SOL OCH KYLA.

Äpple? Nej, rädd för kolhydrater.
Macka? Nej, degklump i magen och smör och annat äckelt. Sämsta alternativet av alla.
Fil? Nej, fortfarande kolhydrater. Dessutom har vi bara yoghurt. 2%-ig..
Gröt? Eventuellt. 1/2 portion i så fall. Men..fortfarande kolhydrater..
Ägg? Kanske. Fast utan gula. Runt 60 kcal i en pytteliten gul boll.
Bärsmoothie? Låter okej, men mjölkprodukter är "farligt" och magen blir uppblåst.
Amerikanska pannkakor? HAHAHAHAHAHA, jo, just det.

..Ja, välkomna in i mitt huvud så här på morgonkvisten. Eller egentligen rättare sagt - varje gång det nalkas mat. Alla alternativ till frukost är just nu helt uteslutna. Det skulle vara en äggvita i så fall. Men en frukost på 15 kcal är ingen frukost alls, vilket bara gör det onödigt. Och jag vet, det låter som om jag tycker att det här är väldigt roande. Min besvikelse över mig själv och anorexin, som hindrar mig från att äta genom att göra mig totalt handlingsförlamad och nedbäddad, lyser kanske inte igenom. Men det här är faktiskt ett helvete, och jag önskar det kunde vara på något annat sätt.

Men tappa inte hoppet om mig. Jag gör det inte. Jag har bara en kass dag såhär långt.

Det är hur varmt som helst, och det blir ännu varmare senare. Antar jag. Jag bara fryser. Huvudet är tungt som en cementklump, det svartnar framför ögonen och jag är yr. Men van. Jag undrar hur en frisk människa skulle uppfatta ett sånt här tillstånd? Blir friska människor aldrig såhär?

SKÄMMES TA MIG FAN!

Ja, så skriker min gamla dagbok åt mig. Dagboken jag förde under en period år 2008, då en av mina värre ÄS-perioder pågick. Visst blir jag chockad av att läsa hur mina tankar gick, men samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas. Det känns som om jag själv är mitt förflutnas egen mardröm, när jag sitter här och vill bli frisk och faktiskt har gått upp ett par kilo sedan dess.

Det är då jag blir rädd för mig själv. Tänk om jag en dag vaknar upp och inser att jag väger riktigt mycket? Att jag har gått upp 10 kilo utan att lägga märke till det? Det skrämmer mig verkligen. Jag vill ju inte gå ned i vikt, även om anorektikern i mig vill det, men jag vill egentligen inte upp heller. Tänk om jag inte stannar? Kan jag inte bara få vara som jag är?

Ja.. den här dagen kommer att bli svår att ta sig igenom. Jag är ensam hemma till klockan 16.00. Det finns ingen som kan säga till mig att äta. Och om jag skulle äta kommer jag att drabbas av en fruktansvärd ångest som kan förstöra min dag. Usch, jag vet att jag går emot mig själv. Men allt blir verkligen tusen gånger svårare när man är helt ensam. Jag skulle tro att jag har en väldigt svag karaktär...

ÄNTLIGEN NÅGOT "VETTIGT".

Imorgon börjar "Supersize vs super skinny" på kanal 3 kl. 20.00.

..Och ja, jag vet att det finns massvis med människor som tycker att det här programmet är helt sinnessjukt. Och jag räknar mig själv till en av dem som tycker det. MEN - det är bra underhållning. Själva konceptet att ändra båda parternas ätmönster (om det nu är det som är konceptet, och inte tittarsiffror...) tror jag inte ett dugg på. Jag tror inte att en storväxt människa tänker om när man svälter honom eller henne i en vecka, eller vad det nu är. Och jag tror inte att en pytteliten människa blir speciellt sugen på att utöka sin kost efter några dagar av tvångssvullande. But HEY, it's America - så vem vet?

Nu tänker jag dricka en kopp Rooibos-thé (världens godaste, finns i princip i alla matvaruaffärer så prova!) och ta en cigg till det. Sedan tänkte jag överdosera nässpray och alvedon (NEJ, inte bokstavligt talat) och försöka somna innan natten blir dag. Ingen skola imorgon på grund av sjukan, så mig lär ni höra mer av, era stackars satar.. :)

GODNATTKRAM till er alla där ute..

HOST HOST.

Usch, jag är ensam hemma.. och sjuk också. Jag har nog halsfluss eller nåt i den stilen.

Det är snart bara en vecka kvar till studenten. Hur sjukt är inte det då? Jag både längtar och bävar. Längtar eftersom jag vet att det då kommer att vara över. Bävar eftersom alla kommer att dricka alkohol 24-7 och även förvänta sig att jag skall vara med. "Vi tar ju bara studenten en gång" na na na na na...
- ERROR, ERROR, WARNING, WARNING - KALORIER KALORIER KALORIER KALORIER KALORIER - ..så går mina tankar kring det just nu.

Jag låter nog som en jäkligt tråkig vän. Jag kanske är det också. Det är konstigt det där, hur mycket maten kan begränsa en ibland, trots att man försöker vara så frisk som möjligt i vännernas sällskap.

MAT GÖR MIG VANSINNIG.

Jag kan inte hjälpa det. Så fort jag känner att jag ätit mig mätt eller fått i mig mer än vad jag tycker att jag behöver, så blir jag totalt vansinnig och ilskan går ut över alla som kommer i min väg. Däribland mamma. Usch, vi hade just världens diskussion om mitt kommande studentkalas, som gällde hur mycket alkohol vi skall bjuda på. Jag vill inte att mitt kalas ska kännas snålt, och hon vill inte att jag ska "supa mig redlös" bland släktingar. Tydligen förstog hon inte att det fanns ett mellanting som kallas salongsberusad...

Hur som helst.. Jag har alltså ätit idag. Äckligt mycket enligt mig själv. Jag känner mig fet och svullen som en gris och trots att jag druckit litervis idag så går jag inte på toaletten ändå. Vätskan lägger sig direkt och imorgon kommer ansiktet ha svullnat upp till fotbollsstorlek igen. OCH JAG HATAR DET!

BLÄ, mycket hat just nu. Jag tror att jag ska samla tankarna lite genom att spela the sims. Det är nog det bästa man kan göra när den verkliga världen är kass. Att bygga upp en drömvärld det vill säga...

PUSS på er alla kämpar där ute.

ÅNGEST,

ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen...

- Fast nej, just nu har jag ingen större ångest. Jag har bara fått denna dikt på hjärnan efter att ha nötat in den inför måndagens förhör i svenska. Jag som har världens sämsta minne har kämpat som attan i ett par timmar nu, och stakar mig fortfarande. Men jag tycker verkligen att det är en givande uppgift, att lära sig poesi utantill. Jag menar, det har man ju stor användning av senare i livet. Och till de 90 % Svenskar som inte förstår ironi - jo, det är faktiskt sant - så vill jag förtydliga att detta var ett skämt!

Annars har dagen varit som alla andra dagar. Jag har ätit två gånger, spytt en gång men gav upp efter ett tag så jag fick upp långt ifrån allt. Jag slits fortfarande mellan min goda och onda sida, och var på vippen att beställa Lepigen och Hoodia inatt. Har även övervägt fettsugning (och det är faktiskt inget skämt) men eftersom jag inte har råd så får det vänta, eller helt enkelt aldrig bli av.

Det känns som om jag skriver med lite underliggande (säger man så?) likgiltighet. Och så är det nog just nu. Men nu tänker jag ge katten i allt som är grått och trist och istället låta min städmani ta över. Att det kan vara så kul! (Och nope, det där var fankenimig ingen ironi!)

FLASHBACK.

Har tagit en resa tillbaka i tiden och skummat igenom gamla dagböcker. Följande skrevs av mig den 4 april, 2008

"Vet inte varför men helt plötsligt får jag blåmärken från ingenstans. Inte på kroppen mjuka ställen alltså, utan där man är "hård". Blir ofta öm i ryggraden, revbenen, höftbenen och de där två benen i ryggslutet eftersom man ligger på dem. Nu när jag vaknade hade jag fått tre nya: ett på insidan av knät nedanför en kula, och ett vid ryggslutet och ett stort längs med ryggraden. HM? Jaja, jobbdag = fasta. Nu blir det frukost, a k a cigg och ett par koppar kaffe. Och just det, min sjuksköterska börjar bli lite butter nu igen.. Det första hon sa när hon såg mig - mitt i väntrummet så ALLA hörde - var: MEN, Zero, nu har du ju gått ner igen!!" och ja, det hade jag. Trots att jag bestämt sa emot henne, eftersom jag kände mig som en svullen gris efter en helg itvingad mängder med äcklig mat. Men neråt var det iallafall, och det var ju super! Måste dock tillbaka på fredag igen, för eftersom jag nu börjat "tappa kontrollen" (eller ÅTERFÅ kontrollen enligt mig) så måste jag dit oftare. "

Det är sånt här som får en att inse att man åtminstone kommit ett par steg framåt, och det är jag faktiskt tacksam för.

LÅTER BILDEN TALA.

Skitliv

PARANOID, HUH?

Idag har jag och min kära allra närmaste vän diskuterat paranoia och kommit fram till att jag nog lider av en mildare sort. Så fort jag går utanför dörren när det är mörkt, slår mitt hjärta hårt och jättesnabbt. Jag blir livrädd så fort jag hör vinden susa lite extra eller grenar knaka, och jag tror på allvar att det ligger någon i buskarna som är ute efter mig. Detsamma gäller när jag trots förbuden ibland väljer att ta en powerwalk. På dagstid får jag för mig att jag snart kommer att omringas av en flock med vargar och förmodligen bli sliten i stycken för att sedan ätas upp, och på nätterna är jag övertygad om att någon ska hoppa fram bakom ett hörn och skjuta eller kidnappa mig. Jag försöker att undvika dessa tankar givetvis, men har jag väl fått för mig en sån sak så bokstavligt talat springer jag för mitt liv. Nu kanske de här känslorna är vanligt förekommande, och jag och min vän har ju förstås överdrivit vad beträffar "diagnosen" för att spä på en rolig historia, men egentligen är det inte sådär jätteroligt att vara harig som en...hare.

Och till råga på allt har anorexin listat ut det här. Den tycker att det är jättebra. Perfekt till och med! Nu kan jag nämligen springa fastän att jag egentligen inte orkar, och tänk bara vad många kalorier jag bränner på det! Så nu tvingar den ut mig, driver mig långt hemifrån, och sätter sedan igång tankarna. Och det funkar faktiskt. Jag framkallar skräck - fastän att jag inte vill - och springer hem.

Kom just in från en sådan tur, och är fortfarande livrädd. (Och nej, det låter förmodligen mer allvarligt än vad det är - jag sitter nämligen och skrattar åt min förträffliga fjompighet samtidigt som jag misstänksamt lyssnar efter knäppningar i väggarna här hemma..) GODNATT ALLA FINA!

ANOREXI, ZERO POINTS.

..(uttalas på franska för att sådär klämkäckt knyta an till kvällens melodifestival)

Heja Norge! Om nån låt skulle vinna så var det faktiskt den. Har gillat den starkt sen första gången jag hörde den. Besviken dock, över att La Voix inte fick fler poäng. Jag kan väl inte vara den enda som verkligen trott att hon hade en chans? För mig är det i alla fall den bästa låten Sverige någonsin har skickat till melodifestivalen (eller OK, så länge mitt minne kan sträcka sig i alla fall). Förmodligen är jag på god väg att bli 80 år i huvudet också, och inte bara i kroppen. Ha, ha - vilket smaklöst skämt..

I dag har jag ätit en del. Ingen måltid visserligen, men sådär smått då och då. Det känns åt helvete, i och för sig, eftersom det känns som om jag småätit. Ett halft äpple där, en morot där, en potatis (!) där och andra halvan av äpplet där. Jag tror (och det känns konstigt att säga TROR i stället för att vara helt säker..) att jag fått i mig mellan 4-500 kcal i dag. Räknat med överskottsräkning då. Och det är inte bäst, det är inte ens bra, men det är något. Just nu är väl allt som inte räknas som katastrofalt kasst ganska hyffsat ändå måste jag säga.

Zero är trött som en sten just nu. Och känner sig bra fet. Det är inte roligt det där. Men i dag kallade min mammas vän mig för bengeten. Pappa kallar mig för knotan. Mamma säger att jag är det vackraste streck hon någonsin sett. Och vilken tragikomik det är, att sådana kommentarer faktiskt får mig att må bättre än när någon säger att jag ser pigg eller frisk ut...

INGET ANNAT ÄN ÅNGEST.

ca 19.00 - yoghurt och müsli
ca 19.30 - orkar inte stå emot. Spyr.

Just nu mår jag inte, inte bra över huvud taget. Jag vill bara slita mig i stycken och krypa ur min kropp och flyga iväg. Jag känner mig varm, vilket jag hatar. Det känns för mig som om det betyder att jag ätit för mycket. Jag borde plugga, men jag kan inte. Ångesten bara tar upp alla mina tankar. Min mage är som en bulldeg till utseendet. En stor, äcklig bulldeg. Jag vet att jag borde göra något och inte bara sitta här i min säng och låta de dumma känslorna göra mig ledsen, men jag vet inte vad. Är helt försoffad. Utanför hörs ljuden av bestick från familjens kvällsmatsätande. Det S-T-Ö-R mig. Jag vill inte bli påminnd om mat, inte ens vara i närheten. Det blir så starkt det här. Ungefär som om jag bara vill ta en stor kniv och snitta av alla äckliga delar på min kropp. (Nej, givetvis inget jag kommer att göra, men vore det en möjlighet så hade jag nog tänkt över det i alla fall). Det känns som om jag skulle kunna ta vilken smärta som helst just nu, bara för att bli distraherad från de irriterade krypningarna som går ända ut i fingertopparna.

Usch.

MIN VÄRLD, OCH DIN.

Det är så konstigt det där, hur en värld kan förändras när man varit sjuk tillräckligt länge. Eller kanske inte hela världen, men åtminstone den egna uppfattningen om världen. En frisk person, vad jag vet, tar en extra smörgås till maten om han eller hon känner för det - utan att tänka på hur många extra kalorier det blir. För en anorektiker, åtminstone enligt mina egna erfarenheter, är det svårt att förstå hur andra människor kan göra det, och en extra portion eller minsta tillbehör utöver det redan kontrollräknade innehållet på tallriken är HELT otänkbart. En frisk person kan reagera på att en anorektiker aldrig äter, eller äter väldigt lite. En anorektiker - ja, i alla fall jag själv - vågar inte äta en måltid framför åskådare, på grund av att jag är rädd att de ska titta snett på mig och undra hur f-n jag kan med att äta så mycket mat. De tycker att jag är konstig. Jag tycker att de är konstiga.

NU ska jag städa mitt rum och sedan ta mig ut på en mindre motionsrunda, mest för att känna mig lite lugn. Hittills har jag idag ätit ca 1/2 potatis, 1/2 skiva falukorv och ungefär 40 g grönsallad. Men det måste bli minst ett mål till innan dagen är slut för Zero!

EMOTIONELL NATTUGGLA.

(3 morotsbitar och 1 dl soppa)

..Såhär om kvällarna är emotionella Zero tillbaka igen. Sådär känslig och impulsiv att jag beställde några gamla låtar från internet via mobilen. Låtar jag lyssnade på när min anorexi var som värst och jag kände mig fruktansvärt ensam. Det var ju inte gratis direkt, men värt det, tror jag. Texterna är enkla, men starka. Otroligt starka, om man känner igen sig eller om de på annat sätt berör en själv. Om det hjälper eller stjälper vet jag inte heller riktigt. Vet bara att jag kommer att lyssna på låtarna tills dess att jag somnar. Och jag kan rekomnendera er alla att lyssna på Superchick. Här kommer två utdrag ur två låtar, en som får mig glad och en som kanske inte riktigt framkallar positiva känslor, men starka. Av något slag..och alla känslor är väl bra på nåt sätt, eller?

Waking up to another dark morning
People are mourning
The weather in life outside is storming
But what would it take for the clouds to break
For us to realize each day is a gift somehow, someway?
So get our heads up out of the darkness
And spark this new mindset and start to live life cuz it ain't gone yet
And tragedy is a reminder to take off the blinders
And wake up and live the life we're supposed to take up
Moving forward with all our heads up cuz life is worth living
We live we love
We forgive and never give up
Cuz the days we are given are gifts from above
And today we remember to live and to love
>> We Live<<

My whole world is the pain inside me
The best I can do is just get through the day
When life before is only a memory
I wonder why God lets me walk through this place
And though I can't understand why this happened
I know that I will when I look back someday
And see how you've brought beauty from ashes
And made me as gold purified through these flames
>>Beauty From Pain<<

THE GOOD (?) OLD DAYS.

Ett litet utdrag ur en dagbok jag förde runt år 2006:

"Ibland känns det som att jag inte är mig själv alltid. Jag tycker inte om människor som inte är sig själva. Man ska vara den man är, det är då man mår bäst och kommer längst. Jag har alltid tyckt så, och jag försöker att leva så. Men jag känner mig inte trygg med den jag är idag. Utåt sett kan jag vara som vanligt, när jag är bland alla andra människor. Men när jag bara är mig själv, när jag är ensam, så känner jag mig inte som samma person liksom. Känner mig bara som två skilda personligheter, fast i samma kropp som förut. Det är förvirrande ibland, och jag vet inte riktigt hur bra jag trivs med mig själv när allt kommer omkring. Ibland känns det som om jag håller på att förstöra mig själv. Snart kanske den gamla Zero inte finns kvar alls längre. Jag är jätterädd för det."

..Och oj, vad det slår mig hur saker och ting verkligen fått hålla på alldeles för länge.

GODNATT MINA KÄRA, UNDERBARA LÄSARE!

DIAGNOS: CELLSKRÄCK.

Ja, åtminstone har jag själv satt den diagnosen.. Jag får såna känslor ibland, att man verkligen bara vill ut, ut, ut ur min kropp. Jag känner mig instängd och begränsat här inne. Liksom kvävd av min egen kroppshydda. Det känns, ursäkta ordvalet, som om jag drunknar i fett.

Samtidigt vet jag, eller åtminstone försöker tänka, att jag omöjligt kan ha blivit större. Men vissa dagar är det så, att jag bara känner som om magen är än rundare, låren än bredare och dubbelhakorna mer sladdriga. Till och med i ansiktet har jag fett. fett fett fett. Jag tror att det är det mest äckliga och ångestladdade ordet jag vet. Men jag vill inte att det skall vara så. Jag vill älska mig själv. Eller åtminstone vara okej med mig själv och min spegelbild. (Nähä?)..

Nu har jag åtminstone planerat att äta frukost. Usch, jag måste verkligen få mer regelbundenhet i mina matvanor. Problemet är att jag har ingen som helst aning om vad jag kan tänka mig att äta. Det lutar åt mjölk och flingor. Kanske gröt? Nu börjar de helvetiska kaloriberäkningarna som kommer att pågå fram tills dess att jag svalt min sista tugga. Jag antar att allt det här är en del av straffet för att det tidigare i veckan gått helt okej. Och då måste man ju förstås straffa sig själv..

TILLBAKA TILL LIVET.

Som ni kanske märkt har jag inte uppdaterat bloggen på några dagar. Jag har varit på semester. Jag har besökt verkligheten. Det var ganska fint där. Fruktansvärt många svårigheter på vägen förstås. Fruktansvärt många farthinder och återvändsgränder. Med allt som var bra följde förstås ångest. Det finns alltid en hake. Men jag har i alla fall varit där och nosat lite på vad världen har att erbjuda en tjej som mig.

För att tala ur skägget så har jag bott hos min allra bästa vän i en veckas tid nu (tror jag?). Hon är mer underbar än någon annan jag känner, men också mer jävlig än min läkare vad gäller maten. Vi har tagit en del duster under de senaste dagarna, men efter att hon - som alltid - vunnit och fått mig att äta det jag ska, så har vi gjort roliga och mysiga saker tillsammans. För att förklara mitt metaforiska babbel så känns det på något sätt som om jag varit närmare verkligheten den här veckan, än vad jag varit på mycket länge.

..Fast jag har ju såklart tänkt på er där ute en hel del, och inte riktigt kunnat hålla mig borta helt och hållet. Jag har allt kikat in när jag fått tillfälle, och låtit era värmande kommentarer förgylla min tillvaro extra mycket. Tack för era ord. Jag är så glad att ni hittat hit och är så fina mot mig.

Nu är det en trött Zero som ger er alla en cyber-godnattkram. Och vi hörs igen imorgon, nu är jag tillbaka igen.

KILLING ME SOFTLY.

..Ja, det är väl så det är. Det är bara att inse, att det man "håller på med" dag ut och dag in - faktiskt kommer att ha ihjäl mig tillslut, om jag inte tar mig ur det här. I dag har varit en sån där typiskt kämpig dag för mig. Jag har slitits mellan mina båda inre viljor, och stått med ett ben på varje sida.

Det började med frukosten, eller snarare lunchen, som jag skulle äta runt 13.oo. Jag hade bestämt mig för att göra det redan från första stund jag vaknade, men skjutit på det i flera timmar. Så jag åt. Försökte följa listan så bra som möjligt (den som säger att en frukost skall vara två mjuka smörgåsar med smör och pålägg, samt 2 dl fil/yoghurt eller mjölk som skall ha en fetthalt på minst 2%). Jag åt ungefär 2 dl 2%-ig yogurt, men eftersom jag verkligen avskyr bröd och får onödigt mycket ångest av det, så åt jag istället 3 msk müsli i yoghurten. Det tog ungefär fem minuter från det att jag ätit färdigt, tills dess att jag nästan fick panikångest och kastade mig över toalettstolen. Ångrade mig så djupt att jag som vanligt bestämde mig för att aldrig mer äta något.

Blev förbannad på mig själv när jag spytt klart, och ångrade mig på nytt. Tänkte: vad fan håller jag på med egentligen? Kände mig utmattad och ännu mer yr efter att ha spytt, och bestämde mig för att gå emot min djävul en gång för alla och verkligen visa vem som bestämmer. Så det bar iväg mot köket igen, jag häller upp en ny portion yoghurt (men struntar i müslin denna gång) och verkligen anstränger mig för att tänka på andra saker medans jag äter. Inte tänka på att allt samlas som valkar runt midjan och att min dubbelhaka växer med varje sked jag får i mig. SEN - dubbelångest. Toalettångest. Kräksångest.

Jag blev fruktansvärt utmattad. Min kropp kändes bortdomnad och hjärtat slog hårt i bröstet på mig flera minuter efter att jag spytt den här gången. Det svartnade framför ögonen och yrseln blev än en gång påtaglig. Det är sådana här gånger man verkligen fattar - hur sjuk i huvudet man än må vara - att det man gör mot sig själv verkligen är just mot sig själv och ingen annan. Jag förstör min kropp, både medvetet och omedvetet. Både med vilje och inte. Och ibland undrar jag hur och när F-A-N jag kommer att bli frisk från det här helvetet.

LAKRIZ?

- Vart har du tagit vägen? Jag saknar dina ord! Hoppas innerligt att inget har hänt?

Vill du ge mig ett tecken på att allt är okej? ..Eller, åtminstone så okej som det kan vara?

Skickar den största styrkekramen någonsin till dig.

ONE OF THOSE DEEP MOMENTS.

Jag sitter och tänker. Kan inte fånga tankarna och försöka förstå mig på dem. De bara glider ur mitt grepp och svävar förbi, som korta impulser som inte blir något mer än tomma ord. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, och jag tror ärligt talat att jag inte ens vet vem jag är. Är man fasaden? Eller är man mörkret? Ingetdera? Det känns som om varje dag, och varje leende, är ett försök att lura mig själv och alla andra. Samtidigt känns det som om jag vore min ångest personifierad, så är jag något jag absolut inte vill vara. Kanske vill jag vara fasaden, men är mörkret. Kanske har mitt svart-eller-vitt-seende och den ständiga kampen mellan himmel och helvete, suddat ut mellantinget - som i sin tur är jag. Kanske är jag ingenting.

En mörk, ensam natt och en trött Zero, kan uppenbarligen inte resultera i annat än sentimentalt pladder. Det har ni som tittar in här då och då säkert förstått vid det här laget. Men kanske är det ändå just det här pladdret - och själva känslan av att se det framför sig i bokstavsform istället för flyktiga tankar - som kan få mig att slappna av och somna ikväll. Oavsett hur lite mina ord egentligen betyder, och hur flummiga de än må vara.

Det känns ändå som om de hjälpt mig att sätta punkt på den här kvällen. Nu checkar jag ut för i dag (eller rättare sagt i går). Jag och mina kuddar säger god natt!

UPP OCH HOPPA.

Idag har jag hittills joggat/powerwalkat 7.5 km, gjort 200 situps + armhävningar + magplågare och hoppat 20 min hopprep. Klockan är inte mer än 09.40. - Varför jag gjort det? Jo, jag kunde inte stå emot idag. Jag var inte direkt pigg när jag vaknade, men något sa mig att jag skulle vara fet och lat om jag inte gjorde det. Gud, nu är jag verkligen helt slut. Jag har nog inte tränat så här hårt sen förra våren tror jag. Nu tänker jag dock påbörja ännu en kamp. Nämligen den fruktansvärda matkampen..

Haha, nej, nu blev det allt väldigt tragiskt och allvarligt. Jag känner inte för att vara allvarlig i dag. Vissa dagar tycker jag faktiskt att det är okej att skämta bort sin situation. För mig har det rentav blivit ett sätt att kunna leva ett liv även vid sidan av min sjukdom. Jag tror att man måste våga skratta åt sig själv ibland, när man känner att det är okej, för annars blir allt så himla jobbigt. Sen om det är nån slags försvarsmekanism, det struntar jag i. Så länge jag åtminstone skrattar så spelar det ingen roll vad jag skrattar åt...Eller?

I dag ska jag ha en underbar, helst ångestfri, dag i solen. Det ska i alla fall vara mitt mål. Men först ska jag duscha (..varning för nödvändig information.. ;) )