PLATT PANKAKSFALL.

Inlagd. LPT. Igen.

Ursäkta bloggtorkan, men just nu orkar jag knappt med något annat än att äta och sova. Men, alla finingar där ute, jag återkommer. Förhoppningsvis i bättre fysik.

Kram på er,
Zero

TJIPP OCH VÄLKOMNA TILL HELVETET.

Åh, nu har mitt bredband varit ur funktion så nu har jag inte kunnat blogga på länge, därav dålig uppdatering! Sitter just nu på ett bibliotek i stan och tiden går snart ut här, så det får bli en kort uppdatering.

Läget just nu är, som rubriken antyder, inte helt på topp. Jag har "gått ner mig" ganska rejält tror jag. Inte ätit sedan i fredags och har till råga på allt börjat samla på mig vätska igen. Jag har alltså gått upp, och även om det bara är vattenvikt så gör det själva ätandet fruktansvärt svårt. Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset, och då hoppas jag innerligt på att proverna fortfarande är någorlunda stabila. Mardrömmen vore att bli inskriven igen, även om det för tillfället är mina nära och käras högsta önskan. Det låter hemskt drastiskt, men med tanke på att jag inte kan få i mig näring så vill de att jag ska få hjälp med det.

Och förlåt för att jag varit så dålig med att svara på era kommentarer. Jag ska göra det så fort jag får mer tid, alternativt får tillbaka mitt internet. Tills dess får ni ta hand om er, alla fina. Det ni skriver får mig att må bra. Tack.

KRAM Zero

DEBATTEN FRÅN HELVETET.

http://www.dn.se/opinion/debatt/ingen-har-ratt-att-strunta-i-barnens-egna-rattigheter-1.981535

Jag satte på TVn och blev helt stum. På ettan pågår just nu en debatt som ovanstående artikel behandlar. Det handlar om en nioåring som utsatts för psykisk och fysisk terror av sin pappa, och fallet visas nu upp i TV. Somliga av de debatterande är eld och lågor och tycker att all sorts exponering av barns privatliv inte hör hemma i händerna på en miljonpublik. Inte enbart i dessa genrer utan även i t e x "Ensam mamma söker". Andra, bland annat Katrin Zytomierska, anser att det är upp till föräldrarna att bestämma vad de anser vettigt att utsätta sina barn för, och att de familjer som ställer upp och går ut i TV med att de har problem, är otroligt starka.

Det är ett sjukt svårt ämne att behandla. Själv anser jag nog att det finns "olika grader i helvetet", som en kvinna uttryckte det. Jag kan tycka att program som "Ensam mamma söker" är helt okej vad beträffar barnens exponering, eftersom det är ett program som handlar om att hitta kärleken och en ny förälder, vilket barnen kommer att "utsättas" för varesig det sänds i TV eller ej. Däremot tycker jag att program som "S O S Familj" och den dokumentär som gjordes om nioåringen, är något i grövsta laget. Jag tror inte att en nioåring själv kan välja och förstå följderna av att vara "offer" för en medieexponering som handlar om barnets psykiska ohälsa, särskilt inte när den uppenbarligen redan hänger på en skör tråd. Jag tror och tycker, och det är endast min personliga åsikt, att de här programmen borde censureras eller rent av strykas för barnens intigritets skull.

Vad tycker ni?

OOOPS.

- 2.3 kilo. På en vecka.

Men hey, jag skriver ju här, vilket betyder att jag fortfarande är hemma. Kalium och natrium m m får jag svar på under eftermiddagen. Hoppas vid Gud eller någon annan allsmäktig makt att de var okej. Jag är...confused.

THIS IS IT.

Nu gäller det, på ren svenska. Jag är påväg att gå upp till sjukhuset nu, för att väga och ta prover. Jag är livrädd. Med tanke på hur lite jag ätit den här veckan, och det faktum att jag enligt vågen här hemma gått ner 1.9 kilo sedan sist vägning, kommer läkaren förmodligen inte bli speciellt glad. Jag kan visserligen dricka vatten, men det märks ju direkt på blodtrycket och dessutom förbättrar de inte blodproverna och det är ju dem som är viktiga. Nu när jag snart är normalviktig d v s. Det är ungefär 4-5 kilo kvar.

Igår fick jag dock ett slag i magen. Jag tog kort på mig själv, och såg för första gången att jag verkligen är smal. Det såg nästan äckligt ut, och fick mig att må illa. Jag hoppas att det är ett steg i rätt riktning.

Keep em crossed för mig nu, mina kära.

NERVOSITET OCH FRUSTRATION.

Imorgon är det dags för återbesök på ätstörningsenheten. Det blir vägning och blodprover. Jag är nog mest nervös för proverna tror jag. Vikten har gått ner, över ett kilo sedan jag skrevs ut, men sånt kan man ju inte rå för. Eller, visst kan man göra det, men jag menar att den går ju liksom upp och ner av sig själv också. Proverna däremot, har jag ingen aning om hur de är, och dessutom är det dem som är farligast. Har mina värden blivit ännu sämre kanske jag riskerar inläggning igen. Och det, mina vänner, vill jag verkligen inte.

Läste några rader i min nya almanacka förut, där de ägnat två hela sidor åt information om hur långt man behöver gå för att förbränna vissa livsmedel. Blev både intresserad och förbannad. Jag menar, egentligen hör väl inte sånt hemma i en almanacka, snarare i en bantningstidning?! Här får ni ett utdrag:

Chips, 10 st - 2 km
Popcorn, 4 dl - 1 km
Pommes frites, 10 st - 4 km
Pizza, 1 st - 10 km
Pralin, 1 st alladin - 1 km
och så värstingen: 1 chokladkaka, 100 g - 11 km

DEN TOTALT ÄRLIGA SITUATIONEN.

Okej, nu tycker jag att det är dags för ett smärtsamt ärligt och utförligt beskrivande av mitt status just nu. Och förlåt om det kommer att göra er besvikna på mig, men jag känner ingen som helst anledning att ljuga för er.

Jag tror att det är så att när man är ung, då ser man inte på livet som något man en dag ska tvingas skiljas ifrån. Och det kan ju vara jättebra. Men, i mitt fall är det också det som är problemet. Ett av dem. En faktor som, ursäkta banalt och gammalt uttryck, sätter käppar i hjulen för mig. De hjul som ska rulla för att jag ska må bättre en dag. Jag har två mål. Att bli frisk är det första. Att gå ned i vikt är det andra. Och som nuläget är, blir mitt andra mål starkare för var dag som går. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag inte kommer att klara av det här på egen hand. Och jag är lika uppriktig när jag säger att jag inte ens vet om jag vill längre.

Jag tänker på min framtid väldigt ofta. På vad jag ska jobba med, på familj och på hur allting ska bli. Jag planerar mycket i mina tankar. Men framtiden är till för de som lever. Varför jag inte kan ta till mig det just nu, det kan jag inte svara på, men det gör mig både livrädd och förkrossad.

NI ÄR UNDERBARA.

Jag ville bara att ni ska få veta det. Att jag uppskattar era kommentarer så otroligt mycket. Det värmer i hjärtat, hur kliché det än må låta.

Jag orkar inte skriva just nu, men jag återkommer.

STOR KRAM

DET FINNS EN GUD.

ELLER?

Uttrycket "som en blixt från klar himmel" har förmodligen aldrig passat bättre i mitt liv än i går. Tro det eller ej, men just i detta nu sitter jag inte i min stålanordning till sjukhussäng och knappar på tangenterna. Nej, jag är hemma. Hem ljuva, underbara, fantastiska hem. Läkaren tog in mig på samtal igår förmiddag. Skäll för att jag i smyg öppnar toadörren, tänkte jag, men oj så fel jag hade.

Hon ger upp hoppet om mig, för nu. Jag har ingen sjukdomsinsikt och behandlingen biter inte på mig, hette det. Så jag blev, på ett vänligt och bekymrat sätt, kicked out. Och jag blev själaglad. Först. Sen orolig. Sen själaglad. Just nu är jag mest själaglad. Friheten är helt otroligt vacker att uppleva igen. Samtidigt som jag sitter här, tio över åtta på morgonen, och vare sig jag vill det eller inte struntar i att äta frukost.

Mina händer är kalla. OJ. Det spridet sig en känsla i kroppen som inte går att beskriva. En känsla jag försökt förtränga under mina månader som instutionerad. Det känns bra. Det känns dåligt. Jag är, mina vänner, ambivalent.

KNOCK, KNOCK, KNOCKING ON TOILET DOOR.

Yes, min toalett hålls ju som jag kanske skrivit låst dygnet runt nu för tiden, vilket är NÅGOT enerverande när man verkligen behöver gå på toaletten. Jag kan ju förstå att de vill hindra mig från att kräkas, med tanke på hur dåliga provsvaren från i måndags var, men två timmar efter måltider behöver den ju inte vara låst?! Frustrationen bidrog dock till att det tog mig ungefär två minuter att lista ut att allt man behöver är en hårnål eller en sticka, och voíla - sesam har öppnat sig.

Detta har skapat irritation bland personalen, och jag ska allt försöka skärpa mig, men det är ju inte speciellt roligt att varken kunna duscha eller gå på toaletten själv...

Nu ska jag upp och dricka morgonkaffe. Innan 07.00 är nog den bästa stunden på dagen tror jag.

KRAM!

SO FAR, PRETTY GOOD.

Det har gått bra idag. Jag har ätit alla mina mål hittills och nu återstår bara "kvällsfikat" som för min del blir 2 dl vaniljyoghurt, 1 dl müsli och 1/2 äpple. Relativt överkomligt. Till middag fick jag kummel med något spenatliknande uppepå, och potatis med haricot verts. Det var helt okej gott.

Nu blir det fantastiskt roligt här i sjukhussängen vill jag bara be om att få tala om. Jag ska spela sims 3...

SABLAR OCKSÅ.

...Rent ut sagt. Gårdagen och gårdagens rond blev inga höjdare. Jag siktade mot fågel, eller åtminstone mittemellan, men det blev fisk av alltihop (okej, något skumma metaforer kanske). Det hade visat sig på ett av mina blodprov att mitt kaliumvärde sjunkit drastiskt sedan sist provtagning, och att jag hade fått näringsbrist i form av urdåligt B12. Och hur det går ihop med en god kosthållning var ju förstås både läkare och dietist något skeptiska till. De drog slutsatsen att jag spyr, trots att jag bevakas och trots att min toalett är låst en timma efter varje mål.

Resultatet blev i alla fall att jag inte får gå på en enda permis under den här veckan, just för att de ska vara säkra på att jag inte spyr. Dessutom håller de min toalett låst under hela dagarna från och med nu, och varje gång jag ska gå på toaletten måste någon vara med, oavsett vilken tid och om det är i samband med mål eller inte. Så gick det med de planerna...

Något butter Zero säger godmorgon och önskar er alla en fin dag i alla fall.

UPPE MED TUPPEN.

Jag har lyckats vända på dygnet, eller rättare sagt, lyckats dra på det några timmar. Nu för tiden somnar jag som en stock mellan 21.00 och 21.30, och vaknar alldeles utvilad någon gång runt 05.00 varje dag. Men jag gillar doften av nybryggt kaffe på mornarna, för att inte tala om morgonciggen, så det gör mig inte speciellt mycket.

Idag är det rond med läkaren. Jag hoppas på att få en hempermis så jag kan få sova hemma. I helgen fick jag lov att sova hos min bästa vän, vilket gick relativt bra, så nu får ni hålla tummarna för mig!

Uppdaterar om hur det gick lite senare. Puss på er alla fina.

JÄVLAR ANAMMA.

Ja, precis så känns det just nu. Att nu jävlar får det börja hända grejer i Zeros tillvaro. Efter att ha diskuterat min utveckling med en i personalen, som helt enkelt svarade att jag nog inte utvecklats ett dugg sen jag kom hit, känner jag att jag måste börja kämpa hårdare.

Ja...det känns till och med bra att skriva det - att jag gått upp 0.5 kilo sedan förra måndagen. Visst, det var skittufft i morses (även om jag som vanligt förväntade mig + 2 kg...) men nu känns det helt okej.

Fler permisar, sondavlägsning och lösare tyglar - här kommer jag!

LIVET ÄR FULLT AV...

...BRUTALA UPPVAKNANDEN! (Mycket klokt citat av en tyvärr inte längre speciellt klok medpatient)

Slog idag upp mina ögon klockan 05.00. Efter att ha däckat innan tio igår så kände jag mig utvilad och traskade bort till rökrummet, där kylan väckte mig så häftigt att jag knappast kunde somna om. Jag har spenderat tiden fram tills nu med att kolla på bävrar på kanal ett och duschat länge. Morgonar är rätt sköna ändå.

För övrigt har jag gått ned i vikt. IGEN. Jag kan inte förstå det. Det gör mig som vanligt både överlycklig och frustrerad. Ambivalens var det, ja.

Nu är det strax frukostdags, och sedan ska jag invänta en av mina bästa vänner som kommer och hälsar på. Det är sjukt hur mycket man kan sakna någon alltså.

Puss på er

SVININFLUENSA.

Nej...jag har inte fått den. Däremot har jag nu blivit vaccinerad för första gången (ska ta en dos till om tre veckor). Jag fick vara avdelningens försökskanin och ta vaccinet först så jag kände mig lite speciell ;)

Nej, nu ska jag sondas igen. De väntar så jag får väl kubba på. För övrigt är humöret bra idag. Kanske är det de antideppressiva som börjar visa effekt?

SJUKDOMSINSIKT.

De säger att jag saknar det. Men hur kan de vara så säkra på det? Jag vet att jag har diagnosen anorexia nervosa, men jag är inte alltid överens med dem om att jag verkligen är sjuk. Jag vet att jag inte äter lika mycket som de flesta andra kanske gör, men skulle det inte kunna vara fråga om vanlig bantning, och inte någon sjukdom? Hur vet de egentligen att just jag är sjuk?

Och nej, jag håller inte med om att jag är smal och jag håller absolut inte med om att jag behöver gå upp i vikt. "Felaktig kroppsuppfattning" säger de då. Men tänk om det helt enkelt bara är så att jag inte är nöjd med hur jag ser ut? Tänk om det är så att jag ser mig precis så som jag är, och tycker att jag behöver gå ned? Varför ska de då stoppa det och hindra mig från att bli fullt nöjd med mig själv?

Om det fanns ett svar på de här frågorna, då skulle jag väldigt tacksam ta emot det.

JAG HADE GÅTT NER.

- 1.7 kilo.
What the...

MÅNDAG = VÄGDAG=SKITDAG.

Japp, det låter i mina öron som en rätt passande förkortning på hur känslotillståndet är just nu.

Jag hatar att väga mig. Det är något av det värsta jag vet. Först rädslan över vad siffrorna skall hamna på, och resultatet blir antingen himmel eller helvete. Det är underbart när siffrorna visar nedåt, men fruktansvärt när jag har gått upp. Vad mycket enklare det vore om jag ändå kunde hålla med personalen och känna tvärt om.

Det är tio minuter kvar nu.

GNÄLLSPIK.

Jag vill bara gråta. Men jag kan inte. Som jag har sagt tidigare så är den förmågan försvunnen. Tagen ifrån mig. Borta för gott? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Ibland kunde det faktiskt vara så att jag mådde som bäst efter att ha fått gråta ut. I want it back. Istället trycker alla tankar in mig i en tyst och mörk och unken vrå och håller mig kvar därinne. Behöver andrum. Sov inte mer än tre pluttiga timmar i natt.

En kille som arbetar här, och som jag uppfattar som rätt klok, berättade att oavsett vad man än vinner eller förlorar här i livet - t e x miljonbelopp på triss eller att råka ut för en olycka som gör en invalid - så är man varken mer lycklig eller mer olycklig då det gått runt 6-8 månader. Lyckan stabiliseras och man är tillbaka dit man var innan. Tillbaka på sin egen "grund-lycka".
Jag tycker det låter rätt sjukt, men samtidigt rätt logiskt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro på det eller inte.
- Vad tror ni?

OOOPS, I DID IT AGAIN.

Ja, sedan ett litet missöde (mat och efterföljande toalettbesök inblandat) för några dagar sedan, har personalen satt lite extra hård koll på mig efter måltiderna. So far, allting fine. Jag förstår dem. Faktiskt. Men efter frukosten idag blev jag lämnad ensam lite tidigare än vanligt, vilket resulterade i...ja, ni vet. Då skedde en märklig sak. Jag spydde upp hela sonden! Det har jag aldrig varit med om förut (och tur är väl det för det var riktigt obehagligt vill jag lova). Så nu står jag, eller sitter jag, här och är nervös för att de ska dra in mina permisar. De sa nämligen till mig efter att jag drog ur sonden sist gång, att jag inte får gå ut något mer om jag drar sonden igen.

Så...frågan är om man ska se detta som ett frivilligt eller ofrivilligt val? Hm. Nu knackar de på dörren. Det är dags att sätta ny sond...

PUH!

NO MORE DRUGS, PLEASE?!

Ursäkta dålig uppdatering.. jag har, som överskriften antyder, varit helt väck i två dagar och känner mig fortfarande inte bra. Är så fruktansvärt trött i hela kroppen att det är svårt att hålla ögonen uppna, trots att jag är pigg i huvudet. Det känns inte speciellt bra. De gav mig en injektion i förrgår som jag inte minns namnet på, och tydligen ger den utslag efter upp till 48 timmar, och gårdagen var till följd av detta helt piss och skit ärligt sagt. Jag sov bort hela dagen.

Känner img lite bättre idag så jag tänker ägna mig åt mina favoritsysselsättningar: röka, tradera och alfapet!

Och just det, by the way, idag snöar det rätt rejält utanför fönstren! Ljuvligt mysigt!

EARLY MORNING.

Har blivit förkyld på kuppen så nu vaknar jag nästan av att höra mig själv snarka och snora på nätterna! Usch och fy.

Ronden igår gav dock väldigt positiva resultat! Jag slipper nu rullstolen, om jag tar mina promenader i sniiiigeltakt. Dessutom har de bytt ut sondmålet kl 17.00 mot vanlig mat, och igår gick det faktiskt jättebra! Sen att jag drog ut sonden senare på kvällen var ju inte speciellt fördelaktigt för mig, men kanske behöver de aldrig mer sätta i den om jag är riktigt stark vid måltiderna hädanefter. Jag vet inte hur det blir, men det kommer nog att visa sig framåt dagen!

Nu är det snart frukost. Fil eller gröt? Det är mitt dilemma just nu!

SMARTA ORD:

If every thing you think you know makes your life unbearable,

- would you change?



En textbit ur Tracy Chapman's underbara låt "change". Hon gör helt fantastisk musik och hennes röst är speciell på något vis. Jag har liksom gott om tid att lyssna när jag ligger där jag ligger.

Igår var det vägning, och med sondens "hjälp" hade jag gått upp hela 1.3 förskräckliga kilon. Det kändes hemskt, om än nödvändigt. Det blev lite bråk igår också, vilket inkluderade fasthållning och haldolinjektion (starkt lugnande som gör mig stilla som en filbunke). Därefter flöt det på bra under resten av dagen.

Nu är det snart dags för frukost. Wish me luck, mina kära vänner.

OH BOY,

...WHAT A DAY.

Det har inte varit en bra dag idag. För att summera: Åt frukost, 11-sonden och 19.30-sonden. Resten gick åt pipsvängen på grund av en svidande kommentar från en av de gamla patienterna. Det är sjukt det där, hur minsta lilla påpekande eller fråga kan påverka en så starkt. Jag drog ur sonden lagom till 17.00-målet, vilket resulterade i att de fick hålla fast mig och ge mig en spruta haldol. Jag blev visserligen lugn, men ångesten försvann dessvärre inte.

Nu när allt är över för idag är jag både lättad och trött. Det blir tidigt i säng för Zero. Kanske ska ta och kolla på en film medans jag inväntar John Blund!

OH SHIT.

Insåg just att det är sondnäring om 15 minuter. PANG-BOM försvann hungers-eller-vad-fan-de-nu-var-känslorna.

Jag är dum i huvudet och jag vet om det. Jävla, jävla skit-zero. Just nu står jag inte högt i kurs hos mig själv...

I CAN'T STOP THIS FEELING.

...DEEP INSIDE OF ME, na na na etc etc.

Det är konstigt, så sjukt konstigt, men jag känner en annorlunda känsla. Av någon vilt främmande anledning. Det skrämmer livet ur mig, samtidigt som det gör mig nyfiken. Jag tror att det är...hunger? Eller? Kan det vara så? Det är ett slags sug. Obeskrivligt och konstigt. Irriterande men spännande, för att behålla min ambivalenta anda. Nu när jag får sondnäring vartenda mål bortsett från frukosten, så känner jag till och med en viss längtan efter någonting att tugga på. Har som en följd till detta tuggat tuggummi som en tok hela dagen så magen är ursinnig på mig.

Det här är ju revolutionerande om något. Jag borde verkligen ta upp det på tisdagens rond. Jag menar, det måste väl ändå räknas som ett framsteg att hungern kommer tillbaka?

SOME DAYS JUST AINT WORTH IT.

Idag har varit en sån där dag då jag bara velat skrika och vifta med armarna: SER NI INTE HUR JAG SER UT?! FATTAR NI INTE ATT NI GÖDER MIG TILL FLODHÄSTSTORLEK?! NI TAR LIVET AV MIG!

Det har jag ju förstås inte gjort. Oh nej. Istället har jag varit tyst och haft små trevliga, mysiga stunder med mig själv och min ångest som smygit sig tätt intill så fort det nalkas sondmatning. Det var nära att det gick åt pipsvängen vid femsnåret, men tack vare att jag blev lovad en extra utgång efteråt så kändes allt lite bättre. Det är verkligen ångestdämpande att få komma utanför sjukhuset och andas frisk luft! Nu känns allt rätt okej igen, bortsett från min mage som lever sitt eget liv och plågas av smärtor...

Sagt om mig av gammal, rätt unken man, till annan gammal man, i rökrummet tidigare idag: Ho é i rekte fine tös den. Ja tänder på na! Ja, det gör jag.
Förvirrad, rätt upprörd Zero till densamme: Det ska du ta och ge blanka fan i.
... Hade det inte varit för mitt trassliga förflutna med just äldre män, så hade jag nog inte blivit lika äcklad, rent ut sagt! Men, lite roligt kan jag dock ha åt min reaktion såhär i efterhand!

UPS AND DOWNS.

..Det är så jag svarar när någon frågar hur det är. För just så känner jag: allt går upp och ner med ett tempo som skulle passa bättre i ett sprinterlopp än i mitt känsloliv.

Vad som hänt sedan sist jag skrev är i alla fall att vågen visade att jag gått upp 0.6 kilo. Det känns väl sådär. Först var det helvete, men sedan kändes det som om det åtminstone är ett steg på vägen härifrån. Mötet med läkaren i tisdags var ingen större hit, förutom att jag beviljades timpermis med vännen. De utökade tillsynen efter sondningarna, och bestämde sig för att låsa min toalett under tiden. Varför behöver jag väl inte ens förklara...

Nej, nu ska jag ta och rycka upp mig lite. Det är frukost om 30 minuter, och senare idag får jag finbesök av två underbaringar!

DAGARNA GÅR.

...Och här sitter jag. Så långt borta från där jag vill vara. Det är samma ramsa om och om igen. Frukost, sond, sond, sond, sond. Sen sitter man där på kvällen, i rökrummet, och konstaterar att ännu en dag i Zeros liv har passerat.

Imorgon är det vägning. Jag kommer antagligen att ha gått upp en del nu, eftersom jag börjat med sond igen. Det skrämmer mig, men jag tänker försöka koppla bort de tankarna, och istället fokusera på allt underbart som väntar mig när jag kommer ut härifrån en dag.

Jag längtar verkligen hem.

...Dagens lunch. (Och middag. Och mellanmål. Och kvällsmål.)

Smarrigt värre.

Skämt åsido... idag har det gått bra såhär långt. Inget bråk och ingen jätteångest. Gårdagen var däremot värre. Fick en flipp och vägrade ta sonden på kvällen, vilket resulterade i att de höll fast mig och injicerade ännu mer haldol. Jag blev trött och yr och de fick tillslut i mig vällingen. Men det är hemskt, att de verkligen gör vad som helst för att jag ska få i mig de kalorier som är bestämt.

Klockan ett kommer mamma och hälsar på, så nu tänker jag vila. Blir så trött av tristessen på det här stället...

THE BOTTOM IS NÅDD.

Ja, så uttryckte hon det. Och kanske är det så, att nu kan det bara bli bättre.

Blev igår tvungen att injicera haldol (neuroleptika som i mitt fall skall mildra ångest och få mig lugn). Tror också att ett syfte är att jag inte ska kunna göra lika stort motstånd mot sondningarna... Jag fick en snabbverkande samt en depot (som gör att effekten sitter i under upp till 14 dagar). Resultat: sov i princip hela dagen igår, och är fortfarande så trött att jag skulle kunna somna på fläcken. Har dessutom fått dimmseende. Det är hemskt.

Sedan dess har jag varit "duktig" och tagit mina sondmål som jag ska. Det krånglade lite igår, men då de hotade med en ny injektion blev jag genast med medgörlig. Vill aldrig mer behöva ta sånt här. Att vara så otroligt trött hela tiden tär verkligen på mig. Jag vill ju ha energi! Jag vill ju orka vara med!

Nej, nu ska jag se om någon vill ta en "promenad" med mig i rullstolen, så att jag får känna på vädret lite!

ÅNGEST.

Vad i helvete har jag gjort? Vad fan håller jag på med? Jag som redan känner på mig att jag gått upp i vikt. Ätit frukost - det är vad jag hållit på med. Jag fattar inte vad som flög i mig. Nu är den borta, den tomma känslan och yrseln. Känslan av att åtminstone klara mig ifrån maten och slippa gå upp i vikt. Känslan av att fortfarande ha kontroll, trots att de ibland tar den ifrån mig.

Så går tankarna nu. Jag åt frukost, första målet sedan gårdagens frukost, och nu sitter jag här och avskyr mig själv så till den milda grad att jag bara vill gråta. Men tyvärr kan jag inte gråta längre. De har tagit ifrån mig den förmågan, de som gjort mig illa. Så många gånger har jag tvingat mig själv till att hålla inne tårarna, för att inte visa mig svag, och nu kan jag inte gråta alls.

Jag måste härifrån.

DE SENASTE 20 MINUTRARNA...

"Så det finns barn här på avdelningen också? Jag tyckte att jag såg en mörkhårig liten tös."

...Orden kom från en man i cirka 35-årsåldern som just nu hälsar på någon gammal mamma eller mormor. Han verkade uppenbarligen ganska omedveten om att de håller sin privata konversation precis utanför mitt rum, eftersom jag var "barnet" han syftade på i och med att jag är den enda under 40 här på avdelningen. "Barn". Jo, tjena. Fick sån lust att traska ut och presentera mig som en ung kvinna på snart 20...

Min läkare kom in. Förmodligen av den anledningen att jag knappt ätit något de senaste dagarna. Ultimatumet de gav mig var att: 1) äta middag + kvällsmat och slippa sond ELLER 2) strunta i båda och få en tvångsinjektion med något långvarande lugnande preparat (vars effekt varar i upp till ett par veckor) och sond på det, med start från imorgon. Hm. Jag vet ju vad som låter smartast. Jag vet vad de tycker. Jag vet vad jag borde tycka. Men just nu kan ingenting bli värre än att äta de där jävla målen, och jag är tacksam för var måltid jag slipper undan. Åtminstone mestadelen av mig är tacksam.

Skötare: "Du är jätteliten, och vi ser dig allihop som sjuk i din sjukdom. Till och med väldigt sjuk".
Spontan tankereaktion från Zero (uppgivet skrattande): HUR FAN KAN DET VARA SÅ?!

JÄVLA SKITLIV.

Ja, nu är jag fanimej tvär och trotsig. Jag klippte hål på sonden i morse. RÅKADE, faktiskt. Skulle klippa av tejpbiten som lossnat och låg irriterande mot näsan. Den trasiga slangen drogs ur och när en ny skulle sättas in blev jag såklart panikslagen igen. Så det blev ingenting med det. Sen skulle jag försöka mig på lunch istället. Nix. Anoreximonstret eller jag själv - har svårt att skilja dem båda åt just nu - totalvägrade, och ingen gjorde något större liv av situationen eftersom min ångest var så stark just då. Jag fick en rätt rejäl dos stesolid istället, och somnade strax därefter.

Så nu sitter jag här med en relativt tom mage. Har inte ätit sedan frukosten klockan 08.00 och tänker inte göra det förrän det blir absolut nödvändigt heller. Det vill säga, förrän de hotar med/sätter i sonden mot min vilja. Fryser gör jag också, som en spritt språngande naken eskimå, men det stör mig inte speciellt så länge jag slipper maten.

Och ja, kalla mig motsträvig och korkad. För det är precis det jag är, och jag både vet och avskyr det. Men jag kan inte låta bli. När de inte ens låter mig dricka kaffe eller thé om jag inte äter - och till råga på allt på allvar tror att en sådan utpressning skulle få mig att äta - då tänker jag inte spela deras spel heller.

FREE FALLING.

Igår bestämde de sig. På allvar. På grund av helgens halvdana insatser från min sida, blev det nolltolerans när jag inte lyckades med gårdagens lunch. "Vi har beslutat att sätta sond på dig nu, och det blir så varesig du vill eller inte". NEJ, NEJ, NEJ! Det blir ingenting! Aldrig i livet! Men trots att jag både tänkte och sade det till dem upprepade gånger, hjälpte det förstås inte.

De var tre personer som gav mig en injektion stesolid för att lindra ångesten. Den enda nytta stesoliden gjorde var att jag blev trög och trött, men inte fan försvann ångesten. Ur mitt sätt att se på det, blev den enda effekten den att jag inte kunde försvara mig själv lika bra. De försökte först med tre personer, men fick kalla in ytterligare två. Och den känslan - när man pressas mot madrassen och hålls fast som i ett skruvstäd utan att kunna röra ett finger samtidigt som någon håller fast huvudet och trycker ned slangen - den är just då jämförbar med alla övergrepp i världen. Jag kände mig så jävla hjälplös och förtvivlad. Jag kände mig inte som en människa.

Efteråt var jag matt. Groggy av stesoliden och utmattad efter kampen. Sondnäringen fick mig att må så illa att jag ville spy. Sedan tidigare har jag upptäckt att jag nog inte "tål" den smörjan. Jag blev ynklig, ledsen och kände mig som den ensammaste människan i världen.

Ja, gårdagen var en hemsk dag. Och ibland blir det faktiskt mest tragikomiskt att försöka tänka som en av de andra patienterna - som är något förvirrad - säger: Efter regn kommer solsken!

MOMENT OF WEAKNESS.

Ja... såhär på kvällskvisten sitter jag och funderar. Eller snarare - sliter mitt hår. Fram eller tillbaka, upp eller ner, svart eller vitt. Vill jag bli frisk? Rent instinktivt? - NEJ, aldrig i livet. Om jag försöker tänka logiskt och långsiktigt på de saker som betyder något i mitt liv? - JA, självklart. Men just vid matsituationerna, just då när jag sitter med maten framför mig, räcker förnuftet inte längre än den halvtimma det skall ta för mig att äta upp.


Pratade länge med en kvinnlig skötare ikväll. Jag fick förtroende för henne ganska tidigt under min vistelse här, och försöker att verkligen ta till mig det hon säger. Efter kvällsmaten vid åttatiden ikväll märkte jag att jag var obevakad, och ångesten grep tag i mig. Spy, ditt äckel. Spy, så har du i alla fall gjort något rätt. Skulle jag inte ha utnyttjat det tillfället så skulle jag inte ha kunnat förlåta mig själv. Jag fick faktiskt upp en del, kanske hälften i alla fall. Samtidigt som jag gjorde det för att slippa våndas av självhat, kände jag mig ledsen, besviken och arg. Och jag blev påkommen. Insåg att jag inte verkade speciellt trovärdig när jag försökte mörka det hela, så efter några om och men förklarade jag som det var: att jag inte kunde låta bli.

Kanske kommer övervakningen att bli hårdare. Kanske kommer ångesten att öka när jag inser att kryphålen blir allt färre. Kanske kommer det något gott ur vad jag nu ser som ett direkt hot?

Ibland kan bara framtiden utvisa vissa frågor. Därför borde jag kanske försöka låta bli att fastna i grubblerier som de här.

STRÅLANDE!

Ja, idag mår jag BRA. Min kontaktperson kom in och framförde det trevliga budskapet att måndagens vägning istället skulle genomföras nu på morgonen, varpå jag - förstås - fick panik. Jag hatar ju vägning, och var inte alls förberedd. Men, trots att jag var övertygad om att jag gått upp ungefär två kilo eller åtmonstone ett, så hade jag istället gått ner 9 hg. Och jag vet, det är ju inte bra om det fortsätter i den riktningen, men jag blev själaglad! Det var en sån lättnad, och plötsligt kändes det inte alls lika jobbigt att äta. Och det är ju positivt!

Så nu har jag just ringt och småpratat med mamma och, som den kärleksfulla dotter jag är, påminnt henne om att jag älskar henne. Jag slogs nämligen av tanken när jag satt vid frukostbordet, att även om jag inte har en hel uppsjö av fungerande relationer, så är de jag har väldigt, väldigt bra. Och såna insikter mår man ju också väldigt, väldigt bra av!

Så nu är det optimistiska tankar som gäller för Zero!

EN KVÄLLSDOS SJÄLVÖMTKAN.

Det har inte varit ett bra dygn som passerat, minst sagt. Jag har ätit dålit, mått dåligt och sovit dåligt. Det blev ingen lunch, knappt halva middagen och ingen kvällsmat. Det jag fått i mig är tre potatisar, sallad och ungefär hälften av två päron, bortsett från det jag åt av frukosten i morse. Hade jag varit hemma hade det känts okej, men här är det ett jävla misslyckande. PUST.

Problemet är att ju längre tid det går mellan mina fullt avklarade mål, desto svårare blir det att äta upp eller ens äta. Har i alla fall inte fått någon sond än, och det är jag väldigt tacksam för, samtidigt som jag vet att det bara är en tidsfråga om mina hjärnspöken ska få styra fortsättningsvis.Jag är yr, kall och har ont i huvudet. Förhoppningsvis kan åtminstone utmattningen hjälpa mig att somna ikväll.

Det är mycket gnäll nu, jag vet.

MORNING HAS BROKEN.

KRASH.

Ja... eller åtminstone nästan så dramatiskt har min lilla värld plötsligt tagit en vändning. Det började redan vid gårdagens middag. Jag fick i mig ungefär 1/3 av måltiden. Just när jag trodde att jag började vänja mig vid att äta varje mål, då tog det stopp. Är det inte tragikomiskt? Vaknar upp och känner mig fetare än på länge och frukosten, som i vanliga fall brukar vara relativt oproblematisk nu för tiden, gick följaktligen inte alls bra. Det blev väl knappt hälften.

Det får inte vända nu. Inte nu igen. Jag hatar bakslag. Jag vill ju få komma hem. Samtidigt knyter det sig i magen på mig när jag stirrar ned i tallriken. Fett. Kolhydrater. Kalorier. Känner mage, lår och armar svälla. Ditt jävla äckel, tänker jag. Ditt jävla, feta, misslyckade äckel.

DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.

UPP SOM EN SOL.

...Och INTE ned som en pannkaka, faktiskt. Inte ännu i alla fall. Frukosten gick bra och av någon anledning är jag på helt hyffsat humör. Jag börjar vänja mig vid det här stället nu, och trivs väldigt bra med viss personal. Sen vill jag ju fortfarande åka hem, helst nu på direkten, men jag har åtminstone börjat känna att situationen och själva vistelsen i sig går att uthärda. Att ha mat i magen däremot, kommer jag nog aldrig att kunna vänja mig vid. Det känns i alla fall så just nu.

JAG ÄLSKAR DIG.

Fina, underbara vän. Även om du kanske aldrig kommer att få läsa den här bloggen, så skriver jag dessa ord, för jag vill visa alla som snubblar in här att du får mig att må bra och att du i mina ögon är bäst i världen. Så länge stjärnorna lyser över oss och så länge våra hjärtan orkar slå.

Ja, det är bara att konstatera att kvällen har varit den bästa på länge, och hoppas på att morgondagen här på avdelningen blir kort och oproblematisk...

- Och på att jag inte vaknar upp imorgon med liggsår och träningsvärk i stjärten på grund av allt sittande och liggande på hårda underlag.

ABSTINENSBESVÄR.

Ja, nu börjar det klia ordentligt i mina fingrar. Och då pratar vi inte om droger eller sånt crap, nej nej, utan om shopping. Ja, visst låter det ytligt? Men jag behöver bränna pengar. Det är min terapi. Följaktligen spenderar jag säkert 50 % av min vakna tid på tradera och liknande. Dessutom börjar jag verkligen sakna vardagsbestyr som att städa, diska och piffa till sig. Efter snart två månader i mjukismundering känner jag mig som en värre slusk än någonsin.

Men, maten går bra i alla fall. Känslorna över det är väldigt blandade. Läste på min vätske- och näringslista som personalen för, att jag igår ätit "allt enligt listan". Det högg till i magen. Det kändes ungefär som om man var en glupsk liten knubbis som skrapat och slickat av tallrikar och bestick. Men, så är det ju förstås inte.

Nej, nu ska jag försöka få någon i staben att köra mig till kiosken så jag kan få köpt cigaretter.

HEMLÄNGTAN.

Ja... jag saknar min lilla lägenhet. Det är så mycket som behöver fixas, grejas och köpas och finslipas. Jag vill göra det. Nu! Jag saknar min säng. Mina kuddar. Mina duntäcken. Mitt egna kaffe, framför allt. Mina vänner. Min mamma. Jag saknar mitt liv, hur fruktansvärt det än var där "mot slutet", innan jag åkte in.

De sista dagarna låg jag ned, dag ut och dag in. Åt inget. Drack inget förutom kaffe och cola zero nån gång ibland. Jag rökte, om jag orkade resa mig upp. Svarade knappt i telefon. Varje gång jag skulle ur den där jävla sängen var en kamp. Att resa sig upp till sittande position var som att springa ett marathon.

Men jag hade ju tänkt att börja äta igen, dagen därpå, eller nästa! Jag hade ju inte tänkt ligga där och svälta ihjäl heller (även om jag vid ett tillfälle trodde att jag höll på att göra det). Jag klarade mig fint! Behövde bara kompensera för något jag inte riktigt kom ihåg. Men något var det säkert. Bara en dag till, sen skulle jag äta något. Jag lovar.

...Och det slår mig först nu, att jag kanske gick för långt. Det kanske helt enkelt blev för mycket den här gången. Och det skrämmer mig nästan lite, hur de "sjuka" tankarna kunde och kan ta över hela mig med sån styrka att jag inte kan se något annat, och inte kämpa emot.

SKJUT MIG.

ELLER TA MIG HÄRIFRÅN.

Jag orkar inte mer. Det här är så jävla jobbigt. Orkar inte vara positiv eller ens bry mig om att kämpa just nu. Jag har gått upp i vikt! Nästan ett kilo på en veckas tid, hur jävligt är inte det?! Och jag vet, JAG VET, det är bra för min behandling, men det är inte bra för min självkänsla.

Fet
Äcklig
Värdelös

Orden bara ekar i mitt huvud. Självhat. Så mycket självhat.
Så jävla, helvetes mycket förbannat självhat.

EN DAG SOM ALLA ANDRA.

Gud i himmel, vad jag avundas personalen när de åker ner i hissen och ropar: Hej då, vi ses imorgon! Jag vill också åka hem, låsa dörren om mig och sova i min egen säng. Det är knappt en kilometer ner till stan, men med tanke på omständigheterna och rent emotionellt så känns det som flera hundra mil. Det här är så långt bort från min verklighet. Slutenvården är så himla...sluten.

Igår berättade en skötare att det skulle vara intressant att läsa patienternas dagböcker eller bloggar. Det kan jag verkligen förstå, precis lika väl som att jag skulle vilja läsa mina journaler eller höra vad de säger om mig på sina ronder och rapporter. Jag sa förstås att jag inte hade någon blogg. Jag har ju förmodligen skrivit ganska så ganska så pinsamma och privata saker i den här bloggen, just på grund av att jag kan vara anonym. Å andra sidan, man kanske skulle kunna förhandla lite där. Jag får full tillgång till journalerna och en stol i ett hörn under rapporterna, så får hon adressen till min blogg? Det vore en väldigt bra deal tycker jag, haha!

Fast, nja.. inte riktigt ännu. Kanske när jag "kommer till insikt" och är lite mer positivt inställd till vården. Om den dagen kommer. För då är det inte lika "riskabelt" och skämmigt att erkänna vad man gjort och gör just nu, sen när saker och ting går åt rätt håll!

Men, för att återgå till min lilla låtsasverklighet... jag mår helvete. Jag har ätit som de sagt i princip hela veckan (bortsett från nåt mellanmål och nån äggula här och där) och kommer alltså att ha gått upp vid morgondagens vägning. Och den tanken kan nästan döda mig. Det är fruktansvärt. Äckliga, äckliga jag. Jag får överleva det här, genom att varje dag påminna mig själv om att jag kan avsäga mig vården och gå ner i vikt när jag kommer hem igen. Att det här faktiskt inte behöver vara mer än en ytterst tillfällig svullperiod och att jag kommer att ställa allting till rätta en dag.

"Till rätta".

CELLSKRÄCK.

...Minst sagt. Det här stället gör mig snart galen. Jag vill bara sticka härifrån, hoppa ur rullstolen under en av mina utevistelser. Springa ner till affären och köpa några burkar champinjoner (ja, av någon anledning har jag blivit helt torsk på det) och ge mig ut till skogs. Bygga en hydda och bosätta mig där tills dess att polisen ger upp sökningarna efter mig. Det är det som suger. Att de kommer efter en direkt, om man skulle få för sig att rymma.

Att inte få bestämma själv, det känns kränkande. Ovärdigt på något sätt. Jag vill ju leva mitt eget liv!

Hittills har det gått okej i alla fall. Veckan som gått har varit i princip prickfri. Jag vill få tillbaka min utgång och vet att enda sättet är att äta och vara stilla. Men det är frustrerande. VÄLDIGT frustrerande.

Usch, nu ska jag försöka koppla bort de tankarna med god musik och insomningsförsök.
Kram på er

DET MÅSTE VARA ETT SKÄMT.

Nu har jag gått ned igen. 1.7 kilo - på en vecka.

Det är rätt sjukt det där, hur man kan kämpa som en dåre för att bli av med de sista kilona hemma, och så kommer man hit och fullkomligt rasar. Nu vet jag ju förstås att jag inte ska kämpa åt det hållet, men den ena sidan av mig ser det ju som sagt så.

Nu blir kollen hårdare och utgången indragen. Yippie. Plötsligt drabbas jag av den där paniken igen
- måste jag verkligen äta och bli frisk innan jag kommer ut härifrån?!

IBLAND BLIR INGENTING SOM PLANERAT.

Dagen började bra. Jag åt min frukost tillsammans med en skötare som jag trivs med. En av dem som verkligen fattat det här med att jag behöver prata om något annat under måltiderna, för att flytta bort fokus från maten. Därefter blev det en banan. Därefter gick det utför. Bananen blev för mycket och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Lunchen var likadan. PANERAD fisk med potatis. PANERAD. No fuckin way, tänkte anoreximonstret, och flippade ur totalt när minsta lilla kommentar om min matlust från en medpatient kom. Det blev ND för att väga upp de missade kalorierna. Mellanmålet därpå slängde jag ut genom fönstret under ett par obevakade minuter. Middagen var svampsoppa, vilket inte var lika svårt att få i sig. Dessutom var det nån vikarie i köket, så rätt uppmätt blev det inte heller. Smöret på knäckebrödet torkade jag av med en servett, och lämnade halva mjölken. Näringsdrycken nu på kvällen totalvägrade jag, och förstod att deras hot om sond inte var något annat än skrämseltaktik. Det är nämligen så att de inte får ta det beslutet utan läkarens inrådan, oavsett om jag har LPT eller ej, och jourläkaren fick de inte tag i.

Yes, tänte monstret. Nu har jag vunnit hela dagen.
VAD FAN HÅLLER JAG OCH DE PÅ MED?! tänkte friska jag.

Jag hoppas att det går bättre imorgon och under helgen, annars kommer jag aldrig att få gå ut.

EN OND GOD START PÅ DAGEN.

På grund av den panik som bor i min kropp efter all mat, ställde jag klockan på kvart över sex i morse. Jag tränade i ungefär 30 minuter - joggning och upphopp på stället m m - utan att stanna. Plötsligt orkar jag hur mycket som helst. Och jag vet att även om det är helt fel taktik, så kommer det åtminstone kännas lite lättare att äta frukost sedan.

De skulle ha hämtat mig för en kvart sedan, men ännu har jag inte hört något. Har de kanske glömt bort mig? Mitt friska jag vill skrika på dem, och få dem att fatta att jag inte klarar av det här själv. Min andra del fokuserar samtidigt på att låta fingrarna smyga så tyst över tangentbordet att de inte ska höra mig och komma efter mig.

Det är så dubbelt allting. Svart eller vitt. Jag vill ha hjälp, men jag vill absolut inte ha hjälp.
Jag hoppas att den här dagen blir en bra dag.

Kram på er.

SANN TRAGIKOMIK.

Jag fattar inte! Jag kan inte för mitt liv förstå! Nu kommer alla drömmar och förhoppningar att få gå ut längre och oftare att fullständigt krossas! JAG HAR GÅTT NER I VIKT!

Visserligen "bara" tre hekto, men enligt dem var det en tillbakagång. Å andra sidan, med tanke på hur mycket mat jag äter varje dag, så är jag totalt stum av förvåning över att jag inte gått upp. Jävligt glad, förvisso, men samtidigt helt oförstående och en aningen besviken.

Nu är alltså planen att jag ska vara ännu mer stilla. Jag får inte ens hålla snigeltempot jag haft under mina dagliga promenader. Det är en sån här sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen så fort jag kommer utanför de här dörrarna nästa gång. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag behöver uppmuntran och sporrar i form av friare utevistelser, så förstår de inte. Jag kommer att bli deprimerad av allt stillasittande.

Ge mig vingar, någon. Och nycklar till dörren förstås.

FIELDS OF GOLD.

I never made promises lightly
And there have been some that I've broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold

"Fields of gold" - Eva Cassidy

Det spelar ingen roll hur gammal den låten blir, den är ändå en av de vackraste låtar jag vet, och en av dem jag lyssnar på för att kunna somna om kvällarna. Dels för att slappna av, och dels för att slippa höra ljudet av snarkningar från min rumskamrat...

Om 56 minuter är det frukost. Sedan väntar fem mål till, under loppet av ett ynka dygn. Sex mål, och inte fem som jag fick det till häromdagen, låter ju helt sinnessjukt. Men jag tänker kämpa. Idag har jag möte med bossen, och hoppas på att få mer utgång. Innan jag får cellskräck här inne, eller tappar greppet om vad som egentligen försigår därute i verkligheten.

Jag vet bara att jag vill tillbaka.

JOBBIG INSIKT.

Den slog mig för en stund sen - en insikt som jag inte riktigt vet om jag ska älska eller hata. Första reaktionen var rent hat och hade jag varit en igelkott så hade jag kurat ihop mig och vänt taggarna åt allt och alla. Andra reaktionen, som kom först någon timma senare, fick näst intill mitt hjärta att smälta av lycka och lättnad. Nu är det däremot en salig blandning, och växelvis är jag antingen det ena eller det andra.

- JAG KOMMER ATT BLI FRISK EN DAG.

Ja, "värre" än så var det inte, hur dramatiserande jag än målade upp den här lilla insikten. Men för mig är den stor. För mig är den viktig. Livsavgörande, kalla det vad du vill.

På något sätt har jag alltså förstått idag, att en dag framöver kommer jag inte att få ångest av att äta. Jag kommer att kunna äta på en restaurang och välja från menyn det jag tycker verkar godast, inte mest kalorisnålt. Jag kommer att sluta ljuga om att jag precis ätit. Jag kommer att tacka för maten, och verkligen mena det. Jag kommer aldrig mer älska den rivande känslan av hunger.

Jag hoppas i alla fall det. Eller? Ja. Nej. Jo. Jag tror det.

EN MORGON PÅ PSYKET.

Vanligtvis vaknar jag mellan 06-07.00. Normalt sett brukar jag bara vända på mig och somna om, men här ser jag ingen glädje i att ligga kvar ytterligare en minut i den hårda stålsängen. Den är så obekväm att det knakar i kroppens alla ben när jag sträcker på mig.

Nu, klockan 08.00, serveras frukost. På min meny står 2 dl fil, 1 dl müsli och ett ägg. Jag har fem mål per dag. Två av dem är fruktmellanmål och resten måltider och någon näringsdryck. Efteråt har jag ständig tillsyn i allt från 30 minuter till en hel timma. Det beror på hur dåligt maten får mig att må, säger dem. Som om de ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig och framför allt se på mig hur ångesten tar över mitt förstånd.

För det mesta väljer jag att lida i tysthet.

STRESS.

..Själva ordet i sig får det att knyta sig i magen på mig. Det är nog någon av de värsta sinnesstämningarna jag vet. Att bli virrig, kallsvettig och ha känslan av att aldrig hinna med alla saker man måste få gjort, det skapar ångest. Välkommen till mitt jobb. Och egentligen resten av mitt liv också för den delen.

Vaknade klockan 08.30 och hoppades hoppades hoppades på att värmen skulle vara borta, men icke! 25.6 i skuggan, visade temperaturmätaren. Det är fint med sol, och skönt, men jag klarar inte av att vistas i den just nu. Jag får hjärtklappning och pulsen stiger skyhögt.

Har inte träffat sjuksyster på över två veckor nu. Hennes sommaruppehåll och semesterresa gör att jag inte kommer träffa henne på ytterligare tre. Det känns ganska hårt om jag ska vara ärlig. Man blir så ensam. Samtidigt är jag fruktansvärt rädd för att bli instutionaliserad och aldrig kunna klara sig själv. En dag måste jag ju faktiskt stå på egna ben, och (förhoppningsvis) inte träffa varken Sjuksyster eller andra läkare så ofta att det blir ren rutin.

- SÅDÄR! Nu har jag lyckats gnälla över tre faktorer som irriterar mig just nu. Mitt liv sammanfattat i nuläget helt enkelt. Stress, Värme, Sjuksyster.

Det slår mig från ingenstans att jag kanske borde sluta fokusera på det som är negativt och i stället rikta in mig på de saker som lyser upp min vardag?

VÄRLDEN ÄR ETT SKÄMT,

...Det är kulisser alltihop.

Dia Psalma, såklart. Texten är bra. Inget jag lyssnar på egentligen, eller rättare sagt har lyssnat på tidigare, men sen bandit rock letat sig in på vårt radionät har jag blivit frälst av i princip allt de spelar. Bort med RIX FM som bara spelar eurovisiontrall, BWO och Alcazar-crap. That's my opinion i alla fall!

Har spenderat 8 timmar på ett hektiskt jobb och känner mig fortfarande som en svettlurk trots att jag duschat. Idag har jag ätit frukost (helt enligt listan bortsett från att jag inte drack mjölk!) och en potatis med grönsaker. Sen har jag druckit 3 st cola zero också.. men usch, vad jag känner att hela magen sväller upp och blir luftballongsize när jag dricker så mycket! Det blir ytterligare vätskeansamlingar, men såna här varma dagar kan jag inte låta bli.

Måste komma ifrån känslan av att jag vill plocka fram kniven och drastiskt reducera min kroppshydda. Ibland känns tanken nästan logisk (men bara nästan). Vill inte behöva må dåligt så fort jag ser min spegelbild.

GE MIG EN TVÅNGSTRÖJA.

17.2 graders värme klockan 07.37 på morgonen, strålande solsken med svala vindar..och så träningsförbud. Hur bra hänger det ihop egentligen? Jag känner mig rastlös. Ofattbart rastlös. Mamma har lagt beslag på joggingskorna jag köpte för 1400 i höstas, och att försöka ge sig på en smyg-runda i gamla svettiga nikesneakers i skinn känns bara frustrerande och luktar skoskav på lång väg. Dessutom skvallrar grannarna.

Att sola gör mig alldeles för matt och mitt låga blodtryck blir bara än mer påtagligt eftersom jag andas som om jag vore i panik och får huvudvärk. Dessutom hatar jag att ligga stilla, det har jag ju gjort hela natten (åtminstone mellan två och halv sex). Det krävs en hel del för att jag ska hålla mig stilla.. som titeln lyder!

Så..vad ska ni göra idag? Någon som har ett litet tips till mig på vad man kan göra åt sin lediga, soliga dag :) ?

ETT KAPITEL UR LIVSHISTORIEN.

Jag vet att man ska vara stolt över sitt ursprung och älska sin familj mer än det mesta på jorden. Men jag kan bara inte. När allt kommer omkring så är det ju faktiskt ett par medlemmar ur min familj - som står mig väldigt nära - som bidragit till att jag står där jag står idag. De två personerna har stor skuld i att jag blev inlagd på psyk, och tvingades genomgå polisförhör och fruktansvärda, tysta konflikter. En sak ledde till en annan och nu sitter jag här med anorexin.

Så när folk frågar mig varför jag är så konfliktsökande och aldrig vill träffa min pappa (japp, han är en av de som gjort mig illa) blir jag ledsen. Jag får ta skit från släktingar och utomstående på grund av mitt beteende gentemot honom, eftersom jag inte orkar och kan berätta för dem vad som verkligen har hänt och förklara varför jag är som jag är. Till och med från honom får jag skit, för jag tror inte att han förväntar sig att jag minns eller har förstått. Det handlar givetvis om sexuella övergrepp, ofredande - kalla det vad ni vill - som på nåt sätt blivit vardagsmat för mig under min uppväxt. Idag är jag fri från allt sådant, men minnena spränger ständigt sönder de murar jag försöker bygga upp för att orka fortsätta.

Dessutom tror jag att just de här minnena och erfarenheterna på något sätt förvärrat mitt eget "sexliv" eller vad man nu kallar det. Relationsliv, kanske...det låter ju i alla fall "finare". Med risk för att bli alltför privat (fast nej, jag är ju fortfarande anonym...) - jag har så jävla lätt för att finna mig i att bli utnyttjad. Och av någon jävla anledning så hamnar jag alltid i situationer där jag blir just utnyttjad. Det är som om man vore nån magnet som bara drar åt sig alla skitstövlar. Och varje gång jag tar mig ur det så inser jag hur korkad jag varit. "Aldrig gå tillbaka till den där idioten. Aldrig mer ha sex om jag verkligen inte vill, nej nej, nu är det slut på det. Aldrig mera droger, nej, nu vet jag bättre". Sen PANG, så ser man sig själv ramla tillbaks igen. Och det, mina vänner, DET är inte bra för min självbild. Stämmer inte alls in på den personen jag tror att jag är, eller vill vara. Jag är ju smart! Jag har ju alla MVG! Jag är ju innerst inne en väldigt öppen, snäll och trevlig människa som tycker (för mycket) om andra människor helt enkelt. Det stämmer bara inte. Den där personen (även om jag knappt ser mig själv som en person just då) är ju inte jag. Och det tror jag att de som känner mig håller med om.

Så det är bra att ha en blogg där man bara kan skriva av sig. Ni kan läsa och välja att döma eller att försöka förstå mig. Och skulle ni välja det förstnämnda så behöver jag åtminstone inte se er i ögonen och skämmas. Och skulle ni förstå mig, vilket ni ofta verkligen gör, så visar ni det genom kommentarer som alltid värmer otroligt mycket. Ni är jävligt bra helt enkelt. Tack.

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA DET TILL DIG.

Vi anorektiker är verkligen ett eget folkslag. Vi har drabbats av samma insikter, i stort sett identiska tanke- och handlingsmönster och större delen av våra liv kretsar kring mat och allt vad det innebär. Detta trots att vi är egna individer med individuellt tänkande och kännande, säkerligen ofta har olika värderingar i övrigt och lever ett liv med olika familje- och relationsförhållanden. Och även om jag generaliserar nu, så kan jag inte sluta att förundras över det faktum att vi alla sitter i samma båt trots att vi kommer från olika hav och kanske aldrig någonsin pratat med varandra.

Det finns människor som är 40 år och har anorexi. Människor som lever ett knackigt arbetsliv och som kanske tvivlar på sin föräldraroll på grund av de begränsningar sjukdomen bidrar till. Det finns de som är runt 20 år. De som har svårt att få till det där nya fungerande arbetslivet, fortfarande kämpar med körkortet på grund av att de aldrig har energi nog att koncentrera sig, och som går miste om alla krogrundor och andra nöjen som hör den här tiden till, just på grund av anorexins både psykiska och fysiska bieffekter. Det finns de som är 15 år, som står mitt emellan barndom och vuxenliv, och försöker hänga med i kompisarnas nöjeskarusell där moppe, första festivalen och andra dagliga aktiviteter kräver mer glädje och mer ork än vad anorexin tillåter. Det finns de som är 11 år, som fortfarande är barn, och som i jämförelse med 40-åringen inte har något gemensamt över huvud taget.

- Förutom den anorektiska livsstilen. Och nej, jag vill inte påstå att "livsstil" behöver innebära att jag glorifierar sjukdomen - för jag vet lika väl som er att det verkligen är en sjukdom. Men mer ingående är det en sjukdom som formar livsstilen, levnadssättet, känsloliv, självkänsla, relationsliv, fan och hans moster och kort sagt allt vad det innebär att vara människa. Just där är vi lika. Oavsett längd, status, ekonomi, ålder, destination, yrke, och till och med vikt. Oavsett de hundratusentals faktorer som skiljer oss åt, ser vi en likhet hos varandra som vi sällan ser hos någon i vår närmaste närvaro.

Och sen finns det de som säger till oss att vi inte är sjuka. Trots all forskning som gjort kring anorektikers felaktiga kroppsuppfattning och såväl psykiska som fysiska symptom. Trots att vi vissa dagar inte klarar av att ens vända oss om i sängen, då vi inte har kraften. Trots det faktum att många av oss möter döden alldeles för tidigt, på grund av självmord, sprucken magsäck till följd av hysteriska kräkningar men främst av allt på grund av hjärtstillestånd, orsakat av näringsbrisk och brist på livsnödvändiga ämnen vi skulle ha fått genom vår kost. Vi lever ett liv med döden som mål, oavsett om vi vill det eller ej. Vi är våra egna långsamma självmord. Vi stänger oss inne eller ute från omvärlden, och många av oss lever i ensamhet till följd av att vännerna inte orkar med oss. De orkar inte se på när vi tynar bort. När vi tar våra liv, trots att det enda vi verkligen vill är just att få leva.

Och du, tillsammans med många andra, säger att det här är något vi skulle välja. Som om den kamp vi tvingas genomlida dag ut och dag in, är något vi en gång önskade oss. Att vi vill sticka ut och vara för mer än alla andra. Att vi är äckliga och korkade. Att vi är själviska. Att vi är otacksamma. Att vi med glädje väljer bort våra nära, så som du tycker att jag valt bort dig.

..Och jag har inte kraften att formulera ett tillräckligt bra svar på det. Jag besitter inte förmågan att ändra dina åsikter om mig och alla andra anorektiker. Men än så länge har jag orken nog att försvara mig, även om det inte borde behövas. Även om jag vet att du inte ens läser det här, så har jag åtminstone stått upp för mig själv i och med detta. Och det är något jag behöver göra för att må okej med mig själv och fortsätta orka finnas till i din närvaro, för det måste jag. Jag behöver ett ogenomträngligt skal, en skyhög mur och orken att bry mig om mig själv och inte låta dig nedvärdera mig längre. Det är något jag lärt mig först nu, efter alla dessa år av underkastelse.

SUPERSIZE VS SUPER SKINNY

..Jag undrar om det finns någon anorektiker som inte sett på detta fantastiska program? Fantastiskt idiotiskt förvisso, speciellt om min kära moder får uttala sig om saken, men ändå sitter jag fastlimmad i soffan varje torsdag klockan 20.00 och kan inte sluta att förundras över hur denna chockteknik uppenbarligen verkar fungera för de medverkande. Det hade varit roligt att se hur det gick för dem efter ett år och utan kameravak.

Idag vaknade jag klockan fem och kunde inte fortsätta sova så jag gick upp. Klockan halv sju åt jag frukost bara för mig själv, vilket kändes både konstigt, förjävligt och bra på samma gång. Sedan blev det lunch (tacos) vid ettsnåret och sedan dess har jag varit fullkomligt övermätt resten av dagen och tackade just nej till pannbiff och pasta (en något knepig kombination enligt min mening). - Varför inte? undrade mamma lite smått förskräckt. Jag tyckte att det var bäst att låta bli att svara, hon skulle inte tro mig om hon så kände min mättnad själv.

Funderar på hur jag ska fördriva kvällen. Det vore ju skamligt att lägga sig nu menar jag. Pyssel eller Heath Leadger-maraton står högt upp på önskelistan för kvällen. Vid närmare eftertanke blir det nog filmerna och en kopp eller två av världens i särklass underbaraste te - AFRICAN ROOIBOS. Try it vettja!

DANSA DIN DJÄVUL.

"Att våga är att förlora fotfästet för en kort stund, att inte våga är att förlora sig själv." (Søren Kierkegaard)

Jag tror nog att det handlar om att våga, och att verkligen vilja våga. Idag har jag upptäckt att jag faktiskt kan övervinna den ångest som jag får av mat, utan att kasta mig över toalettstolen, även om det kräver mycket tid och kraft. Jag visste att jag behövde äta, så jag tog mig in i köket och slet tag i första bästa alternativ jag såg, vilket blev en macka. Jag stod upp och vek den dubbel och åt sedan, ganska fort, för att inte kunna hinna stoppa mig själv. Jag fick i mig allt utom kanterna och så fort jag svalt den sista tuggan så bokstavligt talat sprang jag ut på balkongen och rökte 3 cigg på raken medans jag försökte titta på utsikten och granska varenda centimeter av mitt synfält.

Nu sitter jag här och är tung i magen och den spänner i bröstet på mig, men jag har fortfarande inte gjort mig av med det jag fick i mig, och det har gått nästan en halvtimma. Snart kommer känslan av att jag inte behöver spy, utan att det ändå är "för sent". Snart kommer jag kunna säga att jag klarade det. Fanimej.

DAGENS VISDOMSORD:

"Meningen med livet är ett liv med mening"

- Visst är det sant? Efter öppnande av studentgåvor och körkortsgåvor är jag jättelycklig. Det är så kul, just att folk visar att de bryr sig. Sen om man får nån horribel gammal släktklenod eller ett gäng med trisslotter utan vinst, det spelar mindre roll.

Den här förmiddagen har jag varit väldigt nostalgisk. Jag åt frukost med familjen för första gången på länge (flingor, mjölk och färska jordgubbar) och det kändes fint på något sätt. En ovanlig känsla, och nästan lite komisk. "Lyckliga familjen-feeling" över det hela. Sen bläddrade jag i gamla fotoalbum och fick syn på ett kort på mig som var taget förra våren. "Hallå, anorektiker" tänkte jag. Det såg förjävligt ut rent ut sagt.

Nej, nu ropar mamma och undrar vad vi ska laga för mat idag. MAT?!! skriker mitt huvud, vi åt ju nyss frukost! Men men, ingen anledning till panik. Det är ju trots allt några timmar kvar.

PUSTA UT.

..äntligen! Igår var sista festen och nu äntligen kan man få ta det lugnt och bara njuta av ledigheten. Det är ett ord som inte existerat i mitt lexikon under det senaste året - ledig. Och trots regnskurar och en kyla som inte borde få finnas i juli månad, så måste jag säga att jag haft otroligt roligt. Det här kan ha varit den bästa veckan i mitt liv, trots att jag haft ofattbart mycket ångest.

Nu lockar sängen trots att klockan bara är tio. Det blir det tidigaste sänggåendet på länge, men det är behövligt minst sagt. Dessutom har jag fått förlängt beviljande (eller vad man säger) till besök hos min nya psykolog. Det känns mycket bra. Kanske är det här äntligen en människa jag slipper bli av med innan vi ens kommit "nära" varandra?

Let the future show.

förresten: Nästan ett helt pkt nudlar & 2 äpplen idag.

FLYTANDE KALORIER.

Alkohol, så klart. Det är för mig en ångestframkallande dryck. Jag tog studenten igår, och drack alkohol (öl, vin, champagne) till ett kalorivärde av ungefär fyra och en halv magnum classic. Med andra ord: 1172.61 kcal. Dock åt jag bara två jordgubbar på hela dagen, och det är (FAKTISKT) inte kalorierna som är "det värsta" i min anorexis ögon, utan vad som händer med förbränningen. Eller snarare inte händer. Istället för att förbränna fett, så bränner kroppen alkohol. Och voíla, tänker anorexidjävulen - därmed bildas fettlager och jag kommer att rulla till stranden i sommar.

MEN, nu är det ju faktiskt så att jag inte vill vara sjuk längre. Jag borde vara, och ÄR till viss del, stolt över att jag kunde ta till flaskan igår. Och dessutom mådde jag bra, och har egentligen ätit relativt bra under den gångna veckan. Det har då rakt inte varit någon medveten svältperiod inte!

Och vet ni vad? Jag gick ur trean med MVG i alla ämnen jag läst i år och under årskurs 1 och 2 (även om jag har runt 8 kurser kvar att läsa).

Med det ville jag väl bara understryka det faktum att jag faktiskt inte är helt dum i huvudet, även om anorexin kan få mig att verka sådan...

EN JOBBIGT ÄRLIG MATDAGBOK.

OK, let's shoot:

ca 11.00 - 1 msk ris, 1 msk köttgryta, 3 st morotsstavar, ca 40 g grönsallad
ca 17.00 - 6 köttbullar och 1.5 dl pasta, dvs HELT ENLIGT MATLISTAN! (bortsett från mjölken)

Att jag spydde efteråt är väl knappast nämnvärt eftersom jag fortfarande åt maten. Det är åtminstone ett steg i rätt riktning, men OJ vad mätt jag blev. Det var riktigt jobbigt.

Just nu är bloggen dåligt uppdaterad p g a pågående student. Det är inte mycket boende hemma, utan jag är mest ute både dagar och nätter. Men, snart är jag tillbaka i samma skick (I hope).

PUSS på alla underbaringar där ute så länge.

SOL OCH KYLA.

Äpple? Nej, rädd för kolhydrater.
Macka? Nej, degklump i magen och smör och annat äckelt. Sämsta alternativet av alla.
Fil? Nej, fortfarande kolhydrater. Dessutom har vi bara yoghurt. 2%-ig..
Gröt? Eventuellt. 1/2 portion i så fall. Men..fortfarande kolhydrater..
Ägg? Kanske. Fast utan gula. Runt 60 kcal i en pytteliten gul boll.
Bärsmoothie? Låter okej, men mjölkprodukter är "farligt" och magen blir uppblåst.
Amerikanska pannkakor? HAHAHAHAHAHA, jo, just det.

..Ja, välkomna in i mitt huvud så här på morgonkvisten. Eller egentligen rättare sagt - varje gång det nalkas mat. Alla alternativ till frukost är just nu helt uteslutna. Det skulle vara en äggvita i så fall. Men en frukost på 15 kcal är ingen frukost alls, vilket bara gör det onödigt. Och jag vet, det låter som om jag tycker att det här är väldigt roande. Min besvikelse över mig själv och anorexin, som hindrar mig från att äta genom att göra mig totalt handlingsförlamad och nedbäddad, lyser kanske inte igenom. Men det här är faktiskt ett helvete, och jag önskar det kunde vara på något annat sätt.

Men tappa inte hoppet om mig. Jag gör det inte. Jag har bara en kass dag såhär långt.

Det är hur varmt som helst, och det blir ännu varmare senare. Antar jag. Jag bara fryser. Huvudet är tungt som en cementklump, det svartnar framför ögonen och jag är yr. Men van. Jag undrar hur en frisk människa skulle uppfatta ett sånt här tillstånd? Blir friska människor aldrig såhär?

SKÄMMES TA MIG FAN!

Ja, så skriker min gamla dagbok åt mig. Dagboken jag förde under en period år 2008, då en av mina värre ÄS-perioder pågick. Visst blir jag chockad av att läsa hur mina tankar gick, men samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas. Det känns som om jag själv är mitt förflutnas egen mardröm, när jag sitter här och vill bli frisk och faktiskt har gått upp ett par kilo sedan dess.

Det är då jag blir rädd för mig själv. Tänk om jag en dag vaknar upp och inser att jag väger riktigt mycket? Att jag har gått upp 10 kilo utan att lägga märke till det? Det skrämmer mig verkligen. Jag vill ju inte gå ned i vikt, även om anorektikern i mig vill det, men jag vill egentligen inte upp heller. Tänk om jag inte stannar? Kan jag inte bara få vara som jag är?

Ja.. den här dagen kommer att bli svår att ta sig igenom. Jag är ensam hemma till klockan 16.00. Det finns ingen som kan säga till mig att äta. Och om jag skulle äta kommer jag att drabbas av en fruktansvärd ångest som kan förstöra min dag. Usch, jag vet att jag går emot mig själv. Men allt blir verkligen tusen gånger svårare när man är helt ensam. Jag skulle tro att jag har en väldigt svag karaktär...

ÄNTLIGEN NÅGOT "VETTIGT".

Imorgon börjar "Supersize vs super skinny" på kanal 3 kl. 20.00.

..Och ja, jag vet att det finns massvis med människor som tycker att det här programmet är helt sinnessjukt. Och jag räknar mig själv till en av dem som tycker det. MEN - det är bra underhållning. Själva konceptet att ändra båda parternas ätmönster (om det nu är det som är konceptet, och inte tittarsiffror...) tror jag inte ett dugg på. Jag tror inte att en storväxt människa tänker om när man svälter honom eller henne i en vecka, eller vad det nu är. Och jag tror inte att en pytteliten människa blir speciellt sugen på att utöka sin kost efter några dagar av tvångssvullande. But HEY, it's America - så vem vet?

Nu tänker jag dricka en kopp Rooibos-thé (världens godaste, finns i princip i alla matvaruaffärer så prova!) och ta en cigg till det. Sedan tänkte jag överdosera nässpray och alvedon (NEJ, inte bokstavligt talat) och försöka somna innan natten blir dag. Ingen skola imorgon på grund av sjukan, så mig lär ni höra mer av, era stackars satar.. :)

GODNATTKRAM till er alla där ute..

HOST HOST.

Usch, jag är ensam hemma.. och sjuk också. Jag har nog halsfluss eller nåt i den stilen.

Det är snart bara en vecka kvar till studenten. Hur sjukt är inte det då? Jag både längtar och bävar. Längtar eftersom jag vet att det då kommer att vara över. Bävar eftersom alla kommer att dricka alkohol 24-7 och även förvänta sig att jag skall vara med. "Vi tar ju bara studenten en gång" na na na na na...
- ERROR, ERROR, WARNING, WARNING - KALORIER KALORIER KALORIER KALORIER KALORIER - ..så går mina tankar kring det just nu.

Jag låter nog som en jäkligt tråkig vän. Jag kanske är det också. Det är konstigt det där, hur mycket maten kan begränsa en ibland, trots att man försöker vara så frisk som möjligt i vännernas sällskap.

MAT GÖR MIG VANSINNIG.

Jag kan inte hjälpa det. Så fort jag känner att jag ätit mig mätt eller fått i mig mer än vad jag tycker att jag behöver, så blir jag totalt vansinnig och ilskan går ut över alla som kommer i min väg. Däribland mamma. Usch, vi hade just världens diskussion om mitt kommande studentkalas, som gällde hur mycket alkohol vi skall bjuda på. Jag vill inte att mitt kalas ska kännas snålt, och hon vill inte att jag ska "supa mig redlös" bland släktingar. Tydligen förstog hon inte att det fanns ett mellanting som kallas salongsberusad...

Hur som helst.. Jag har alltså ätit idag. Äckligt mycket enligt mig själv. Jag känner mig fet och svullen som en gris och trots att jag druckit litervis idag så går jag inte på toaletten ändå. Vätskan lägger sig direkt och imorgon kommer ansiktet ha svullnat upp till fotbollsstorlek igen. OCH JAG HATAR DET!

BLÄ, mycket hat just nu. Jag tror att jag ska samla tankarna lite genom att spela the sims. Det är nog det bästa man kan göra när den verkliga världen är kass. Att bygga upp en drömvärld det vill säga...

PUSS på er alla kämpar där ute.

ÅNGEST,

ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen...

- Fast nej, just nu har jag ingen större ångest. Jag har bara fått denna dikt på hjärnan efter att ha nötat in den inför måndagens förhör i svenska. Jag som har världens sämsta minne har kämpat som attan i ett par timmar nu, och stakar mig fortfarande. Men jag tycker verkligen att det är en givande uppgift, att lära sig poesi utantill. Jag menar, det har man ju stor användning av senare i livet. Och till de 90 % Svenskar som inte förstår ironi - jo, det är faktiskt sant - så vill jag förtydliga att detta var ett skämt!

Annars har dagen varit som alla andra dagar. Jag har ätit två gånger, spytt en gång men gav upp efter ett tag så jag fick upp långt ifrån allt. Jag slits fortfarande mellan min goda och onda sida, och var på vippen att beställa Lepigen och Hoodia inatt. Har även övervägt fettsugning (och det är faktiskt inget skämt) men eftersom jag inte har råd så får det vänta, eller helt enkelt aldrig bli av.

Det känns som om jag skriver med lite underliggande (säger man så?) likgiltighet. Och så är det nog just nu. Men nu tänker jag ge katten i allt som är grått och trist och istället låta min städmani ta över. Att det kan vara så kul! (Och nope, det där var fankenimig ingen ironi!)

FLASHBACK.

Har tagit en resa tillbaka i tiden och skummat igenom gamla dagböcker. Följande skrevs av mig den 4 april, 2008

"Vet inte varför men helt plötsligt får jag blåmärken från ingenstans. Inte på kroppen mjuka ställen alltså, utan där man är "hård". Blir ofta öm i ryggraden, revbenen, höftbenen och de där två benen i ryggslutet eftersom man ligger på dem. Nu när jag vaknade hade jag fått tre nya: ett på insidan av knät nedanför en kula, och ett vid ryggslutet och ett stort längs med ryggraden. HM? Jaja, jobbdag = fasta. Nu blir det frukost, a k a cigg och ett par koppar kaffe. Och just det, min sjuksköterska börjar bli lite butter nu igen.. Det första hon sa när hon såg mig - mitt i väntrummet så ALLA hörde - var: MEN, Zero, nu har du ju gått ner igen!!" och ja, det hade jag. Trots att jag bestämt sa emot henne, eftersom jag kände mig som en svullen gris efter en helg itvingad mängder med äcklig mat. Men neråt var det iallafall, och det var ju super! Måste dock tillbaka på fredag igen, för eftersom jag nu börjat "tappa kontrollen" (eller ÅTERFÅ kontrollen enligt mig) så måste jag dit oftare. "

Det är sånt här som får en att inse att man åtminstone kommit ett par steg framåt, och det är jag faktiskt tacksam för.

LÅTER BILDEN TALA.

Skitliv

PARANOID, HUH?

Idag har jag och min kära allra närmaste vän diskuterat paranoia och kommit fram till att jag nog lider av en mildare sort. Så fort jag går utanför dörren när det är mörkt, slår mitt hjärta hårt och jättesnabbt. Jag blir livrädd så fort jag hör vinden susa lite extra eller grenar knaka, och jag tror på allvar att det ligger någon i buskarna som är ute efter mig. Detsamma gäller när jag trots förbuden ibland väljer att ta en powerwalk. På dagstid får jag för mig att jag snart kommer att omringas av en flock med vargar och förmodligen bli sliten i stycken för att sedan ätas upp, och på nätterna är jag övertygad om att någon ska hoppa fram bakom ett hörn och skjuta eller kidnappa mig. Jag försöker att undvika dessa tankar givetvis, men har jag väl fått för mig en sån sak så bokstavligt talat springer jag för mitt liv. Nu kanske de här känslorna är vanligt förekommande, och jag och min vän har ju förstås överdrivit vad beträffar "diagnosen" för att spä på en rolig historia, men egentligen är det inte sådär jätteroligt att vara harig som en...hare.

Och till råga på allt har anorexin listat ut det här. Den tycker att det är jättebra. Perfekt till och med! Nu kan jag nämligen springa fastän att jag egentligen inte orkar, och tänk bara vad många kalorier jag bränner på det! Så nu tvingar den ut mig, driver mig långt hemifrån, och sätter sedan igång tankarna. Och det funkar faktiskt. Jag framkallar skräck - fastän att jag inte vill - och springer hem.

Kom just in från en sådan tur, och är fortfarande livrädd. (Och nej, det låter förmodligen mer allvarligt än vad det är - jag sitter nämligen och skrattar åt min förträffliga fjompighet samtidigt som jag misstänksamt lyssnar efter knäppningar i väggarna här hemma..) GODNATT ALLA FINA!

ANOREXI, ZERO POINTS.

..(uttalas på franska för att sådär klämkäckt knyta an till kvällens melodifestival)

Heja Norge! Om nån låt skulle vinna så var det faktiskt den. Har gillat den starkt sen första gången jag hörde den. Besviken dock, över att La Voix inte fick fler poäng. Jag kan väl inte vara den enda som verkligen trott att hon hade en chans? För mig är det i alla fall den bästa låten Sverige någonsin har skickat till melodifestivalen (eller OK, så länge mitt minne kan sträcka sig i alla fall). Förmodligen är jag på god väg att bli 80 år i huvudet också, och inte bara i kroppen. Ha, ha - vilket smaklöst skämt..

I dag har jag ätit en del. Ingen måltid visserligen, men sådär smått då och då. Det känns åt helvete, i och för sig, eftersom det känns som om jag småätit. Ett halft äpple där, en morot där, en potatis (!) där och andra halvan av äpplet där. Jag tror (och det känns konstigt att säga TROR i stället för att vara helt säker..) att jag fått i mig mellan 4-500 kcal i dag. Räknat med överskottsräkning då. Och det är inte bäst, det är inte ens bra, men det är något. Just nu är väl allt som inte räknas som katastrofalt kasst ganska hyffsat ändå måste jag säga.

Zero är trött som en sten just nu. Och känner sig bra fet. Det är inte roligt det där. Men i dag kallade min mammas vän mig för bengeten. Pappa kallar mig för knotan. Mamma säger att jag är det vackraste streck hon någonsin sett. Och vilken tragikomik det är, att sådana kommentarer faktiskt får mig att må bättre än när någon säger att jag ser pigg eller frisk ut...

INGET ANNAT ÄN ÅNGEST.

ca 19.00 - yoghurt och müsli
ca 19.30 - orkar inte stå emot. Spyr.

Just nu mår jag inte, inte bra över huvud taget. Jag vill bara slita mig i stycken och krypa ur min kropp och flyga iväg. Jag känner mig varm, vilket jag hatar. Det känns för mig som om det betyder att jag ätit för mycket. Jag borde plugga, men jag kan inte. Ångesten bara tar upp alla mina tankar. Min mage är som en bulldeg till utseendet. En stor, äcklig bulldeg. Jag vet att jag borde göra något och inte bara sitta här i min säng och låta de dumma känslorna göra mig ledsen, men jag vet inte vad. Är helt försoffad. Utanför hörs ljuden av bestick från familjens kvällsmatsätande. Det S-T-Ö-R mig. Jag vill inte bli påminnd om mat, inte ens vara i närheten. Det blir så starkt det här. Ungefär som om jag bara vill ta en stor kniv och snitta av alla äckliga delar på min kropp. (Nej, givetvis inget jag kommer att göra, men vore det en möjlighet så hade jag nog tänkt över det i alla fall). Det känns som om jag skulle kunna ta vilken smärta som helst just nu, bara för att bli distraherad från de irriterade krypningarna som går ända ut i fingertopparna.

Usch.

MIN VÄRLD, OCH DIN.

Det är så konstigt det där, hur en värld kan förändras när man varit sjuk tillräckligt länge. Eller kanske inte hela världen, men åtminstone den egna uppfattningen om världen. En frisk person, vad jag vet, tar en extra smörgås till maten om han eller hon känner för det - utan att tänka på hur många extra kalorier det blir. För en anorektiker, åtminstone enligt mina egna erfarenheter, är det svårt att förstå hur andra människor kan göra det, och en extra portion eller minsta tillbehör utöver det redan kontrollräknade innehållet på tallriken är HELT otänkbart. En frisk person kan reagera på att en anorektiker aldrig äter, eller äter väldigt lite. En anorektiker - ja, i alla fall jag själv - vågar inte äta en måltid framför åskådare, på grund av att jag är rädd att de ska titta snett på mig och undra hur f-n jag kan med att äta så mycket mat. De tycker att jag är konstig. Jag tycker att de är konstiga.

NU ska jag städa mitt rum och sedan ta mig ut på en mindre motionsrunda, mest för att känna mig lite lugn. Hittills har jag idag ätit ca 1/2 potatis, 1/2 skiva falukorv och ungefär 40 g grönsallad. Men det måste bli minst ett mål till innan dagen är slut för Zero!

EMOTIONELL NATTUGGLA.

(3 morotsbitar och 1 dl soppa)

..Såhär om kvällarna är emotionella Zero tillbaka igen. Sådär känslig och impulsiv att jag beställde några gamla låtar från internet via mobilen. Låtar jag lyssnade på när min anorexi var som värst och jag kände mig fruktansvärt ensam. Det var ju inte gratis direkt, men värt det, tror jag. Texterna är enkla, men starka. Otroligt starka, om man känner igen sig eller om de på annat sätt berör en själv. Om det hjälper eller stjälper vet jag inte heller riktigt. Vet bara att jag kommer att lyssna på låtarna tills dess att jag somnar. Och jag kan rekomnendera er alla att lyssna på Superchick. Här kommer två utdrag ur två låtar, en som får mig glad och en som kanske inte riktigt framkallar positiva känslor, men starka. Av något slag..och alla känslor är väl bra på nåt sätt, eller?

Waking up to another dark morning
People are mourning
The weather in life outside is storming
But what would it take for the clouds to break
For us to realize each day is a gift somehow, someway?
So get our heads up out of the darkness
And spark this new mindset and start to live life cuz it ain't gone yet
And tragedy is a reminder to take off the blinders
And wake up and live the life we're supposed to take up
Moving forward with all our heads up cuz life is worth living
We live we love
We forgive and never give up
Cuz the days we are given are gifts from above
And today we remember to live and to love
>> We Live<<

My whole world is the pain inside me
The best I can do is just get through the day
When life before is only a memory
I wonder why God lets me walk through this place
And though I can't understand why this happened
I know that I will when I look back someday
And see how you've brought beauty from ashes
And made me as gold purified through these flames
>>Beauty From Pain<<

THE GOOD (?) OLD DAYS.

Ett litet utdrag ur en dagbok jag förde runt år 2006:

"Ibland känns det som att jag inte är mig själv alltid. Jag tycker inte om människor som inte är sig själva. Man ska vara den man är, det är då man mår bäst och kommer längst. Jag har alltid tyckt så, och jag försöker att leva så. Men jag känner mig inte trygg med den jag är idag. Utåt sett kan jag vara som vanligt, när jag är bland alla andra människor. Men när jag bara är mig själv, när jag är ensam, så känner jag mig inte som samma person liksom. Känner mig bara som två skilda personligheter, fast i samma kropp som förut. Det är förvirrande ibland, och jag vet inte riktigt hur bra jag trivs med mig själv när allt kommer omkring. Ibland känns det som om jag håller på att förstöra mig själv. Snart kanske den gamla Zero inte finns kvar alls längre. Jag är jätterädd för det."

..Och oj, vad det slår mig hur saker och ting verkligen fått hålla på alldeles för länge.

GODNATT MINA KÄRA, UNDERBARA LÄSARE!

DIAGNOS: CELLSKRÄCK.

Ja, åtminstone har jag själv satt den diagnosen.. Jag får såna känslor ibland, att man verkligen bara vill ut, ut, ut ur min kropp. Jag känner mig instängd och begränsat här inne. Liksom kvävd av min egen kroppshydda. Det känns, ursäkta ordvalet, som om jag drunknar i fett.

Samtidigt vet jag, eller åtminstone försöker tänka, att jag omöjligt kan ha blivit större. Men vissa dagar är det så, att jag bara känner som om magen är än rundare, låren än bredare och dubbelhakorna mer sladdriga. Till och med i ansiktet har jag fett. fett fett fett. Jag tror att det är det mest äckliga och ångestladdade ordet jag vet. Men jag vill inte att det skall vara så. Jag vill älska mig själv. Eller åtminstone vara okej med mig själv och min spegelbild. (Nähä?)..

Nu har jag åtminstone planerat att äta frukost. Usch, jag måste verkligen få mer regelbundenhet i mina matvanor. Problemet är att jag har ingen som helst aning om vad jag kan tänka mig att äta. Det lutar åt mjölk och flingor. Kanske gröt? Nu börjar de helvetiska kaloriberäkningarna som kommer att pågå fram tills dess att jag svalt min sista tugga. Jag antar att allt det här är en del av straffet för att det tidigare i veckan gått helt okej. Och då måste man ju förstås straffa sig själv..

TILLBAKA TILL LIVET.

Som ni kanske märkt har jag inte uppdaterat bloggen på några dagar. Jag har varit på semester. Jag har besökt verkligheten. Det var ganska fint där. Fruktansvärt många svårigheter på vägen förstås. Fruktansvärt många farthinder och återvändsgränder. Med allt som var bra följde förstås ångest. Det finns alltid en hake. Men jag har i alla fall varit där och nosat lite på vad världen har att erbjuda en tjej som mig.

För att tala ur skägget så har jag bott hos min allra bästa vän i en veckas tid nu (tror jag?). Hon är mer underbar än någon annan jag känner, men också mer jävlig än min läkare vad gäller maten. Vi har tagit en del duster under de senaste dagarna, men efter att hon - som alltid - vunnit och fått mig att äta det jag ska, så har vi gjort roliga och mysiga saker tillsammans. För att förklara mitt metaforiska babbel så känns det på något sätt som om jag varit närmare verkligheten den här veckan, än vad jag varit på mycket länge.

..Fast jag har ju såklart tänkt på er där ute en hel del, och inte riktigt kunnat hålla mig borta helt och hållet. Jag har allt kikat in när jag fått tillfälle, och låtit era värmande kommentarer förgylla min tillvaro extra mycket. Tack för era ord. Jag är så glad att ni hittat hit och är så fina mot mig.

Nu är det en trött Zero som ger er alla en cyber-godnattkram. Och vi hörs igen imorgon, nu är jag tillbaka igen.

KILLING ME SOFTLY.

..Ja, det är väl så det är. Det är bara att inse, att det man "håller på med" dag ut och dag in - faktiskt kommer att ha ihjäl mig tillslut, om jag inte tar mig ur det här. I dag har varit en sån där typiskt kämpig dag för mig. Jag har slitits mellan mina båda inre viljor, och stått med ett ben på varje sida.

Det började med frukosten, eller snarare lunchen, som jag skulle äta runt 13.oo. Jag hade bestämt mig för att göra det redan från första stund jag vaknade, men skjutit på det i flera timmar. Så jag åt. Försökte följa listan så bra som möjligt (den som säger att en frukost skall vara två mjuka smörgåsar med smör och pålägg, samt 2 dl fil/yoghurt eller mjölk som skall ha en fetthalt på minst 2%). Jag åt ungefär 2 dl 2%-ig yogurt, men eftersom jag verkligen avskyr bröd och får onödigt mycket ångest av det, så åt jag istället 3 msk müsli i yoghurten. Det tog ungefär fem minuter från det att jag ätit färdigt, tills dess att jag nästan fick panikångest och kastade mig över toalettstolen. Ångrade mig så djupt att jag som vanligt bestämde mig för att aldrig mer äta något.

Blev förbannad på mig själv när jag spytt klart, och ångrade mig på nytt. Tänkte: vad fan håller jag på med egentligen? Kände mig utmattad och ännu mer yr efter att ha spytt, och bestämde mig för att gå emot min djävul en gång för alla och verkligen visa vem som bestämmer. Så det bar iväg mot köket igen, jag häller upp en ny portion yoghurt (men struntar i müslin denna gång) och verkligen anstränger mig för att tänka på andra saker medans jag äter. Inte tänka på att allt samlas som valkar runt midjan och att min dubbelhaka växer med varje sked jag får i mig. SEN - dubbelångest. Toalettångest. Kräksångest.

Jag blev fruktansvärt utmattad. Min kropp kändes bortdomnad och hjärtat slog hårt i bröstet på mig flera minuter efter att jag spytt den här gången. Det svartnade framför ögonen och yrseln blev än en gång påtaglig. Det är sådana här gånger man verkligen fattar - hur sjuk i huvudet man än må vara - att det man gör mot sig själv verkligen är just mot sig själv och ingen annan. Jag förstör min kropp, både medvetet och omedvetet. Både med vilje och inte. Och ibland undrar jag hur och när F-A-N jag kommer att bli frisk från det här helvetet.