DE SENASTE 20 MINUTRARNA...

"Så det finns barn här på avdelningen också? Jag tyckte att jag såg en mörkhårig liten tös."

...Orden kom från en man i cirka 35-årsåldern som just nu hälsar på någon gammal mamma eller mormor. Han verkade uppenbarligen ganska omedveten om att de håller sin privata konversation precis utanför mitt rum, eftersom jag var "barnet" han syftade på i och med att jag är den enda under 40 här på avdelningen. "Barn". Jo, tjena. Fick sån lust att traska ut och presentera mig som en ung kvinna på snart 20...

Min läkare kom in. Förmodligen av den anledningen att jag knappt ätit något de senaste dagarna. Ultimatumet de gav mig var att: 1) äta middag + kvällsmat och slippa sond ELLER 2) strunta i båda och få en tvångsinjektion med något långvarande lugnande preparat (vars effekt varar i upp till ett par veckor) och sond på det, med start från imorgon. Hm. Jag vet ju vad som låter smartast. Jag vet vad de tycker. Jag vet vad jag borde tycka. Men just nu kan ingenting bli värre än att äta de där jävla målen, och jag är tacksam för var måltid jag slipper undan. Åtminstone mestadelen av mig är tacksam.

Skötare: "Du är jätteliten, och vi ser dig allihop som sjuk i din sjukdom. Till och med väldigt sjuk".
Spontan tankereaktion från Zero (uppgivet skrattande): HUR FAN KAN DET VARA SÅ?!

JÄVLA SKITLIV.

Ja, nu är jag fanimej tvär och trotsig. Jag klippte hål på sonden i morse. RÅKADE, faktiskt. Skulle klippa av tejpbiten som lossnat och låg irriterande mot näsan. Den trasiga slangen drogs ur och när en ny skulle sättas in blev jag såklart panikslagen igen. Så det blev ingenting med det. Sen skulle jag försöka mig på lunch istället. Nix. Anoreximonstret eller jag själv - har svårt att skilja dem båda åt just nu - totalvägrade, och ingen gjorde något större liv av situationen eftersom min ångest var så stark just då. Jag fick en rätt rejäl dos stesolid istället, och somnade strax därefter.

Så nu sitter jag här med en relativt tom mage. Har inte ätit sedan frukosten klockan 08.00 och tänker inte göra det förrän det blir absolut nödvändigt heller. Det vill säga, förrän de hotar med/sätter i sonden mot min vilja. Fryser gör jag också, som en spritt språngande naken eskimå, men det stör mig inte speciellt så länge jag slipper maten.

Och ja, kalla mig motsträvig och korkad. För det är precis det jag är, och jag både vet och avskyr det. Men jag kan inte låta bli. När de inte ens låter mig dricka kaffe eller thé om jag inte äter - och till råga på allt på allvar tror att en sådan utpressning skulle få mig att äta - då tänker jag inte spela deras spel heller.

FREE FALLING.

Igår bestämde de sig. På allvar. På grund av helgens halvdana insatser från min sida, blev det nolltolerans när jag inte lyckades med gårdagens lunch. "Vi har beslutat att sätta sond på dig nu, och det blir så varesig du vill eller inte". NEJ, NEJ, NEJ! Det blir ingenting! Aldrig i livet! Men trots att jag både tänkte och sade det till dem upprepade gånger, hjälpte det förstås inte.

De var tre personer som gav mig en injektion stesolid för att lindra ångesten. Den enda nytta stesoliden gjorde var att jag blev trög och trött, men inte fan försvann ångesten. Ur mitt sätt att se på det, blev den enda effekten den att jag inte kunde försvara mig själv lika bra. De försökte först med tre personer, men fick kalla in ytterligare två. Och den känslan - när man pressas mot madrassen och hålls fast som i ett skruvstäd utan att kunna röra ett finger samtidigt som någon håller fast huvudet och trycker ned slangen - den är just då jämförbar med alla övergrepp i världen. Jag kände mig så jävla hjälplös och förtvivlad. Jag kände mig inte som en människa.

Efteråt var jag matt. Groggy av stesoliden och utmattad efter kampen. Sondnäringen fick mig att må så illa att jag ville spy. Sedan tidigare har jag upptäckt att jag nog inte "tål" den smörjan. Jag blev ynklig, ledsen och kände mig som den ensammaste människan i världen.

Ja, gårdagen var en hemsk dag. Och ibland blir det faktiskt mest tragikomiskt att försöka tänka som en av de andra patienterna - som är något förvirrad - säger: Efter regn kommer solsken!

MOMENT OF WEAKNESS.

Ja... såhär på kvällskvisten sitter jag och funderar. Eller snarare - sliter mitt hår. Fram eller tillbaka, upp eller ner, svart eller vitt. Vill jag bli frisk? Rent instinktivt? - NEJ, aldrig i livet. Om jag försöker tänka logiskt och långsiktigt på de saker som betyder något i mitt liv? - JA, självklart. Men just vid matsituationerna, just då när jag sitter med maten framför mig, räcker förnuftet inte längre än den halvtimma det skall ta för mig att äta upp.


Pratade länge med en kvinnlig skötare ikväll. Jag fick förtroende för henne ganska tidigt under min vistelse här, och försöker att verkligen ta till mig det hon säger. Efter kvällsmaten vid åttatiden ikväll märkte jag att jag var obevakad, och ångesten grep tag i mig. Spy, ditt äckel. Spy, så har du i alla fall gjort något rätt. Skulle jag inte ha utnyttjat det tillfället så skulle jag inte ha kunnat förlåta mig själv. Jag fick faktiskt upp en del, kanske hälften i alla fall. Samtidigt som jag gjorde det för att slippa våndas av självhat, kände jag mig ledsen, besviken och arg. Och jag blev påkommen. Insåg att jag inte verkade speciellt trovärdig när jag försökte mörka det hela, så efter några om och men förklarade jag som det var: att jag inte kunde låta bli.

Kanske kommer övervakningen att bli hårdare. Kanske kommer ångesten att öka när jag inser att kryphålen blir allt färre. Kanske kommer det något gott ur vad jag nu ser som ett direkt hot?

Ibland kan bara framtiden utvisa vissa frågor. Därför borde jag kanske försöka låta bli att fastna i grubblerier som de här.

STRÅLANDE!

Ja, idag mår jag BRA. Min kontaktperson kom in och framförde det trevliga budskapet att måndagens vägning istället skulle genomföras nu på morgonen, varpå jag - förstås - fick panik. Jag hatar ju vägning, och var inte alls förberedd. Men, trots att jag var övertygad om att jag gått upp ungefär två kilo eller åtmonstone ett, så hade jag istället gått ner 9 hg. Och jag vet, det är ju inte bra om det fortsätter i den riktningen, men jag blev själaglad! Det var en sån lättnad, och plötsligt kändes det inte alls lika jobbigt att äta. Och det är ju positivt!

Så nu har jag just ringt och småpratat med mamma och, som den kärleksfulla dotter jag är, påminnt henne om att jag älskar henne. Jag slogs nämligen av tanken när jag satt vid frukostbordet, att även om jag inte har en hel uppsjö av fungerande relationer, så är de jag har väldigt, väldigt bra. Och såna insikter mår man ju också väldigt, väldigt bra av!

Så nu är det optimistiska tankar som gäller för Zero!

EN KVÄLLSDOS SJÄLVÖMTKAN.

Det har inte varit ett bra dygn som passerat, minst sagt. Jag har ätit dålit, mått dåligt och sovit dåligt. Det blev ingen lunch, knappt halva middagen och ingen kvällsmat. Det jag fått i mig är tre potatisar, sallad och ungefär hälften av två päron, bortsett från det jag åt av frukosten i morse. Hade jag varit hemma hade det känts okej, men här är det ett jävla misslyckande. PUST.

Problemet är att ju längre tid det går mellan mina fullt avklarade mål, desto svårare blir det att äta upp eller ens äta. Har i alla fall inte fått någon sond än, och det är jag väldigt tacksam för, samtidigt som jag vet att det bara är en tidsfråga om mina hjärnspöken ska få styra fortsättningsvis.Jag är yr, kall och har ont i huvudet. Förhoppningsvis kan åtminstone utmattningen hjälpa mig att somna ikväll.

Det är mycket gnäll nu, jag vet.

MORNING HAS BROKEN.

KRASH.

Ja... eller åtminstone nästan så dramatiskt har min lilla värld plötsligt tagit en vändning. Det började redan vid gårdagens middag. Jag fick i mig ungefär 1/3 av måltiden. Just när jag trodde att jag började vänja mig vid att äta varje mål, då tog det stopp. Är det inte tragikomiskt? Vaknar upp och känner mig fetare än på länge och frukosten, som i vanliga fall brukar vara relativt oproblematisk nu för tiden, gick följaktligen inte alls bra. Det blev väl knappt hälften.

Det får inte vända nu. Inte nu igen. Jag hatar bakslag. Jag vill ju få komma hem. Samtidigt knyter det sig i magen på mig när jag stirrar ned i tallriken. Fett. Kolhydrater. Kalorier. Känner mage, lår och armar svälla. Ditt jävla äckel, tänker jag. Ditt jävla, feta, misslyckade äckel.

DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.

UPP SOM EN SOL.

...Och INTE ned som en pannkaka, faktiskt. Inte ännu i alla fall. Frukosten gick bra och av någon anledning är jag på helt hyffsat humör. Jag börjar vänja mig vid det här stället nu, och trivs väldigt bra med viss personal. Sen vill jag ju fortfarande åka hem, helst nu på direkten, men jag har åtminstone börjat känna att situationen och själva vistelsen i sig går att uthärda. Att ha mat i magen däremot, kommer jag nog aldrig att kunna vänja mig vid. Det känns i alla fall så just nu.

JAG ÄLSKAR DIG.

Fina, underbara vän. Även om du kanske aldrig kommer att få läsa den här bloggen, så skriver jag dessa ord, för jag vill visa alla som snubblar in här att du får mig att må bra och att du i mina ögon är bäst i världen. Så länge stjärnorna lyser över oss och så länge våra hjärtan orkar slå.

Ja, det är bara att konstatera att kvällen har varit den bästa på länge, och hoppas på att morgondagen här på avdelningen blir kort och oproblematisk...

- Och på att jag inte vaknar upp imorgon med liggsår och träningsvärk i stjärten på grund av allt sittande och liggande på hårda underlag.

ABSTINENSBESVÄR.

Ja, nu börjar det klia ordentligt i mina fingrar. Och då pratar vi inte om droger eller sånt crap, nej nej, utan om shopping. Ja, visst låter det ytligt? Men jag behöver bränna pengar. Det är min terapi. Följaktligen spenderar jag säkert 50 % av min vakna tid på tradera och liknande. Dessutom börjar jag verkligen sakna vardagsbestyr som att städa, diska och piffa till sig. Efter snart två månader i mjukismundering känner jag mig som en värre slusk än någonsin.

Men, maten går bra i alla fall. Känslorna över det är väldigt blandade. Läste på min vätske- och näringslista som personalen för, att jag igår ätit "allt enligt listan". Det högg till i magen. Det kändes ungefär som om man var en glupsk liten knubbis som skrapat och slickat av tallrikar och bestick. Men, så är det ju förstås inte.

Nej, nu ska jag försöka få någon i staben att köra mig till kiosken så jag kan få köpt cigaretter.

HEMLÄNGTAN.

Ja... jag saknar min lilla lägenhet. Det är så mycket som behöver fixas, grejas och köpas och finslipas. Jag vill göra det. Nu! Jag saknar min säng. Mina kuddar. Mina duntäcken. Mitt egna kaffe, framför allt. Mina vänner. Min mamma. Jag saknar mitt liv, hur fruktansvärt det än var där "mot slutet", innan jag åkte in.

De sista dagarna låg jag ned, dag ut och dag in. Åt inget. Drack inget förutom kaffe och cola zero nån gång ibland. Jag rökte, om jag orkade resa mig upp. Svarade knappt i telefon. Varje gång jag skulle ur den där jävla sängen var en kamp. Att resa sig upp till sittande position var som att springa ett marathon.

Men jag hade ju tänkt att börja äta igen, dagen därpå, eller nästa! Jag hade ju inte tänkt ligga där och svälta ihjäl heller (även om jag vid ett tillfälle trodde att jag höll på att göra det). Jag klarade mig fint! Behövde bara kompensera för något jag inte riktigt kom ihåg. Men något var det säkert. Bara en dag till, sen skulle jag äta något. Jag lovar.

...Och det slår mig först nu, att jag kanske gick för långt. Det kanske helt enkelt blev för mycket den här gången. Och det skrämmer mig nästan lite, hur de "sjuka" tankarna kunde och kan ta över hela mig med sån styrka att jag inte kan se något annat, och inte kämpa emot.

SKJUT MIG.

ELLER TA MIG HÄRIFRÅN.

Jag orkar inte mer. Det här är så jävla jobbigt. Orkar inte vara positiv eller ens bry mig om att kämpa just nu. Jag har gått upp i vikt! Nästan ett kilo på en veckas tid, hur jävligt är inte det?! Och jag vet, JAG VET, det är bra för min behandling, men det är inte bra för min självkänsla.

Fet
Äcklig
Värdelös

Orden bara ekar i mitt huvud. Självhat. Så mycket självhat.
Så jävla, helvetes mycket förbannat självhat.

EN DAG SOM ALLA ANDRA.

Gud i himmel, vad jag avundas personalen när de åker ner i hissen och ropar: Hej då, vi ses imorgon! Jag vill också åka hem, låsa dörren om mig och sova i min egen säng. Det är knappt en kilometer ner till stan, men med tanke på omständigheterna och rent emotionellt så känns det som flera hundra mil. Det här är så långt bort från min verklighet. Slutenvården är så himla...sluten.

Igår berättade en skötare att det skulle vara intressant att läsa patienternas dagböcker eller bloggar. Det kan jag verkligen förstå, precis lika väl som att jag skulle vilja läsa mina journaler eller höra vad de säger om mig på sina ronder och rapporter. Jag sa förstås att jag inte hade någon blogg. Jag har ju förmodligen skrivit ganska så ganska så pinsamma och privata saker i den här bloggen, just på grund av att jag kan vara anonym. Å andra sidan, man kanske skulle kunna förhandla lite där. Jag får full tillgång till journalerna och en stol i ett hörn under rapporterna, så får hon adressen till min blogg? Det vore en väldigt bra deal tycker jag, haha!

Fast, nja.. inte riktigt ännu. Kanske när jag "kommer till insikt" och är lite mer positivt inställd till vården. Om den dagen kommer. För då är det inte lika "riskabelt" och skämmigt att erkänna vad man gjort och gör just nu, sen när saker och ting går åt rätt håll!

Men, för att återgå till min lilla låtsasverklighet... jag mår helvete. Jag har ätit som de sagt i princip hela veckan (bortsett från nåt mellanmål och nån äggula här och där) och kommer alltså att ha gått upp vid morgondagens vägning. Och den tanken kan nästan döda mig. Det är fruktansvärt. Äckliga, äckliga jag. Jag får överleva det här, genom att varje dag påminna mig själv om att jag kan avsäga mig vården och gå ner i vikt när jag kommer hem igen. Att det här faktiskt inte behöver vara mer än en ytterst tillfällig svullperiod och att jag kommer att ställa allting till rätta en dag.

"Till rätta".

CELLSKRÄCK.

...Minst sagt. Det här stället gör mig snart galen. Jag vill bara sticka härifrån, hoppa ur rullstolen under en av mina utevistelser. Springa ner till affären och köpa några burkar champinjoner (ja, av någon anledning har jag blivit helt torsk på det) och ge mig ut till skogs. Bygga en hydda och bosätta mig där tills dess att polisen ger upp sökningarna efter mig. Det är det som suger. Att de kommer efter en direkt, om man skulle få för sig att rymma.

Att inte få bestämma själv, det känns kränkande. Ovärdigt på något sätt. Jag vill ju leva mitt eget liv!

Hittills har det gått okej i alla fall. Veckan som gått har varit i princip prickfri. Jag vill få tillbaka min utgång och vet att enda sättet är att äta och vara stilla. Men det är frustrerande. VÄLDIGT frustrerande.

Usch, nu ska jag försöka koppla bort de tankarna med god musik och insomningsförsök.
Kram på er

DET MÅSTE VARA ETT SKÄMT.

Nu har jag gått ned igen. 1.7 kilo - på en vecka.

Det är rätt sjukt det där, hur man kan kämpa som en dåre för att bli av med de sista kilona hemma, och så kommer man hit och fullkomligt rasar. Nu vet jag ju förstås att jag inte ska kämpa åt det hållet, men den ena sidan av mig ser det ju som sagt så.

Nu blir kollen hårdare och utgången indragen. Yippie. Plötsligt drabbas jag av den där paniken igen
- måste jag verkligen äta och bli frisk innan jag kommer ut härifrån?!

IBLAND BLIR INGENTING SOM PLANERAT.

Dagen började bra. Jag åt min frukost tillsammans med en skötare som jag trivs med. En av dem som verkligen fattat det här med att jag behöver prata om något annat under måltiderna, för att flytta bort fokus från maten. Därefter blev det en banan. Därefter gick det utför. Bananen blev för mycket och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Lunchen var likadan. PANERAD fisk med potatis. PANERAD. No fuckin way, tänkte anoreximonstret, och flippade ur totalt när minsta lilla kommentar om min matlust från en medpatient kom. Det blev ND för att väga upp de missade kalorierna. Mellanmålet därpå slängde jag ut genom fönstret under ett par obevakade minuter. Middagen var svampsoppa, vilket inte var lika svårt att få i sig. Dessutom var det nån vikarie i köket, så rätt uppmätt blev det inte heller. Smöret på knäckebrödet torkade jag av med en servett, och lämnade halva mjölken. Näringsdrycken nu på kvällen totalvägrade jag, och förstod att deras hot om sond inte var något annat än skrämseltaktik. Det är nämligen så att de inte får ta det beslutet utan läkarens inrådan, oavsett om jag har LPT eller ej, och jourläkaren fick de inte tag i.

Yes, tänte monstret. Nu har jag vunnit hela dagen.
VAD FAN HÅLLER JAG OCH DE PÅ MED?! tänkte friska jag.

Jag hoppas att det går bättre imorgon och under helgen, annars kommer jag aldrig att få gå ut.

EN OND GOD START PÅ DAGEN.

På grund av den panik som bor i min kropp efter all mat, ställde jag klockan på kvart över sex i morse. Jag tränade i ungefär 30 minuter - joggning och upphopp på stället m m - utan att stanna. Plötsligt orkar jag hur mycket som helst. Och jag vet att även om det är helt fel taktik, så kommer det åtminstone kännas lite lättare att äta frukost sedan.

De skulle ha hämtat mig för en kvart sedan, men ännu har jag inte hört något. Har de kanske glömt bort mig? Mitt friska jag vill skrika på dem, och få dem att fatta att jag inte klarar av det här själv. Min andra del fokuserar samtidigt på att låta fingrarna smyga så tyst över tangentbordet att de inte ska höra mig och komma efter mig.

Det är så dubbelt allting. Svart eller vitt. Jag vill ha hjälp, men jag vill absolut inte ha hjälp.
Jag hoppas att den här dagen blir en bra dag.

Kram på er.