PLATT PANKAKSFALL.

Inlagd. LPT. Igen.

Ursäkta bloggtorkan, men just nu orkar jag knappt med något annat än att äta och sova. Men, alla finingar där ute, jag återkommer. Förhoppningsvis i bättre fysik.

Kram på er,
Zero

TJIPP OCH VÄLKOMNA TILL HELVETET.

Åh, nu har mitt bredband varit ur funktion så nu har jag inte kunnat blogga på länge, därav dålig uppdatering! Sitter just nu på ett bibliotek i stan och tiden går snart ut här, så det får bli en kort uppdatering.

Läget just nu är, som rubriken antyder, inte helt på topp. Jag har "gått ner mig" ganska rejält tror jag. Inte ätit sedan i fredags och har till råga på allt börjat samla på mig vätska igen. Jag har alltså gått upp, och även om det bara är vattenvikt så gör det själva ätandet fruktansvärt svårt. Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset, och då hoppas jag innerligt på att proverna fortfarande är någorlunda stabila. Mardrömmen vore att bli inskriven igen, även om det för tillfället är mina nära och käras högsta önskan. Det låter hemskt drastiskt, men med tanke på att jag inte kan få i mig näring så vill de att jag ska få hjälp med det.

Och förlåt för att jag varit så dålig med att svara på era kommentarer. Jag ska göra det så fort jag får mer tid, alternativt får tillbaka mitt internet. Tills dess får ni ta hand om er, alla fina. Det ni skriver får mig att må bra. Tack.

KRAM Zero

DEBATTEN FRÅN HELVETET.

http://www.dn.se/opinion/debatt/ingen-har-ratt-att-strunta-i-barnens-egna-rattigheter-1.981535

Jag satte på TVn och blev helt stum. På ettan pågår just nu en debatt som ovanstående artikel behandlar. Det handlar om en nioåring som utsatts för psykisk och fysisk terror av sin pappa, och fallet visas nu upp i TV. Somliga av de debatterande är eld och lågor och tycker att all sorts exponering av barns privatliv inte hör hemma i händerna på en miljonpublik. Inte enbart i dessa genrer utan även i t e x "Ensam mamma söker". Andra, bland annat Katrin Zytomierska, anser att det är upp till föräldrarna att bestämma vad de anser vettigt att utsätta sina barn för, och att de familjer som ställer upp och går ut i TV med att de har problem, är otroligt starka.

Det är ett sjukt svårt ämne att behandla. Själv anser jag nog att det finns "olika grader i helvetet", som en kvinna uttryckte det. Jag kan tycka att program som "Ensam mamma söker" är helt okej vad beträffar barnens exponering, eftersom det är ett program som handlar om att hitta kärleken och en ny förälder, vilket barnen kommer att "utsättas" för varesig det sänds i TV eller ej. Däremot tycker jag att program som "S O S Familj" och den dokumentär som gjordes om nioåringen, är något i grövsta laget. Jag tror inte att en nioåring själv kan välja och förstå följderna av att vara "offer" för en medieexponering som handlar om barnets psykiska ohälsa, särskilt inte när den uppenbarligen redan hänger på en skör tråd. Jag tror och tycker, och det är endast min personliga åsikt, att de här programmen borde censureras eller rent av strykas för barnens intigritets skull.

Vad tycker ni?

OOOPS.

- 2.3 kilo. På en vecka.

Men hey, jag skriver ju här, vilket betyder att jag fortfarande är hemma. Kalium och natrium m m får jag svar på under eftermiddagen. Hoppas vid Gud eller någon annan allsmäktig makt att de var okej. Jag är...confused.

THIS IS IT.

Nu gäller det, på ren svenska. Jag är påväg att gå upp till sjukhuset nu, för att väga och ta prover. Jag är livrädd. Med tanke på hur lite jag ätit den här veckan, och det faktum att jag enligt vågen här hemma gått ner 1.9 kilo sedan sist vägning, kommer läkaren förmodligen inte bli speciellt glad. Jag kan visserligen dricka vatten, men det märks ju direkt på blodtrycket och dessutom förbättrar de inte blodproverna och det är ju dem som är viktiga. Nu när jag snart är normalviktig d v s. Det är ungefär 4-5 kilo kvar.

Igår fick jag dock ett slag i magen. Jag tog kort på mig själv, och såg för första gången att jag verkligen är smal. Det såg nästan äckligt ut, och fick mig att må illa. Jag hoppas att det är ett steg i rätt riktning.

Keep em crossed för mig nu, mina kära.

NERVOSITET OCH FRUSTRATION.

Imorgon är det dags för återbesök på ätstörningsenheten. Det blir vägning och blodprover. Jag är nog mest nervös för proverna tror jag. Vikten har gått ner, över ett kilo sedan jag skrevs ut, men sånt kan man ju inte rå för. Eller, visst kan man göra det, men jag menar att den går ju liksom upp och ner av sig själv också. Proverna däremot, har jag ingen aning om hur de är, och dessutom är det dem som är farligast. Har mina värden blivit ännu sämre kanske jag riskerar inläggning igen. Och det, mina vänner, vill jag verkligen inte.

Läste några rader i min nya almanacka förut, där de ägnat två hela sidor åt information om hur långt man behöver gå för att förbränna vissa livsmedel. Blev både intresserad och förbannad. Jag menar, egentligen hör väl inte sånt hemma i en almanacka, snarare i en bantningstidning?! Här får ni ett utdrag:

Chips, 10 st - 2 km
Popcorn, 4 dl - 1 km
Pommes frites, 10 st - 4 km
Pizza, 1 st - 10 km
Pralin, 1 st alladin - 1 km
och så värstingen: 1 chokladkaka, 100 g - 11 km

DEN TOTALT ÄRLIGA SITUATIONEN.

Okej, nu tycker jag att det är dags för ett smärtsamt ärligt och utförligt beskrivande av mitt status just nu. Och förlåt om det kommer att göra er besvikna på mig, men jag känner ingen som helst anledning att ljuga för er.

Jag tror att det är så att när man är ung, då ser man inte på livet som något man en dag ska tvingas skiljas ifrån. Och det kan ju vara jättebra. Men, i mitt fall är det också det som är problemet. Ett av dem. En faktor som, ursäkta banalt och gammalt uttryck, sätter käppar i hjulen för mig. De hjul som ska rulla för att jag ska må bättre en dag. Jag har två mål. Att bli frisk är det första. Att gå ned i vikt är det andra. Och som nuläget är, blir mitt andra mål starkare för var dag som går. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag inte kommer att klara av det här på egen hand. Och jag är lika uppriktig när jag säger att jag inte ens vet om jag vill längre.

Jag tänker på min framtid väldigt ofta. På vad jag ska jobba med, på familj och på hur allting ska bli. Jag planerar mycket i mina tankar. Men framtiden är till för de som lever. Varför jag inte kan ta till mig det just nu, det kan jag inte svara på, men det gör mig både livrädd och förkrossad.

NI ÄR UNDERBARA.

Jag ville bara att ni ska få veta det. Att jag uppskattar era kommentarer så otroligt mycket. Det värmer i hjärtat, hur kliché det än må låta.

Jag orkar inte skriva just nu, men jag återkommer.

STOR KRAM