TIME TO SAY GOOD BYE.

- Även om det svider lite i hjärtat, så måste jag gå vidare nu.

Jag blev utskriven idag, för tredje gången sedan jag blev inlagd i augusti. Jag står framöver på egna ben, i stort sett. Jag kommer att ha boendestöd i form av några människor som kommer hem till mig två gånger om dagen till att börja med, och som ser till att jag får i mig mina mediciner. Jag får också två nya kontaktpersoner. Det känns väl som en helt okej trygghet men de har väldigt, väldigt stora skor att fylla. Det stöd jag fått på avdelningen har varit above all. Visst har jag spytt galla över själva situationen då och då, men när det kommer till hur jag blivit bemött så har jag bara positiva saker att säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fått lära känna så fina människor, och det är något jag kommer att bära med mig en lång tid framöver.

Just nu sitter jag i min lägenhet. Det är tyst och stilla, vilket är något jag inte är speciellt van vid efter allt liv på avdelningen. Men jag är redo nu. Jag är redo att ta livet för vad det är. Ibland är man ensam, ledsen, förtvivlad, arg och vilsen. Det måste vara så. Det hör människolivet till. Och jag måste jobba på att ta tag i mig själv och hitta konstruktiva lösningar på just de situationerna, istället för att tappa greppet och ge vika för destruktiva frestelser. Det är dags att bryta upp med det förflutna, och hitta nya mönster.

Det här är också mer eller mindre ett avsked till er. Jag skulle inte ha något emot att fortsätta blogga och mötas av era värmande kommentarer när man behöver dem som mest. Men vid det här laget har jag förstått att allt som påminner mig om min sjukdom väcker de onda tankarna tilll liv igen. Och den här gången vill jag inte låta något få dra ner mig. Jag vill leva.

Så jag vill tacka er, för allt det stöd och pepp ni givit mig när jag varit i behov av det. Och till alla er där ute som kämpar: FORTSÄTT med det! Annars kommer det tillslut en dag då man inser att man kastat bort sitt liv på ingenting. Hårt, men sant. Och vem vet, vi kanske hörs av vid ett senare tillfälle. I en annan blogg, och förhoppningsvis ett annat liv än det jag levt de senaste åren. Ta hand om er tills dess.

Det är dags nu. Det är dags att leva.

Kramar.

VAKNAT PÅ RÄTT SIDA.

Ja, idag mår jag bättre. Jag var fly förbannad på allt och alla igår, efter några dagar av gråtattacker. På nåt sätt känns det som om mina humörssvängningar blivit kraftigare under den senaste veckan. När jag är glad känns allt jättebra och jag kan finna mig i att vara här, men när jag mår dåligt gråter jag floder eller har taggarna utåt och vill bara fly från allt. Kanske beror de här förändringarna på att jag slutat med min lugnande medicin?

Nu ska jag göra mig iordning för att gå ner på stan med en manlig skötare. Vi ska gå på loppis och trängas bland galna tanter. Det kan bli rätt kul! JAPP, idag är jag uppåt igen - äntligen!

SLÄPP UT MIG.

Det är inte så jävla lätt som de verkar tro. Att stanna kvar, härda ut, tills onsdag. Jag har suttit här inne sedan i tisdags nu, och jag känner ett sammanbrott komma över mig. Jag klättrar snart på väggarna om jag inte får komma ut. Hem. BORT. Jag vet inte riktigt var denna plötsliga energi kommer ifrån, men den är inte av denna värld, det kan jag skriva under på.

Jag måste göra någonting. Något måste hända snart. Jag klarar inte av att hantera det här.

I CAN'T BE WITH YOU.

Mörkret har lagt sig, men ljusen är ännu tända på avdelningen. Personalen går in och ut genom dörrarna. Men för mig är de stängda. Jag sitter fast här inne. Jag kommer ingenstans. Min vän, min allra bästa vän, är flera hundra mil ifrån mig. När jag helst av allt just nu bara vill ha henne nära. Om jag kunde få ändra på bara en enda sak just nu, en enda sak, så skulle det vara avståndet emellan oss. Mellan hulkningarna viskar jag för mig själv: Kom hem. Kom hem till mig. Vänd upp och ner på min existens igen. Gör mig hel. Var finns du just nu, när jag behöver dig? Kom hem.

Tårar smakar salt. Och jag inte låta bli att fråga mig själv: Ska livet vara såhär?

ZERO TIPSAR.

Om du någon dag skulle känna dig alltför bra till mods, tänk då på allt du sumpat för dig själv och andra på grund av ditt mentala tillstånd. Tänk på kärleken du sköt ifrån dig. Tänk på vännerna du svek. Tänk på vilken sorgligt ynklig själ du är, och tänk på att det är ditt eget fel.

Gå sen och ät ditt första mål mat för dagen - kvällsmaten - och spy upp den. Toppa med ångest och en nypa självförakt.

Jag lovar, du kommer definitivt att få ner de där jävla fötterna på jorden igen.

FÖRSENADE NYÅRSLÖFTEN.

Ja, med tanke på att det aldrig är för sent att starta på en ny kula, så avger jag härmed mina nyårslöften (som jag givetvis ska ge mig f-n på att uppfylla):

- Jag ska ta tag i skolan igen. Med start på måndag.
- Jag ska ta bättre hand om min ekonomi (dvs INTE använda shoppingmetoden som terapi).
- Jag ska sluta värdera mig själv utifrån min vikt.
- Jag ska sluta skjuta fram saker och ting på grund av att de är jobbiga att ta tag i.
- Jag ska släppa mitt förflutna och gå vidare, med andra ord: Starta om.

Och de här löftena har jag nu skrivit ned på en lapp, som jag ska sätta upp någonstans hemma i lägenheten och titta på varje dag för att påminna mig själv. Ja, nu är det verkligen dags för en förändring i positiv riktning för mig.

MORNING HAS BROKEN.

Upp och hoppa 06.43, mot kaffebaren, in i rökrummet och njut, njut, njuuut av morgonens första cigg. Det skulle kunna vara bästa tiden på dygnet.

Idag tänkte jag skriva ut mig (vilket jag för det mesta går in på ronden för att göra). Men idag är det speciellt. Jag vill komma igång med skolan igen, träffa vänner, bo i min lägenhet (där jag hittills bott mindre än vad jag gjort på sjukhuset). Jag vill L-E-V-A. Det gör man faktiskt inte när man är inneliggande. Inte på samma sätt.

Ronden är klockan 11.00. Keep em crossed för mig nu!