BUUHUUÄÄÄÄ.

- Får jag låna bilen? Nej, det får jag inte. Beror det på att jag äter för dåligt och därmed kan vara en fara för mitt eget och andras liv i trafiken? Nej, det gör det inte. Utan jag kan kvadda den enda bil vi för tillfället har, och den bilen är jätteviktig, för den är han beroende av i sitt jobb. Det vore ju katastrofalt om den bilen gick sönder.

Att jag spyr hemma vet de om. Att jag spytt en hel del i duschen vet de om. Är det okej att jag spyr i duschen? Nej, det är det inte. Beror det på att det är farligt för mig att spy eftersom det rubbar min kaliumbalans och därmed blir livshotande eftersom mitt hjärta är dåligt? Nej, det gör det inte. Utan det kan bli stopp i avloppet om jag väljer att spy i duschen, och då kommer det att lukta jätteäckligt och det kommer att bli jobbigt att fixa det.

- Får jag låna de nya joggingskorna? Nej, det får jag inte. Beror det på att jag egentligen inte får träna över huvud taget just nu? Nej, det gör det inte. Utan Skorna är en mindre storlek och om jag använder dem kan jag töja ut dem. Då är det bättre att jag tar mina gamla.

Zero är en purken tonåring just nu. Alldeles pubertetsgalen. Snoriga armar och en randig kind. Ingen bryr sig egentligen om henne, tänker hon. Så länge hon inte ställer till problem för någon annan än sig själv. Så länge hon inte kvaddar bilen, gör stopp i avloppet eller töjer ut de nya nike-skorna med stötdämpande luftkuddar, så är det helt okej att hon kastar sig ut för ett stup eller bantar ihjäl sig.

GUD, vad töntigt och trotsigt, eller hur?
Men efter år, år och ännu fler år av samma jargong, så är det väl kanske inte så konstigt att någon som tvingats växa upp snabbt går tillbaka till att bli den där surpuppan igen.

I DON'T BELIEVE YOU.

..Nej, efter den här helgen är jag säker. Jag har inte anorexi. Jag har nästan ätit precis lika mycket som en vanlig person, bortsett från mellanmålen och något kvällsmål. Det känns skönt på ett sjukt konstigt sätt, men samtidigt ångrar jag mig så mycket att jag nästan kvävs av ångest. Anorexi? JAG? - Vad är det dom snackar om?

Och det är konstigt, hur jag inte bara kan njuta av att se mig själv som frisk, eller åtminstone som en bra bit på vägen. Jag avskyr mig själv för att jag tappat kontrollen. Jag ser min kropp som fetare än någonsin, överallt. Ja, jag är till och med riktigt knubbig och på gränsen till kraftig övervikt enligt min spegelbild och min egen övertygelse. Och jag vill inte ha det såhär. Jag tvivlar på att jag verkligen vill vara frisk, om det skall innebära alla de här känslorna.

Mardrömmar får jag också. Om mat. Om sjukhus som fnyser åt mig när jag kommer dit för att frivilligt be om att få bli inlagd. Om tjocka magar, breda höfter, fläskiga armar, gropiga lår och om dubbelhakor på ett fotbollsrunt ansikte. Vaknar upp svettig, skyndar fram till spegeln, och inser att jag inte är speciellt långt ifrån den där mardrömsbilden.

Jag vet..jag är egentligen duktig nu. Jag har egentligen gjort ett suveränt jobb i helgen och jag ser säkert mycket piggare ut än vad jag gjorde för en vecka sedan. Men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill äta igen.

JÄVLA, JÄVLA FAMILJ.

Jag skulle just nu bara vilja ställa mig och SKRIIIIIIIIKA. Är så fruktansvärt, fruktansvärt vansinnig och anti allt och alla här hemma just nu. Känner mig som en trettonåring med världens pubertetskris. Av vilken anledning? Tjat, tjat, tjat, tjat och tjat. Jag vet att jag har så mycket jag behöver göra, så mycket plugg och arbete med mig själv. Men jag tappar all ork och lust fullständigt och känner hur jag dras tillbaka ned i deppträsket.

För ett par år sedan, då jag var deprimerad, brukade jag skära mig själv. Jag vet hur det låter. Fullkomligt idiotiskt och tramsigt. Men, det kommer aldrig att vara möjligt att förklara för en oinvigd, vilken lättnad det var för mig just då. Det var som om man släppte ut all frustration, ungefär som att få skrika högt och bara slå till all världens ondska på käften. Ångesten avtog när jag kände smärtan, och det blev det enda sättet för mig att avreagera mig på. Ingen behövde se någonting, och jag behövde inte störa någon annan med mitt agerande. Det öppna såret blev också en öppning för själen, där all psykisk smärta kunde sippra ut.

Men nej, det är inte meningen att glorifiera eller rekommendera den här självdestruktiva metoden. Det blir som en drog som är fruktansvärt svår att ta sig ur. Det enda som hjälper är väl att börja må bättre och aldrig drabbas av ångest och frustration. Eller byta den destruktiva metoden mot en annan, det var så jag kom ur det, och idag har jag anorexi. Men just nu, och just i sådana här stunder, känner jag nästan en slags abstinens. Som om jag bara vill skära upp mig igen, och det känns så lockande. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det, eller skulle kunna göra det. Jag har bättre självbehärskning nu än vad jag hade då. Däremot gror de negativa känslorna som ogräs inne i mig när jag inte får utlopp för dem på något sätt.

Jag vill bara springa.
spring
spring
spring

"ROP PÅ HJÄLP" ? ..

Måste. Spy.
Nu på en gång.
Hjälp mig Hjälp mig Hjälp mig.
Mamma? Pappa? Bror? Syster?
Livrädd för att mitt hjärta skall stanna,
eller magsäcken brista.
Men jag kan inte låta bli.

Varför har just jag så svårt för att hindra och stå emot ångesten? Alla anorektiker har ångest, det tror jag i alla fall. Vissa mer, vissa mindre, men ingen älskar ju att äta direkt. Men jag ser så många som kämpar. Hårdare än HÅRT. Och det är så starkt och beundransvärt. Och hoppfullt. Men nu, här, i dessa stunder, när jag inser att jag inte kan hindra mig själv. När jag vet att om jag inte kräks upp allt de lyckades få i mig nu, åtminstone försöker, så kommer ångesten hålla mig vaken till tidiga morgontimmar. Och ångesten knackar på dörren, HÅRT HÅRT och väcker mig imorgon. Men visst, det här är också ett liv..?

HUR FAN KUNDE JAG LÅTA DET GÅ SÅHÄR LÅNGT?!?!

SORRY.. for waisting your time.

"Vi kommer ju ingenstans med det här längre, Zero. Hela hösten och halva vintern har gått, utan framsteg. Snarare har det blivit värre. Se på dig - du ser ju ut som ett vandrande lik. Det är nog dags för en remiss snart."

URSÄKTA MIG. Uppriktigt sagt, inte ironiskt. Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte kämpar hårdare, trots att jag tror att jag kan. Trots att jag tror att jag vill. Jag tror att det beror på att jag inte gör det för min egen skull, utan för alla andras. Till exempel din, min bästa sjuksköterska. Till exempel din, min bästa vän. Jag försöker att äta för att göra er glada, eller mindre oroliga. Jag försöker så hårt för att ni skall slippa lida av hur jag beter mig.

Men ni är inte alltid där. Ofta är ni inte där. Och då kommer fel-tänket, som borde skäras bort med en skalpell om det vore möjligt, som säger att det ni inte ser, skadar er inte.

Och jag vet att det är fel. Jag vet att jag borde göra det för mig, inte bara för er. Främst för mig. Men det är bara det att jag inte kan. För så fort jag ser mig själv så gråter jag över hur jag ser ut, både på insidan och utsidan. Och så fort mamma och pappa bråkar, tappar jag matlusten totalt. Och så fort jag tänker på det förflutna, så anser jag mig inte värd att äta. Och jag hatar dig, för du får mig att känna mig smutsigast och lägst på hela jorden, och jag antar att jag försöker visa just dig att jag mår dåligt, eftersom jag aldrig skulle kunna säga det med ord.

Och, älskling.. Det är inte så enkelt. Det räcker inte med att bara vilja.

GRÄV DJUPARE.

Det har varit en känslosam och trevlig dag. Ovanligt att dessa två beskrivningar går hand i hand. Oftast brukar känslosamma dagar för mig innebära dåligheter, men icke idag. Jag har träffat min KP, och pratat i timmar om livet då, livet nu och livet sen. Vi kom fram till att jag behöver gå in helhjärtat för något, vad det än blir. Det jag prioriterar för tillfället är ju skolan och hälsan. Hittills går inget av dem speciellt bra, eftersom jag inte riktigt kan satsa fullt ut på något av dem, utan kompromissar och ändrar mig hela tiden. För i frågan om vad som är viktigast - MVG i alla ämnen eller ett friskt liv - vet jag inte svaret. Jag måste bestämma mig för något av dem, för att kunna komma ur min lilla svacka.

Visst låter det bra, och känns det bra, att säga att jag skall satsa på att försöka må bättre och bli fri från anorexin i första hand. Men å andra sidan skulle jag inte alls må bra av att skjuta upp och komma efter med skolarbetet och göra sämre ifrån mig. Jag har alldeles för höga krav på mig själv, det vet jag. Men det handlar om att jag vill få bra betyg för att trygga min framtida utbildning, som kommer att bli mitt framtida liv och på så sätt mitt framtida välmående. Typ. Så resonerar jag just nu iallafall. Det är också därför jag motarbetar behandlingshem, även om jag kanske är i behov av det. Jag har helt enkelt inte tid.

Kom innanför dörren för en liten stund sen. Mamma hoppar på mig direkt och meddelar att det finns kasslergratäng kvar sen deras middag. Jag ignorerar henne. Sen säger hon att hon skall ringa och prata med min sjuksköterska och berätta att hon tycker jag gått ner mig (och gått ner också för den delen). Men det hoppas jag inte att hon gör. Intigritet, tack!

Så nu sitter jag här i sängen, och är redo för en underbar sömn, hoppas jag i alla fall. Sjukhuset coming up imorgon, och sedan blir det IKEA! Godnatt på er alla där ute i cyberspacet!

glöm inte bort att du är värdelös..

Andra dagen på första månaden av vad som skall bli bästa året i mitt liv (?).. Det börjar inget vidare. Natten var en ren pest, och jag grät mig igenom två timmar, för att sedan däcka totalt utmattad efter att ha tagit tre sömntabletter. Tårarna kom så fort jag stängt dörren om mig. Jag låg i min säng och försökte kväva ljudet i kudden, vilket tydligen inte hjälpte ett dugg. Blickarna var väldigt konstiga i morse nämligen..

nyligen, cirka klockan 13.50:
"Plastpappa": Zero, du borde nog äta något istället för att dricka kaffe.
Jag: Nepp. Jag ska äta senare, det har jag planerat.
"Plastpappa": Jag vet att du inte mår bra just nu, men det blir inte bättre av att du inte äter.
Jag: Nej, det vet jag väl. Men jag ska äta, OKEJ?!

Anledningen till att jag befann mig i köket när denna diskussion bröt ut, var just för att jag skulle kolla om jag kunde hitta något att äta. Jag ville känna efter hur det kändes, och försöka ta mig något till frukost. Men vid bordet satt pappa och lillebror och spelade spel. Aldrig i helvete, tänkte jag, skulle jag kunna äta när de sitter där. Det skulle bli jättepinsam stämning. Sen när jag övervägde tanken att ta med lite mat in på mitt rum, började diskussionen, och vips klarade jag inte av att ens vistas i ett rum där det finns mat längre. In på rummet, ned i sängen, upp med datorn. Ljuvliga ensamhet, jag önskar att det kunde vara så alltid. Men jag saknar min sjuksköterska och S.
Nej, nu skall undertecknad ta och tanka ner musik olagligt, och sen lägga mig och njuta ett tag. Eller fly undan världen lite kanske. Fast det är ju ungefär samma sak när jag är på det här humöret. Better shape up.

SKITLIV?

Idag har varit en sån där dag då jag önskar att jag aldrig lämnade sängen i morse. Allt jag tagit mig för har helt enkelt gått väldigt snett. Det började med att jag hamnade i en vild konflikt med mamma, egentligen om ingenting eller någon liten struntsak, och slutade med smällande i dörrar och elaka ord som jag fortfarande ångrar men inte har bett om ursäkt för. Utlösande faktorn? - Hon klev rakt in i mitt känsliga territorium och petade på min känsliga punkt. Maten, maten, maten..

Hon påstod att det syntes att jag gått ned i vikt igen, och innuti mig satt den lilla anorexijävulen och skrattade så högt att mina läppar formades till ett leende. Detta var ju inte speciellt uppskattat utav mor, som fick ännu mer vatten på sin kvarn och började mala på om hur lite jag äter, och till och med bestämma sig för att tro att jag inte ätit något under hela gårdagen, då de andra var out of the house. PUST OCH STÖN.

Så nu halvligger jag här i min säng inne på rummet, där jag spenderat mestadelen av dagen. Jag har bara luggit här och hatat livet helt enkelt. (Nej, därmed INTE sagt att jag vill bli en självmördare..) Jag har helt enkelt bara önskat att jag kunde få komma bort ett tag, till ett fint ställe där jag kunde få vara ensam i ett par veckor och bara glömma omvärldens krav och förväntningar. Ett tag kändes allt lite hoppfullt, när lovet närmade sig, men nu när skolan kommer allt närmare i tiden kommer också ångesten flygandes.

Däremot kanske sådana här dagar är bra ändå, på något sätt. Jag känner faktiskt att jag skulle kunna gråta idag, så antagligen behöver jag det. Man måste tillåta sig själv att känna efter, det är något jag jobbat med under en tid. Kanske är det dags ikväll. Det är sant, har jag hört, att man måste kunna gråta för att sedan få le igen.

(god?) jul..

..Precis så skall julen se ut enligt mig. Ögon som tindrar av förväntan och längtan. Bilden utstrålar glädje och kärlek. Så som hos barnen. Ibland önskar jag att jag vore fyra år igen, och alla vägar kändes så enkla och möjliga. Då tankarna kring mat gick ut på att försöka övertala mamma att laga pannkakor, helst varje dag, och då kärleksproblemen mest bestod i att gömma sig för killarna på dagis som lekte pussleken.
Jag vill inte vara 18 år, snart 19, och ha huvudet fullt av jobbiga känslor som förstör mitt liv. Jag vill inte vara ensam och ledsen och sitta här och tycka synd om mig själv på julafton. Eller rättare sagt vara besviken på mig själv på julafton.
Kan du fixa det, tomten? Snälla, kan jag få krypa upp i ditt knä som jag gjorde som liten, och känna lukten av morfar och piptobak? Kan du sudda ut alla mina problem, och ge mig tabula rasa (ett tomt blad) så att jag kan få börja om på nytt igen? Det är vad jag önskar mig.

Vi sågs igår, min "halvkille" och jag. Hemma hos honom, bara vi två. Till en början nyktert, men vi drack (t o m jag drack!) Till en början spänt och förväntansfullt inuti mig, glädje, kärlek, lycka ,iver. Hopp och tro. I luften låg nervositet (konstigt efter såhär lång tid, men ändå en speciell nervositet som kändes bra). .Tills han sa orden som är svårare att ta än någonting annat. Svårare att förstå, ta in och framför allt handskas med. Ord jag hört ett par gånger hittills i mitt liv, och önskar att jag aldrig behöver höra igen. Hellre hade jag aldrig träffat honom.

Du är helt perfekt i mina ögon. Du är fin inifrån och ut. Du är bara inte den rätta för mig.

Vi blev fulla och hade sex. För första och sista gången. Skitdåligt sex, som kunde ha varit så bra om känslorna inte bara fanns hos mig. Jag mådde dåligt. Jag spydde och kallade honom svin. Jag vill aldrig mer älska.

Tallrik vs. Kärlek.

Den här bilden visar ungefär så jag känner just nu i denna stund. Kan man säga att man älskar någon, även fast man bara tänker på honom 1-2 timmar av dagen, och de övriga timmarna ägnas åt tankar kring mat?! Kan man säga att man älskar honom så mycket att man skulle göra vad som helst för honom, förutom att gå upp i vikt?! Det låter ju helt sjukt i alla fall.

Kommer maten alltid i första rummet, hur kär man än är? Får man ens kalla sig kär då..?

Usch, nu blev det ett dystert inlägg i alla fall.. jag som hade tänkt att vara lite positiv såhär dan före dan! MEN; det är väl ändå lite positivt att jag kan känna känslor för någon :) Känna känslor över huvud taget skulle jag till och med vilja säga! Tänk vad härligt det skulle vara om alla mattankar bara ersattes av kärlekstankar, vilken grej!

Nu jävlar, nu nalkas det frukost, och jag tänker ge den ett mycket tappert försök!

FEL, FEL, FEL, FEL, FEL!

TOTALT FEL INSTÄLLNING, ZERO!

Jag får inte känna såhär, får inte tänka såhär. Sen sist inlägg har jag suttit och överdoserat artiklar om viktminskning, kollat priser för fettsugning och övervägt att börja spara, läst om massvis olika viktminskningspreparat och kollat på thinspo tills ögonen spyr ut tårar av missnöje för hur jag själv ser ut.

Hur kunde det bli såhär från början?! Minns för några år sedan, då jag skulle vara överlycklig om jag lyckades gå ned fem kilo. Men nu, ca 25 kilo senare kan jag inte inse att jag skulle vara smal. Det går inte att ta in! Jag är inte bara mullig, utan tjock! Mina armar, mina hakor, mina lår och min MAGE framför allt. Jag orkar inte bry mig om nånting annat just nu, än att bli smal. Jag måste gå ned i vikt, det här är förjävligt!

Förlåt för min sjukt dåliga inställning, men just nu orkar jag inte vara så stark.

Totaldemolerad själ.

Det är så jobbigt, när de man älskar blir besvikna på en. Riktigt skitjobbigt! Det var kalas igår för en av mina vänner. Kalas med tårta, godis, snacks, dricka, alkohol, ja- ni vet hur det går till. Maten var pizza. Jag hade ångest hela dagen innan, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att äta det. Hade det varit typ köttbullar och makaroner - något jag annars helst inte äter över huvud taget - så hade jag åtminstone kunnat smaka eller ta lite, för deras skull. Men pizzan bara låg där på tallriken och såg blöt ut, drypande av fett, och man såg hur mycket ost de hade vräkt på. Jag satt där och tittade på den och kände mig som en riktig idiot. Lyfte lite på den, bara för att se hur fettdropparna redan hade samlats under den på tallriken. Jag kunde inte helt enkelt, det sa bara stopp.

Hon blev väldigt besviken. Skulle jag förstöra mitt sociala liv, mitt liv över huvud taget, för några kaloriers skull, var frågan. Nej, inte förstöra, sa jag. Hon blev ledsen, och sa att hon var besviken på mig. Att hon blev förbannad när hon såg vad jag höll på med. Jag tittade henne i ögonen när tankeverksamheten gick på högvarv för att kunna ha ett bra svar, till varför jag gör så här. Men det blev tyst, för hur mycket jag än tänkte så kunde jag inte komma på ett bättre sätt att uttrycka det än vad hon redan gjort: Jag förstör mitt liv.

Snälla, underbara vän: Jag älskar dig. Du har tagit mig längre än jag kunnat tro. Du är världens bästa, men jag vet att du inte kan förstå. Men snälla, försök att hata det jag gör, inte den jag är.

Not in the mood.

Jag har väldigt lätt för att känna mig sviken av folk. Det kan handla om nästan vad som helst. Bara en sån grej som att någon inte svarar när jag ringer, mailar eller skickar sms, och sen inte hör av sig. Då känner jag mig till besvär, blir ledsen och nästan lite arg. Tänker att nej, nu skall jag inte höra av mig förrän den personen gör det.

Usch, vilket barnsligt betéende, jag vet.. Just nu är jag ensam hemma och ska ta bussen till skolan om ca en timma. Jag orkar inte, men vad göra liksom? Jag får passa på och visa att jag klarar av det så länge jag inte har skolförbud. Det är nog det värsta som finns. Att inte få röra sig mer än då man går från sängen till toaletten, och eventuellt matbordet förstås.

frustrerad, förbisedd och förkyld. Men jag antar att det mesta beror på mitt dåliga humör, som blir en liten bieffekt av att jag inte äter. Men samtidigt måste jag hålla med Paris (http://myanalife.blogg.se/) när hon skriver att hon inte mår bra av att äta. Jag känner precis lika dant. Mat gör mig faktiskt ännu sämre.

Ta hand om er.

Backar bakåt.

ca 2 cm på en morot
4 non stop

Det är allt för idag. Jag skäms och jag mår dåligt. Jag vet inte hur länge det här ska få hålla på. Jag vill inte längre, men jag kan inte sluta. Jag kan inte visa mig i behov av hjälp. Min sjuksyster är en ängel, men jag kan inte ens visa för henne hur jag mår, speciellt inte sedan hon tog upp det här om inläggning sist vi sågs. Det jag fortfarande kan inse däremot, är att jag inte kan inse mitt eget bästa.

Mamma ringde mig förut när jag flytt till F. Hon ville prata, sa hon. Om vad? undrade jag. Nej, det kunde hon inte säga i telefonen men hon sa att det handlade om skolan. Jag har inte skött den sådär väldigt bra det senaste. Men jag tror att det kan vara om andra saker egentligen. Mamma har aldrig lagt sig i mitt skolarbete tidigare? Om hon säger något om mat så kommer jag att bli arg. Men jag skulle nog bli förvånad om hon inte skulle det. Varje gång hon frågar om jag vill ha mat, så "äter jag alltid senare", "har nyss ätit" eller "har bråttom iväg någonstans". Och nästan varje gång jag måste äta hemma, så måste jag också bada eller duscha efteråt. När man spolar med vattenkranen hörs det ju nämligen inte att man spyr.

ÅH, jag är så trött på det här. Jag vänder mig inåt. På något vis önskar jag att det var som för ett tag sen, att alla visste hur det var och kunde prata om det med mig. Men om jag skulle nämna något nu, så skulle alla bli så besvikna på mig. Ibland undrar jag om jag alltid kommer att ha problem.

HUMÖRSSVÄNGNINGAR SO FAR:

På en skala mellan 0,0-10,0
0,0 - Vaknar upp, tar en cigg och två alvedon, känner mig totalt deprimerad och har ångest.
6,0 - Får mail från historialäraren, jag fick MVG på provet vilket blev en rejäl överraskning!
8,0 - Städar hela husets undervåning till minsta fläck under tre timmar , räknar ut att det bränt 444 kcal (enligt http://www.angelfire.com/)
2,0 - Mamma kommer hem från stan, utbrister: Snällt av dig att ta undan disken, MEN VAD HAR DU ÄTIT IDAG?!
4,0 - Lyckas övertala mamma att jag ätit, vilket ger både glada och förbannade känslor inom mig.
6,0 - Vännen ringer och bjuder in mig till pepparkakshusbakning. Wiee!
1,0 - Jag inser en minut senare att jag egentligen inte har tid p g a allt skolarbete som hänger över mig som en fet, död höna med dålig andedräkt och klor som skär in i mina axlar..
3,0 - Jag inser att skolan kan slänga sig i väggen när man väl får en chans att må bra och ha roligt.
5,0 - Jag tar en cigg och kaffe och kommer att tänka på hur fin världen är ändå. Finner mig löjligt klämtjäck och skrattar åt det.

Så nu ska jag snart iväg. Hittils har humöret svängt otroligt mycket, men jag hoppas det kan hålla sig stabilt ett tag nu. Ska bli vääääldgt skönt att komma hemifrån ett tag. Hope you doin well out there.

Killing me softly.

..Det är väl precis det anorexin gör. Har hela dagen (nåja, 4 timmar iallafall..) suttit och lyssnat på dietist, psykolog och sjukgymnast. Tre utav timmarna gick åt till att äta 1/2 päron och nästan ett helt äpple, medans jag lyssnade på den ständigt upprepade kommentaren: "En bil går ingenstans utan bensin.." - nån mer som har hört den eller?

Sen kom jag hem. Kompisen hade gjort iordning middag. Jag åt litegrann, jag kunde verkligen inte med att neka när hon gjort i ordning mys för bara oss två, men skyndade mig hem och spydde i duschen. Nu sitter jag här med halsbränna och en huvudvärk som inte är av denna värld. Reser jag på mig blir jag väl yr också. -Och så finns det idioter som tror att man väljer det här?!

Hot om inläggning hänger över mig och det gör mig ledsen, panikslagen och helt hysteriskt deprimerad, samtidigt som det kanske ändå vore bra. Jag önskar bara jag kunde göra något åt min situatuion själv, men det är aldrig så enkelt som man vill att det ska vara.

Oh, ge mig jul. Underbara, glada, ljusa, väldoftande, mysiga JUL!

ÅNGEST!!!!!!!!!!!!!

JAG VILL SPY!! Varför måste det alltid bli såhär?! Jag åt mat nu, mamma blev sur och jag var tvungen att äta, och kände själv att det var okej, att jag behövde det. Men faaaaan vad jobbigt det är nu efteråt. Hatar känslan av att vara mätt!

ÅHHHH det här är min rikigt dåliga sida. Jag måste spy, men jag kan inte för alla ser och alla hör. Jag känner hur jag svullnar upp och den äckligt tjocka bilden av mig själv bara växer. Jag vill verkligen vara frisk, men jag kan inte, vågar inte.

Fy. Fan. För. Anorexia.

Tack min älskade.

Hon läser mig som en öppen bok. Jag fick en chock. Som om hon sträckt ut sin hand, rakt igenom muren jag byggt upp runt om mig, och rört vid min själ.

Hon (omfamnar mig och säger tyst intill mitt öra)- Du går upp varje morgon och biter ihop. Du tar på dig dina finaste kläder, lägger en fulländad make up. Men din utsida kan inte dölja din insida, du mår inte så bra som du försöker få folk att tro. Jag ser det.
Jag - Vadå? Haha, nej men så är det inte. Jag hade bara en dålig dag idag, alla har dåliga dagar.. (tankegång: HUR HITTADE DU MIN BLOGG/DAGBOK?!)

Hon ser mig djupt in i ögonen och genomborrar mig med sin änglalikt blå blick, och jag kan känna hur min lögn direkt identifieras. Ändå ler hon mot mig, ett sorgset léende, som så tydligt säger att hon förstår. Hon förstår att jag förstår att hon har rätt. Och hon förstår också att jag inte kan erkänna det för varesig mig själv eller henne. Och med hennes blick och varma ord förstår jag i min tur att jag alltid kan känna mig åtminstone lite förstådd. Att jag aldrig behöver vara ensam igen.

Jag - tack.

intyg blev sattyg

Har spenderat en helg hos min moster och hennes nyblivne man (därav ingen uppdatering av bloggen..) Behövde komma bort ett tag, från både jobb och övriga stressfaktorer från omgivningen. Måste säga att det gick mycket bra, även om det just nu känns skit nära jag tänker på all mat jag fått i mig. Frukost, lunch, middag och till och med kvällsmat. Mina 2300 kcal/dag har jag säkerligen intagit - allt frid och fröjd -Men varför måste jag känna mig så värdelös?

Kom hem och öppnade ett brev från sjukhuset, ett intyg från överläkaren på anorexi/bulimi-avdelningen (eller -anstalten, kalla det vad ni vill). "Härmed intygas att **** ******* går på ätstörningskliniken p g a diagnosen anorexia nervosa. Detta innebär problem med matintaget, viktnedgång med efterföljande trötthet samt att **** i perioder mår psykiskt dåligt".

Jag fick ett slag i magen. Jag vet att jag har fel, att jag inte får känna så, men plötsligt ville jag bara ut på löparspåret och spy, spy, spy. Jag såg mig i spegeln och skämdes. Hatade vad jag såg så starkt att tårkanalerna svämmade över med varma, salta tårar. Fläskfia, hörde jag inom mig. Ditt jävla fetto, hur kan du med att bete dig såhär? Hur kan du med att se ut såhär? FLÄSKFIA.

Jag kan inte hjälpa det, men jag ångrar allt jag ätit under de här dagarna.

What is real?

..På riktigt alltså? Vad är verklighet och vad är fantasi? Det är inte lätt att skilja på dessa två saker, det märkte jag idag. Jag har spenderat halva dagen på sjukhuset, vilket har varit både trevligt och mindre trevligt. Ännu en person skall bli inblandad i min "härva", nämligen en ny dietist. Blandade känslor där, som alltid när det gäller mig och ny vårdpersonal.. Sjukgymnasten och jag har diskuterat avslappning och kroppsuppfattning fram och tillbaka. Målat konturer, målat om, mätt omkrets, mätt om, lagt på golvet, tittat utan att förstå, mätt igen, blivit förvirrad...men lättad trots allt. Samtidigt känns det så konstigt, att man inte kan lita på sina ögon. Raka motsatsen mot vad man är van vid egentligen. För nej, jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken att jag skulle se "fel". Det känns så orealistiskt.

Jag måste ännu en gång vara ärlig. Jag åt min första måltid för sisådär 1.5 timme sedan. Jag kände mig redo, tillåten och värd nog att äta pannkakor idag. Det kändes..bra. Till en början. Men innan jag visste ordet av hade två pannkakor med upptinade färska bär slinkit ned (säger man så?) och som om inte det vore nog - ett glas mjölk. JAG SOM ALDRIG DRICKER MJÖLK?!

Resten av berättelsen är väl ganska uppenbar. Nu sitter jag här och har ångest, och ångrar mig som katten. Jag kom på mig själv, lutad över toalettkanten, med att undra om det alltid kommer att vara såhär? Mitt i allt grät jag, vilket jag inte kunnat göra på månader, och lovade mig själv att aldrig mer kräkas och förstöra för mig själv. Dessvärre känner jag mig såpass bra att jag minns att jag lovar mig själv det varje gång det händer.

POSITIVT, Zero, TÄNK POSITIVT.
Två steg framåt, ett tillbaka.