VÄRLDEN ÄR ETT SKÄMT,

...Det är kulisser alltihop.

Dia Psalma, såklart. Texten är bra. Inget jag lyssnar på egentligen, eller rättare sagt har lyssnat på tidigare, men sen bandit rock letat sig in på vårt radionät har jag blivit frälst av i princip allt de spelar. Bort med RIX FM som bara spelar eurovisiontrall, BWO och Alcazar-crap. That's my opinion i alla fall!

Har spenderat 8 timmar på ett hektiskt jobb och känner mig fortfarande som en svettlurk trots att jag duschat. Idag har jag ätit frukost (helt enligt listan bortsett från att jag inte drack mjölk!) och en potatis med grönsaker. Sen har jag druckit 3 st cola zero också.. men usch, vad jag känner att hela magen sväller upp och blir luftballongsize när jag dricker så mycket! Det blir ytterligare vätskeansamlingar, men såna här varma dagar kan jag inte låta bli.

Måste komma ifrån känslan av att jag vill plocka fram kniven och drastiskt reducera min kroppshydda. Ibland känns tanken nästan logisk (men bara nästan). Vill inte behöva må dåligt så fort jag ser min spegelbild.

GE MIG EN TVÅNGSTRÖJA.

17.2 graders värme klockan 07.37 på morgonen, strålande solsken med svala vindar..och så träningsförbud. Hur bra hänger det ihop egentligen? Jag känner mig rastlös. Ofattbart rastlös. Mamma har lagt beslag på joggingskorna jag köpte för 1400 i höstas, och att försöka ge sig på en smyg-runda i gamla svettiga nikesneakers i skinn känns bara frustrerande och luktar skoskav på lång väg. Dessutom skvallrar grannarna.

Att sola gör mig alldeles för matt och mitt låga blodtryck blir bara än mer påtagligt eftersom jag andas som om jag vore i panik och får huvudvärk. Dessutom hatar jag att ligga stilla, det har jag ju gjort hela natten (åtminstone mellan två och halv sex). Det krävs en hel del för att jag ska hålla mig stilla.. som titeln lyder!

Så..vad ska ni göra idag? Någon som har ett litet tips till mig på vad man kan göra åt sin lediga, soliga dag :) ?

ETT KAPITEL UR LIVSHISTORIEN.

Jag vet att man ska vara stolt över sitt ursprung och älska sin familj mer än det mesta på jorden. Men jag kan bara inte. När allt kommer omkring så är det ju faktiskt ett par medlemmar ur min familj - som står mig väldigt nära - som bidragit till att jag står där jag står idag. De två personerna har stor skuld i att jag blev inlagd på psyk, och tvingades genomgå polisförhör och fruktansvärda, tysta konflikter. En sak ledde till en annan och nu sitter jag här med anorexin.

Så när folk frågar mig varför jag är så konfliktsökande och aldrig vill träffa min pappa (japp, han är en av de som gjort mig illa) blir jag ledsen. Jag får ta skit från släktingar och utomstående på grund av mitt beteende gentemot honom, eftersom jag inte orkar och kan berätta för dem vad som verkligen har hänt och förklara varför jag är som jag är. Till och med från honom får jag skit, för jag tror inte att han förväntar sig att jag minns eller har förstått. Det handlar givetvis om sexuella övergrepp, ofredande - kalla det vad ni vill - som på nåt sätt blivit vardagsmat för mig under min uppväxt. Idag är jag fri från allt sådant, men minnena spränger ständigt sönder de murar jag försöker bygga upp för att orka fortsätta.

Dessutom tror jag att just de här minnena och erfarenheterna på något sätt förvärrat mitt eget "sexliv" eller vad man nu kallar det. Relationsliv, kanske...det låter ju i alla fall "finare". Med risk för att bli alltför privat (fast nej, jag är ju fortfarande anonym...) - jag har så jävla lätt för att finna mig i att bli utnyttjad. Och av någon jävla anledning så hamnar jag alltid i situationer där jag blir just utnyttjad. Det är som om man vore nån magnet som bara drar åt sig alla skitstövlar. Och varje gång jag tar mig ur det så inser jag hur korkad jag varit. "Aldrig gå tillbaka till den där idioten. Aldrig mer ha sex om jag verkligen inte vill, nej nej, nu är det slut på det. Aldrig mera droger, nej, nu vet jag bättre". Sen PANG, så ser man sig själv ramla tillbaks igen. Och det, mina vänner, DET är inte bra för min självbild. Stämmer inte alls in på den personen jag tror att jag är, eller vill vara. Jag är ju smart! Jag har ju alla MVG! Jag är ju innerst inne en väldigt öppen, snäll och trevlig människa som tycker (för mycket) om andra människor helt enkelt. Det stämmer bara inte. Den där personen (även om jag knappt ser mig själv som en person just då) är ju inte jag. Och det tror jag att de som känner mig håller med om.

Så det är bra att ha en blogg där man bara kan skriva av sig. Ni kan läsa och välja att döma eller att försöka förstå mig. Och skulle ni välja det förstnämnda så behöver jag åtminstone inte se er i ögonen och skämmas. Och skulle ni förstå mig, vilket ni ofta verkligen gör, så visar ni det genom kommentarer som alltid värmer otroligt mycket. Ni är jävligt bra helt enkelt. Tack.

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA DET TILL DIG.

Vi anorektiker är verkligen ett eget folkslag. Vi har drabbats av samma insikter, i stort sett identiska tanke- och handlingsmönster och större delen av våra liv kretsar kring mat och allt vad det innebär. Detta trots att vi är egna individer med individuellt tänkande och kännande, säkerligen ofta har olika värderingar i övrigt och lever ett liv med olika familje- och relationsförhållanden. Och även om jag generaliserar nu, så kan jag inte sluta att förundras över det faktum att vi alla sitter i samma båt trots att vi kommer från olika hav och kanske aldrig någonsin pratat med varandra.

Det finns människor som är 40 år och har anorexi. Människor som lever ett knackigt arbetsliv och som kanske tvivlar på sin föräldraroll på grund av de begränsningar sjukdomen bidrar till. Det finns de som är runt 20 år. De som har svårt att få till det där nya fungerande arbetslivet, fortfarande kämpar med körkortet på grund av att de aldrig har energi nog att koncentrera sig, och som går miste om alla krogrundor och andra nöjen som hör den här tiden till, just på grund av anorexins både psykiska och fysiska bieffekter. Det finns de som är 15 år, som står mitt emellan barndom och vuxenliv, och försöker hänga med i kompisarnas nöjeskarusell där moppe, första festivalen och andra dagliga aktiviteter kräver mer glädje och mer ork än vad anorexin tillåter. Det finns de som är 11 år, som fortfarande är barn, och som i jämförelse med 40-åringen inte har något gemensamt över huvud taget.

- Förutom den anorektiska livsstilen. Och nej, jag vill inte påstå att "livsstil" behöver innebära att jag glorifierar sjukdomen - för jag vet lika väl som er att det verkligen är en sjukdom. Men mer ingående är det en sjukdom som formar livsstilen, levnadssättet, känsloliv, självkänsla, relationsliv, fan och hans moster och kort sagt allt vad det innebär att vara människa. Just där är vi lika. Oavsett längd, status, ekonomi, ålder, destination, yrke, och till och med vikt. Oavsett de hundratusentals faktorer som skiljer oss åt, ser vi en likhet hos varandra som vi sällan ser hos någon i vår närmaste närvaro.

Och sen finns det de som säger till oss att vi inte är sjuka. Trots all forskning som gjort kring anorektikers felaktiga kroppsuppfattning och såväl psykiska som fysiska symptom. Trots att vi vissa dagar inte klarar av att ens vända oss om i sängen, då vi inte har kraften. Trots det faktum att många av oss möter döden alldeles för tidigt, på grund av självmord, sprucken magsäck till följd av hysteriska kräkningar men främst av allt på grund av hjärtstillestånd, orsakat av näringsbrisk och brist på livsnödvändiga ämnen vi skulle ha fått genom vår kost. Vi lever ett liv med döden som mål, oavsett om vi vill det eller ej. Vi är våra egna långsamma självmord. Vi stänger oss inne eller ute från omvärlden, och många av oss lever i ensamhet till följd av att vännerna inte orkar med oss. De orkar inte se på när vi tynar bort. När vi tar våra liv, trots att det enda vi verkligen vill är just att få leva.

Och du, tillsammans med många andra, säger att det här är något vi skulle välja. Som om den kamp vi tvingas genomlida dag ut och dag in, är något vi en gång önskade oss. Att vi vill sticka ut och vara för mer än alla andra. Att vi är äckliga och korkade. Att vi är själviska. Att vi är otacksamma. Att vi med glädje väljer bort våra nära, så som du tycker att jag valt bort dig.

..Och jag har inte kraften att formulera ett tillräckligt bra svar på det. Jag besitter inte förmågan att ändra dina åsikter om mig och alla andra anorektiker. Men än så länge har jag orken nog att försvara mig, även om det inte borde behövas. Även om jag vet att du inte ens läser det här, så har jag åtminstone stått upp för mig själv i och med detta. Och det är något jag behöver göra för att må okej med mig själv och fortsätta orka finnas till i din närvaro, för det måste jag. Jag behöver ett ogenomträngligt skal, en skyhög mur och orken att bry mig om mig själv och inte låta dig nedvärdera mig längre. Det är något jag lärt mig först nu, efter alla dessa år av underkastelse.

SUPERSIZE VS SUPER SKINNY

..Jag undrar om det finns någon anorektiker som inte sett på detta fantastiska program? Fantastiskt idiotiskt förvisso, speciellt om min kära moder får uttala sig om saken, men ändå sitter jag fastlimmad i soffan varje torsdag klockan 20.00 och kan inte sluta att förundras över hur denna chockteknik uppenbarligen verkar fungera för de medverkande. Det hade varit roligt att se hur det gick för dem efter ett år och utan kameravak.

Idag vaknade jag klockan fem och kunde inte fortsätta sova så jag gick upp. Klockan halv sju åt jag frukost bara för mig själv, vilket kändes både konstigt, förjävligt och bra på samma gång. Sedan blev det lunch (tacos) vid ettsnåret och sedan dess har jag varit fullkomligt övermätt resten av dagen och tackade just nej till pannbiff och pasta (en något knepig kombination enligt min mening). - Varför inte? undrade mamma lite smått förskräckt. Jag tyckte att det var bäst att låta bli att svara, hon skulle inte tro mig om hon så kände min mättnad själv.

Funderar på hur jag ska fördriva kvällen. Det vore ju skamligt att lägga sig nu menar jag. Pyssel eller Heath Leadger-maraton står högt upp på önskelistan för kvällen. Vid närmare eftertanke blir det nog filmerna och en kopp eller två av världens i särklass underbaraste te - AFRICAN ROOIBOS. Try it vettja!

DANSA DIN DJÄVUL.

"Att våga är att förlora fotfästet för en kort stund, att inte våga är att förlora sig själv." (Søren Kierkegaard)

Jag tror nog att det handlar om att våga, och att verkligen vilja våga. Idag har jag upptäckt att jag faktiskt kan övervinna den ångest som jag får av mat, utan att kasta mig över toalettstolen, även om det kräver mycket tid och kraft. Jag visste att jag behövde äta, så jag tog mig in i köket och slet tag i första bästa alternativ jag såg, vilket blev en macka. Jag stod upp och vek den dubbel och åt sedan, ganska fort, för att inte kunna hinna stoppa mig själv. Jag fick i mig allt utom kanterna och så fort jag svalt den sista tuggan så bokstavligt talat sprang jag ut på balkongen och rökte 3 cigg på raken medans jag försökte titta på utsikten och granska varenda centimeter av mitt synfält.

Nu sitter jag här och är tung i magen och den spänner i bröstet på mig, men jag har fortfarande inte gjort mig av med det jag fick i mig, och det har gått nästan en halvtimma. Snart kommer känslan av att jag inte behöver spy, utan att det ändå är "för sent". Snart kommer jag kunna säga att jag klarade det. Fanimej.

DAGENS VISDOMSORD:

"Meningen med livet är ett liv med mening"

- Visst är det sant? Efter öppnande av studentgåvor och körkortsgåvor är jag jättelycklig. Det är så kul, just att folk visar att de bryr sig. Sen om man får nån horribel gammal släktklenod eller ett gäng med trisslotter utan vinst, det spelar mindre roll.

Den här förmiddagen har jag varit väldigt nostalgisk. Jag åt frukost med familjen för första gången på länge (flingor, mjölk och färska jordgubbar) och det kändes fint på något sätt. En ovanlig känsla, och nästan lite komisk. "Lyckliga familjen-feeling" över det hela. Sen bläddrade jag i gamla fotoalbum och fick syn på ett kort på mig som var taget förra våren. "Hallå, anorektiker" tänkte jag. Det såg förjävligt ut rent ut sagt.

Nej, nu ropar mamma och undrar vad vi ska laga för mat idag. MAT?!! skriker mitt huvud, vi åt ju nyss frukost! Men men, ingen anledning till panik. Det är ju trots allt några timmar kvar.

PUSTA UT.

..äntligen! Igår var sista festen och nu äntligen kan man få ta det lugnt och bara njuta av ledigheten. Det är ett ord som inte existerat i mitt lexikon under det senaste året - ledig. Och trots regnskurar och en kyla som inte borde få finnas i juli månad, så måste jag säga att jag haft otroligt roligt. Det här kan ha varit den bästa veckan i mitt liv, trots att jag haft ofattbart mycket ångest.

Nu lockar sängen trots att klockan bara är tio. Det blir det tidigaste sänggåendet på länge, men det är behövligt minst sagt. Dessutom har jag fått förlängt beviljande (eller vad man säger) till besök hos min nya psykolog. Det känns mycket bra. Kanske är det här äntligen en människa jag slipper bli av med innan vi ens kommit "nära" varandra?

Let the future show.

förresten: Nästan ett helt pkt nudlar & 2 äpplen idag.

FLYTANDE KALORIER.

Alkohol, så klart. Det är för mig en ångestframkallande dryck. Jag tog studenten igår, och drack alkohol (öl, vin, champagne) till ett kalorivärde av ungefär fyra och en halv magnum classic. Med andra ord: 1172.61 kcal. Dock åt jag bara två jordgubbar på hela dagen, och det är (FAKTISKT) inte kalorierna som är "det värsta" i min anorexis ögon, utan vad som händer med förbränningen. Eller snarare inte händer. Istället för att förbränna fett, så bränner kroppen alkohol. Och voíla, tänker anorexidjävulen - därmed bildas fettlager och jag kommer att rulla till stranden i sommar.

MEN, nu är det ju faktiskt så att jag inte vill vara sjuk längre. Jag borde vara, och ÄR till viss del, stolt över att jag kunde ta till flaskan igår. Och dessutom mådde jag bra, och har egentligen ätit relativt bra under den gångna veckan. Det har då rakt inte varit någon medveten svältperiod inte!

Och vet ni vad? Jag gick ur trean med MVG i alla ämnen jag läst i år och under årskurs 1 och 2 (även om jag har runt 8 kurser kvar att läsa).

Med det ville jag väl bara understryka det faktum att jag faktiskt inte är helt dum i huvudet, även om anorexin kan få mig att verka sådan...

EN JOBBIGT ÄRLIG MATDAGBOK.

OK, let's shoot:

ca 11.00 - 1 msk ris, 1 msk köttgryta, 3 st morotsstavar, ca 40 g grönsallad
ca 17.00 - 6 köttbullar och 1.5 dl pasta, dvs HELT ENLIGT MATLISTAN! (bortsett från mjölken)

Att jag spydde efteråt är väl knappast nämnvärt eftersom jag fortfarande åt maten. Det är åtminstone ett steg i rätt riktning, men OJ vad mätt jag blev. Det var riktigt jobbigt.

Just nu är bloggen dåligt uppdaterad p g a pågående student. Det är inte mycket boende hemma, utan jag är mest ute både dagar och nätter. Men, snart är jag tillbaka i samma skick (I hope).

PUSS på alla underbaringar där ute så länge.