nu tänker jag vila. Blir så trött av tristessen på det här stället...

THE BOTTOM IS NÅDD.

Ja, så uttryckte hon det. Och kanske är det så, att nu kan det bara bli bättre.

Blev igår tvungen att injicera haldol (neuroleptika som i mitt fall skall mildra ångest och få mig lugn). Tror också att ett syfte är att jag inte ska kunna göra lika stort motstånd mot sondningarna... Jag fick en snabbverkande samt en depot (som gör att effekten sitter i under upp till 14 dagar). Resultat: sov i princip hela dagen igår, och är fortfarande så trött att jag skulle kunna somna på fläcken. Har dessutom fått dimmseende. Det är hemskt.

Sedan dess har jag varit "duktig" och tagit mina sondmål som jag ska. Det krånglade lite igår, men då de hotade med en ny injektion blev jag genast med medgörlig. Vill aldrig mer behöva ta sånt här. Att vara så otroligt trött hela tiden tär verkligen på mig. Jag vill ju ha energi! Jag vill ju orka vara med!

Nej, nu ska jag se om någon vill ta en "promenad" med mig i rullstolen, så att jag får känna på vädret lite!

ÅNGEST.

Vad i helvete har jag gjort? Vad fan håller jag på med? Jag som redan känner på mig att jag gått upp i vikt. Ätit frukost - det är vad jag hållit på med. Jag fattar inte vad som flög i mig. Nu är den borta, den tomma känslan och yrseln. Känslan av att åtminstone klara mig ifrån maten och slippa gå upp i vikt. Känslan av att fortfarande ha kontroll, trots att de ibland tar den ifrån mig.

Så går tankarna nu. Jag åt frukost, första målet sedan gårdagens frukost, och nu sitter jag här och avskyr mig själv så till den milda grad att jag bara vill gråta. Men tyvärr kan jag inte gråta längre. De har tagit ifrån mig den förmågan, de som gjort mig illa. Så många gånger har jag tvingat mig själv till att hålla inne tårarna, för att inte visa mig svag, och nu kan jag inte gråta alls.

Jag måste härifrån.