BIG BOY, YOU'RE BEAUTIFUL.

ca 14.30

Sitter på bussterminalen och väntar på bussen hem. Hela stället är smockat med folk, men jag har haft turen att få tag i en sittplats på en väldigt liten bänk. Med 15 minuters väntetid kvar, slår sig plötsligt en väldigt välvuxen man ner bredvid mig. Han tummar på en stor pucko och en kanelbulle á la XXL. Jag blir spänd i hela kroppen, av någon anledning. Visst, jag älskar doften av bullar, men i det här sammanhanget blev det bara motbjudande. Jag sitter som på nålar när han trycker i sig bullen på mindre än en minut, och samtidigt försöker dölja belåtna "MMM-anden" och suckar. Ljudet av smask riktigt skär in i benmärgen på mig och utan någon egentlig anledning så blossar jag upp och blir nästan lite förbannad där jag sitter. Snälla människa, gör inte såhär emot dig själv - hur kan du med?! tänker jag. Efter att bullen är slut, sväljer han puckon på omgångar, och stoppar sen bullpappret halvvägs in i munnen för att bita och slicka av sockret och kanelen som bränt fast i pappret under gräddningen.

..Jag gick ut och tog en cigarett, för jag kunde helt enkelt inte sitta kvar. Jag som räknat med att "få lov" att äta när jag kom hem, tappade helt matlusten igen. Men nu, såhär ett tag efteråt, sitter jag här och skäms i mitt dunkla rum. Frågan är ju inte hur HAN kan med att äta en bulle på öppen plats och visa att han njuter av den, utan snarare hur jag kan sitta där och döma honom bara för att jag själv aldrig skulle göra en sådan sak. Det jag håller på med, att skämmas och ångra mig så mycket av att äta att jag hellre låter bli, är ju bra mycket idiotiskare än att äta en kanelbulle. Han kanske inte alls tyckte illa om sig själv. Han kanske var skitnöjd med att vara en större storlek, och där sitter jag och skall föreställa en bättre människa och äcklas av honom.

Jag hoppas verkligen att jag inte är är den enda i hela världen som blir sån här ibland, för då skulle jag verkligen tycka illa om mig själv som person. MEN - kontentan av det hela och min lilla lärdom för dagen blir att försöka inse att människor faktiskt äter. Ofta bland folk. Och det är inget pinsamt med det. Det är ingen skam att äta öppet. För det är naturligt, och oavsett om man är en size zero eller XXXL så behöver alla äta.

Ni kan ju den där om bilen, som inte kan köras på tom tank..

"ROP PÅ HJÄLP" ? ..

Måste. Spy.
Nu på en gång.
Hjälp mig Hjälp mig Hjälp mig.
Mamma? Pappa? Bror? Syster?
Livrädd för att mitt hjärta skall stanna,
eller magsäcken brista.
Men jag kan inte låta bli.

Varför har just jag så svårt för att hindra och stå emot ångesten? Alla anorektiker har ångest, det tror jag i alla fall. Vissa mer, vissa mindre, men ingen älskar ju att äta direkt. Men jag ser så många som kämpar. Hårdare än HÅRT. Och det är så starkt och beundransvärt. Och hoppfullt. Men nu, här, i dessa stunder, när jag inser att jag inte kan hindra mig själv. När jag vet att om jag inte kräks upp allt de lyckades få i mig nu, åtminstone försöker, så kommer ångesten hålla mig vaken till tidiga morgontimmar. Och ångesten knackar på dörren, HÅRT HÅRT och väcker mig imorgon. Men visst, det här är också ett liv..?

HUR FAN KUNDE JAG LÅTA DET GÅ SÅHÄR LÅNGT?!?!

HANDBOLL PÅ TV.

..Ja, tänk vad något sådant kan få min kära mor att totalglömma mina måltider! Usch, nu känner jag hur mycket klagomål jag givit just mamma och familjen i mina senaste inlägg.. Det är inte speciellt rättvist alls egentligen. Fast samtidigt finns det ett litet groende missnöje riktat mot la familia inom mig, och inte bara för det här med anorexin och hur de tacklar den. Jag har nog aldrig riktigt kommit överens med mina föräldrar. Den ende som jag verkligen kan prata med i den här släkten, är min storebror. Tyvärr bor han inte hemma, och kommer väldigt sällan och hälsar på, så jag träffar honom inte speciellt ofta. Han är en ängel i alla fall, och förhoppningsvis får jag snart körkort, så då kan jag åka till honom när jag vill.

Och så var det maten, ja.. Det blev väl inte så mycket mer än kaffe för mig idag, bortsett från frukosten. Usch, vad jag känner mig kass. Men idag har jag faktiskt inte alls varit hungrig, inte det minsta, och då är det verkligen inte lätt att äta. Det hjälpte ju dessutom inte att pappa jämförde mitt ansikte med en känd skådespelerskas, som inte direkt är fit, och det första jag tänkte på var - Ser jag ut sådär så måste jag banta. Har jag en sån dubbelhaka så måste den bort. NU. Och jag vet - det låter riktigt ytligt det här - men jag blev uppriktigt ledsen och berättade det för honom. "Hon är ju inte speciellt smal kanske, sa han, men hon har ju inte fetma precis!" - WOW, pappsen, där fick du verkligen till det. TACK.

Nej, efter den här ordspyan så tänker jag faktiskt hoppa i säng och anse min dag som avklarad! Jag är redo för en ny skolvecka, och för att nämna åtminstone en sak som faktiskt är positiv just nu: Jag ser fram emot att få göra mig i ordning och ta på mig lite roligare kläder imorgon, efter en helg iklädd enbart gamla slitna mjukisbyxor!

PUSS / Zero

SPEGEL, SPEGEL...

När jag är hungrig, ser jag fem kilo mindre ut. När jag har ätit, trots att jag inte är mätt, ser jag fem kilo större ut. När jag har ätit mig mätt, vågar jag inte ens se mig i spegeln. Det är inte bara det att magen putar ut mer, utan helt plötsligt har hela jag blivit bredare, rundare och pluffsigare. Det är irriterande att bilden aldrig kan vara sig någorlunda lik. Spegeln är dock det enda jag har att förlita mig på här hemma, och måttbanden då förstås. Vågen har varit inlåst sedan ett år tillbaka, så mina enda vägningar sker i sjukhussammanhang. Det är jobbigt att inte veta exakt, varje dag, om man gått upp i vikt, ner i vikt, eller står stilla. Sånt gör mig rädd för att äta.

Oh, just det ja. Mamma ska börja banta.
Oh, just det ja. Vännen har börjat få rejäl mat-ångest.

Jag känner att min placering här i livet för tillfället inte riktigt främjar min väg mot friskhet.
One way ticket to far away from here, någon..?

LYCKA ÄR ATT BAKA!

..Jag kan helt enkelt inte få nog när jag väl gett mig in i köket bland bunkar och mjölpåsar! Det är ju så himla roligt! (Okej, jag vet att många utav er kanske tänker att det här är ett typiskt betéende hos folk med anorexia - och det kanske det just är också - men hey, så länge jag har roligt går det ingen nöd på mig! :D ) Jag har suttit framför datorn hela förmiddagen för att leta upp det perfekta receptet på matbröd, och nu har jag hittat ett jag tänkt prova! Det ligger och jäser i bunken nu. Mamma tycker jag är dum i huvudet som itne använder assistenten, men konstigt nog tycker jag att det blir mycket roligare att baka och se resultatet efteråt, när man har gjort allt för hand.

Brödet jag gör blir som frukostbullar. Det är inga speciella och annorlunda ingredienser (mamma köper aldrig sånt eftersom hon väldigt sällan bakar själv, och inte tycker om när jag bakar..) utan det enda är väl att man gör grunden på havregrynsgröt. Sen har jag joxat till det och ändrat lite själv också, t e x bytt ut hälften av vetemjölet till dinkelspelt och minskat en del på sirap och sånt. Plus rivna morötter. Bröd skall ju faktiskt inte vara sötat tycker jag, det smakar bara bulldeg då på något sätt.

Så nu återstår att se om jag kommer att klara av att ta en brödbulle själv senare! Jag tänker i alla fall jobba på det och göra mig inställd på det. Tänka nu i några timmar att det ÄR okej att äta och att vi faktiskt MÅSTE äta för att överleva. Det är ju så himla enkelt egentligen, eller hur??

Men, jag åt faktiskt frukost i morse! Mådde så himla dåligt eftersom ätandet inte gått så bra det sista, så jag åt helt självmant utan att någon tvingade mig eller ens frågade! WELL DONE, ZERO! Det blev exakt 2 dl miniyoghurt och ca 40 gram blåbär i det. Blåbär måste ju vara bland det godaste som finns?

Nej, nu får jag ut till degen igen. Den har nog jäst färdigt snart, så det är dags att baka ut den!
Hörs sen.

IT'S LIKE YOU'RE A DRUG.

Idag har jag inte orkat gå till skolan. Jag har känt mig nere, och har en sån fruktansvärd huvudvärk. Det brukar bli så när jag verkligen vill gråta, och släppa ut det som samlats inom mig, men jag vet att jag inte kan. Det är som om alla tårar som vill ut snart inte får plats, och bildar ett konstant tryck mot kraniet från insidan. Jag har inte tid helt enkelt. Skolarbetet måste få alla mina lediga timmar för att jag skall klara av att äntligen få ta studenten och samtidigt gå ut med någorlunda bra betyg. Det är sjukt, egentligen, hur något så simpelt som tid kan få en att tvingas begränsa sig själv till sådan grad att man känslomässigt är nära att explodera.



Jag är så trött på den här sjukdomen så jag skulle kunna spy. Om det nu fanns något att spy upp det vill säga. Och det som verkligen tär på mitt hopp ännu mer, är att jag säkerligen också hade gjort det om jag hade haft något att spy upp. Kelly Clarkson sjunger rakt till mig, i låten addicted. Visserligen handlar den nog snarare om trasslig kärlek än om anorexi, men när jag tolkar den stämmer vart enda ord in på hur den får mig att känna mig.



Någon utav er kanske känner igen er i texten?

It's like you're a drug
It's like you're a demon I can't face down
It's like I'm stuck
It's like I'm running from you all the time
And I know I let you have all the power
It's like the only company I seek is misery all around
It's like you're a leech, sucking the life from me
It's like I can't breathe, without you inside of me
And I know I let you have all the power
And I realize I'm never gonna quit you over time

It's like I can't breathe
It's like I can't see anything, nothing but you
I'm addicted to you
It's like I can't think, without you interrupting me
In my thoughts, in my dreams, you've taken over me
It's like I'm not me, it's like I'm not me

It's like I'm lost, it's like I'm giving up slowly
It's like you're a ghost that's haunting me
Leave me alone
And I know these voices in my head are mine alone
And I know I'll never change my ways if I don't give you up now

It's like I can't breathe...

I'm hooked on you, I need a fix, I can't take it
Just one more hit, I promise I can deal with it
I'll handle it, quit it, just one more time then that's it
Just a little bit more to get me through this

It's like I can't breathe...

Morning, morning

Puls: 104 slag/min.
Allmänt: Illamående, yrsel, huvudvärk, kall.

Skolgång när som helst. Snart orkar jag inte med den längre, men jag vet att det är den som får mig att kämpa emot. Pressen och stressen gör att jag åtminstone HAR något att försöka hänga med i. Det hade säkert varit avsevärt mycket sämre om jag bara gått hemma.

Usch, blir så trött på alla som påstår att man får anorexi på grund av "dagens size-zero-ideal". Det är psykiskt, och det finns i princip ALLTID en orsak till varför man börjar svälta sig själv, till exempel trauman, deppression och liknande. Men inte önskan om att se ut som ett benrangel eller en sticka på en catwalk. Det tror jag kommer senare i så fall (jag vet inte med er andra, men jag har aldrig velat bli det) - efter det att man blivit sjuk.

Finito för minuten. Nu måste jag iväg.

städmani och förvriden världsuppfattning.

Ännu en dag har passerat, och här sitter jag i mitt nystädade rum. Till en början var planen att bara ägna mig åt att rensa ur garderoben, som jag skrev tidigare, men när jag väl har börjat städa så kan jag bara inte sluta. Känner mig som värsta bästa hemmafrugan, samtidigt som jag nästan blir lite skrämd över mitt smått sjukligt pedantiska betéende. Varje liten vrå skall dammas och putsas, och allting måste vara på sin plats i millimeternogrannhet. I drygt tre timmar har jag flugit fram med dammvippan och trasan i högsta hugg nu. Det känns åtminstone bra att gå och lägga sig utan att känna att det finns fler saker som måste göras - i alla fall vad beträffar städningen.

Sen till en fundering..(Jag har gott om dem nu när det blir kväll som ni vet).. Nämligen det att vart jag än går och vart jag än tittar, så ser jag smala människor. För att ta det hela till ett filosofiskt plan - vilket dessutom gör att detta inlägg kommer att verka otroligt intellektuellt - skulle jag kunna jämföra det med Jean Paul Sartres teori om att vi ser det som finns i våra tankar. Det vi tänker på, lägger vi märke till, och missar alltså detaljer i omgivningen som inte har någon direkt betydelse för oss. Jag minns inte riktigt vad han kallade detta fenomen - oj, där föll kanske min intellektuella fasad - men det verkar i alla fall vara likvärdigt med hur jag känner. Det som hela tiden rör sig i mitt huvud är att jag är större än alla andra, och att jag vill vara smal, precis som vem som helst. Undrar om det kan vara anledningen till att jag den senaste tiden ser jättesmala killar och tjejer överalt? Det är hur som helst ganska frustrerande, för som ett resultat av det känner jag mig ju förstås alltid stor och tjock. Dessutom kommer jag på mig själv ganska ofta med att tänka "anorexia", när jag ser någon underviktig. Och det är ju faktiskt fel, eftersom långt ifrån alla med undervikt har någon ätstörning.

Nu skall jag ta en sömntablett (som jag äntligen fått mamma att plocka fram ur det låsta medicinskåpet..) och försöka somna gott till blåsten och regnet utanför fönstren. Sov så gott alla ni!

en stor, fet spya.

..Visst låter det underbart? SUCK på Zero. Mamma var så arg och bitter att man nästan kunde urskilja ett stort, grått åskmoln över henne. Allt jag gjorde var fel (och med fel menas enligt henne "tecken på att jag håller på att återgå till att bli styrd av ÄS igen"). Jag gjorde en efterätt till henne och övriga familjen, och visst - inte till mig själv, men det är väl inte så förvåndande? Dessutom var det också fel att jag just bakade, eftersom "det inte var jag". Den kvinnan kan leta fel, hon. Å andra sidan kan jag inte klandra henne. Hon har ju rätt i mycket av det hon säger, tror jag iallafall.

MEN, däremot blev jag bortbjuden på middag igår kväll. Jag gick dit, och jag åt. Nästan en hel normalportion tror jag! Jag kände verkligen att jag var värd det. Jag hade inte ätit något förutom ett äpple på hela dagen, och i princip lika dåligt hela veckan, så jag var inte på topp fysiskt. På något sätt blir det lättare att kunna äta då. Det var en konstig känsla. Fem minuter gick, och jag hade fortfarande ingen ångest över att vara proppmätt. Men..(som alltid kommer ett MEN) - Det gick utför när vi tog en cigarett på maten. Älsklingsvännen satt och var upprörd över hur man kan drabbas av anorexia. Hon läser natur och vill sikta in sig på läkaryrket och har därför ett stort intresse för det här med sjukdomar (turligtvis nog..) men det hon hela tiden upprepade var att om det fanns någon sjukdom hon aldrig skulle kunna förstå sig på, så var det anorexi. Hon önskade så att jag blev frisk, och lyssnade när jag försökte förklara diverse känslor och tankar som styr mig. Då kom det som en smäll på käften - varför sitter jag här och har ätit? Varför gjorde jag det?!

Direkt styrdes tankarna ned till mina fettvalkar, och jag började klämma på mina överarmar (vilket jag brukar göra när jag blir nervös och stirrig). Hur kunde jag? Jag riktigt kände hur allting jag ätit la sig till rätta innanför skinnet på mig, och bildade nya fettceller ovanpå de gamla. Formade min kropp. Jag pick panik. Sa adjö så fort jag kunde utan att verka konstig, och gick hem. In i hallen där jag ser mamma och pappa sitta i vardagsrummet och titta på TV. Ner i duschen - trots att jag så väl vet att dom så väl vet vart jag är påväg och varför. På med vattnet och sen ut med maten. Så mycket har jag inte kräkts på väldigt länge. Antagligen eftersom jag kanske inte ätit så mycket på länge, och fy vad äckligt det var. Spydde tills det bara kom upp luft och bröstkorgen värkte och halsen brände.

Jag som hade lovat sjuksyster att inte spy på hela veckan. Måste vara försiktig med mina värden.

Nu sitter jag hemma, som vanligt i sängen, och funderar på hur dagen skall se ut. Jag känner för att städa ur min garderob, och sedan kanske umgås med nån trevlig människa. Det blåser som tusan utanför fönstren, så man kanske borde hålla sig inne. Jag önskar att jag hade en liten katt, eller en hund eller nåt. Då hade jag sluppit vara ensam när jag är hemma. För även om mamma, pappa och bror är i samma hus, är jag ändå inte tillsammans med dem.

Nej, nu skall jag inte överrösa er med mer klagomål och äckliga historier! Nu skall jag göra något av den här dagen! Ta hand om!

BMI = ren lögn..?

Det är det här jag är rädd för. Och det är ju så sant, att BMI inte är något bra mått vad gäller övervikt och undervikt, egentligen. BMI mäter inte hur du ser ut i kroppen, alltså inte vad du är uppbyggd av. Därför känns det inte lugnande att veta att mitt värde ligger lågt, eftersom jag lika gärna skulle kunna bestå utav rent fett och knappt några muskler alls. Då skulle ju bilden jag har av mig själv i huvudet till och med kunna vara korrekt.

Usch och blä. Det är ett ständigt gnäll från mig ganska ofta har jag lagt märke till. Antar att det beror på att jag är så besviken på mig själv för att jag inte lyckas bättre. Den senaste veckan har jag ätit max en gång om dagen. Och då pratar vi inte godkända måltider, utan snarare mellanmål. Igår åt jag 1/2 smörgås hos S, men när hon gick på toaletten åkte resten i soptunnan. Hon ställde fram ett glas juice hon ville att jag skulle dricka. Men när hon gick och bytte tröja hällde jag tillbaka den i paketet. Fy fan för mig. ELLER NEJ, förresten - fy fan för anorexin.

Nu skall jag ägna förmiddagen åt att städa, städa, städa. Hur det kan vara så roligt vet jag inte riktigt. Och sen kanske jag får för mig att laga mat åt famljen, vilket gör att jag kanske kan äta. Det brukar bli lättare så.

SORRY.. for waisting your time.

"Vi kommer ju ingenstans med det här längre, Zero. Hela hösten och halva vintern har gått, utan framsteg. Snarare har det blivit värre. Se på dig - du ser ju ut som ett vandrande lik. Det är nog dags för en remiss snart."

URSÄKTA MIG. Uppriktigt sagt, inte ironiskt. Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte kämpar hårdare, trots att jag tror att jag kan. Trots att jag tror att jag vill. Jag tror att det beror på att jag inte gör det för min egen skull, utan för alla andras. Till exempel din, min bästa sjuksköterska. Till exempel din, min bästa vän. Jag försöker att äta för att göra er glada, eller mindre oroliga. Jag försöker så hårt för att ni skall slippa lida av hur jag beter mig.

Men ni är inte alltid där. Ofta är ni inte där. Och då kommer fel-tänket, som borde skäras bort med en skalpell om det vore möjligt, som säger att det ni inte ser, skadar er inte.

Och jag vet att det är fel. Jag vet att jag borde göra det för mig, inte bara för er. Främst för mig. Men det är bara det att jag inte kan. För så fort jag ser mig själv så gråter jag över hur jag ser ut, både på insidan och utsidan. Och så fort mamma och pappa bråkar, tappar jag matlusten totalt. Och så fort jag tänker på det förflutna, så anser jag mig inte värd att äta. Och jag hatar dig, för du får mig att känna mig smutsigast och lägst på hela jorden, och jag antar att jag försöker visa just dig att jag mår dåligt, eftersom jag aldrig skulle kunna säga det med ord.

Och, älskling.. Det är inte så enkelt. Det räcker inte med att bara vilja.

SVART PÅ VITT.

Okej, en gång för alla..

Har nu luggit uppe en bra stund och ältat mitt kroppsmissnöje. Efter dagens diskussioner med KP om bland annat ätstörningar, så kunde jag bara inte släppa tanken om att jag minsann visst är en liten knubbis och inte alls har felaktig kroppsuppfattning. Så jag klev upp ur sängen och plockade fram ett tunt rep och måttbandet. Uppskattade omkretsen rikrigt noga på midja och mage och mätte sedan det jag fick fram med måttbandet. Mätte därefter midjan och magen på riktigt- där den är som fetast - med repet, och kontrollerade centimetrarna med måttbandet

- OCH VISST FAN!

Som vanligt hade jag "fel, fel, fel, fel, fel" som Brasse skulle ha uttryckt det. 20 cm för mycket, alla fyra gångerna jag testade. Det såg plötsligt så pyttigt ut.

Jag ska titta på dessa mått varje dag, flera gånger. För känslan ger mig tårar. Av både lycka och rädsla. Jag ser fel, hur dumt det än låter i mina öron. Det finns alltså något som inte stämmer med mina ögon, eller snarare mitt huvud. Det är bara att acceptera och jobba på nu. För de andra kanske har rätt.

GRÄV DJUPARE.

Det har varit en känslosam och trevlig dag. Ovanligt att dessa två beskrivningar går hand i hand. Oftast brukar känslosamma dagar för mig innebära dåligheter, men icke idag. Jag har träffat min KP, och pratat i timmar om livet då, livet nu och livet sen. Vi kom fram till att jag behöver gå in helhjärtat för något, vad det än blir. Det jag prioriterar för tillfället är ju skolan och hälsan. Hittills går inget av dem speciellt bra, eftersom jag inte riktigt kan satsa fullt ut på något av dem, utan kompromissar och ändrar mig hela tiden. För i frågan om vad som är viktigast - MVG i alla ämnen eller ett friskt liv - vet jag inte svaret. Jag måste bestämma mig för något av dem, för att kunna komma ur min lilla svacka.

Visst låter det bra, och känns det bra, att säga att jag skall satsa på att försöka må bättre och bli fri från anorexin i första hand. Men å andra sidan skulle jag inte alls må bra av att skjuta upp och komma efter med skolarbetet och göra sämre ifrån mig. Jag har alldeles för höga krav på mig själv, det vet jag. Men det handlar om att jag vill få bra betyg för att trygga min framtida utbildning, som kommer att bli mitt framtida liv och på så sätt mitt framtida välmående. Typ. Så resonerar jag just nu iallafall. Det är också därför jag motarbetar behandlingshem, även om jag kanske är i behov av det. Jag har helt enkelt inte tid.

Kom innanför dörren för en liten stund sen. Mamma hoppar på mig direkt och meddelar att det finns kasslergratäng kvar sen deras middag. Jag ignorerar henne. Sen säger hon att hon skall ringa och prata med min sjuksköterska och berätta att hon tycker jag gått ner mig (och gått ner också för den delen). Men det hoppas jag inte att hon gör. Intigritet, tack!

Så nu sitter jag här i sängen, och är redo för en underbar sömn, hoppas jag i alla fall. Sjukhuset coming up imorgon, och sedan blir det IKEA! Godnatt på er alla där ute i cyberspacet!

glöm inte bort att du är värdelös..

Andra dagen på första månaden av vad som skall bli bästa året i mitt liv (?).. Det börjar inget vidare. Natten var en ren pest, och jag grät mig igenom två timmar, för att sedan däcka totalt utmattad efter att ha tagit tre sömntabletter. Tårarna kom så fort jag stängt dörren om mig. Jag låg i min säng och försökte kväva ljudet i kudden, vilket tydligen inte hjälpte ett dugg. Blickarna var väldigt konstiga i morse nämligen..

nyligen, cirka klockan 13.50:
"Plastpappa": Zero, du borde nog äta något istället för att dricka kaffe.
Jag: Nepp. Jag ska äta senare, det har jag planerat.
"Plastpappa": Jag vet att du inte mår bra just nu, men det blir inte bättre av att du inte äter.
Jag: Nej, det vet jag väl. Men jag ska äta, OKEJ?!

Anledningen till att jag befann mig i köket när denna diskussion bröt ut, var just för att jag skulle kolla om jag kunde hitta något att äta. Jag ville känna efter hur det kändes, och försöka ta mig något till frukost. Men vid bordet satt pappa och lillebror och spelade spel. Aldrig i helvete, tänkte jag, skulle jag kunna äta när de sitter där. Det skulle bli jättepinsam stämning. Sen när jag övervägde tanken att ta med lite mat in på mitt rum, började diskussionen, och vips klarade jag inte av att ens vistas i ett rum där det finns mat längre. In på rummet, ned i sängen, upp med datorn. Ljuvliga ensamhet, jag önskar att det kunde vara så alltid. Men jag saknar min sjuksköterska och S.
Nej, nu skall undertecknad ta och tanka ner musik olagligt, och sen lägga mig och njuta ett tag. Eller fly undan världen lite kanske. Fast det är ju ungefär samma sak när jag är på det här humöret. Better shape up.

ZERO STARTAR OM.

2009. Varför skall egentligen alla börja nya liv när det kommer ett nytt år? Varför kan man inte bara lova sig själv att t e x sluta impulsshoppa vilken dag som helst på året, och hålla det ändå? Nyårslöften är egentligen väldigt töntiga just av den anledningen att jag tycker att man skall lova något när det faller en in, och inte vänta i två månader och skjuta upp saken, bara för att det är nyår först då.

..Men, samtidigt är det något charmigt med just dessa. Istället för att lova något som håller livet ut, så blir det ofta en liten tävling mellan oss kompisar, om vem som kan hålla sitt löfte längst. Ofta misslyckas hälften utav oss redan 1 januari, och så är det varje år, men ändå lär man sig aldrig! Och trots att jag egentligen tycker att denna aktivitet är så otroligt överskattad, så kan jag inte låta bli att tycka att den är lite rolig också. Så det jag vill säga är, att oavsett hur seriösa och hur lyckade nyårslöften än är, så ligger det alltid en slags glädje och spännande förhoppningar i att lova sig själv något. En dag kanske man lyckas?

Jag har därför tagit tag i saken i år, och formulerat mina egna små löften som jag skall försöka hålla:

- Regelbunden, HÄLSOSAM motion för Zero
- Superbra kontroll över min ekonomi
- Ta tag i skolan på allvar och gå ut med finfina betyg

Okej, okej.. Det låter kanske snarare som önskningar än som nyårslöften, men jag skall verkligen försöka. Och självklart, för er som kanske undrade, så skulle jag vilja lägga till en frisk-från-anorexia-punkt också. Det är självklart, men det är mer ett löfte för livet, och passar inte in på en nyårs-önskelista tycker jag..

Vad har ni lovat er i år?