TURN THIS LIFE UPSIDE DOWN.

...Jag har kommit till en punkt där jag inser att något drastiskt måste göras. De senaste dagarna (veckorna?) sedan jag konfronterade min farfar, har inte varit nådiga. Jag har fumlat och ramlat omkring i ingenting och inte vetat varken ut eller in. Jag har bara flytit med, tyvärr i fel riktning, och är verkligen i behov av att hitta en ljusare väg nu.

Jag måste skärpa till mig. Ta tag i mig själv. Ta mig i den där jävla kragen. Jag kan inte fortsätta så som jag gör och har gjort nu. Det är dags för en uppryckning over här.

Jag saknar min vän. Jag saknar henne nåt så förbannat. Kom hem och vänd upp och ner på mitt liv igen. Jag är halv utan dig!

Jag ska nu ta mig upp på fötter igen. Och jag ska börja med att röja upp runt omkring mig. Städa, städa, städa tills allt är skinande rent. Duscha av mig all skit och börja om på ruta ett. Frisk, sund och välmående - here I come!

OH NO, YOU DIDN'T?!!

...Åh, jo, det gjorde jag. Bort mig alltså. Fullständigt och totalt. Jag har varit lika idiotisk som den som kysser en krokodil godnatt. Enda skillnaden är väl att den som kysser krokodilen förmodligen aldrig gör något idiotiskt igen. Och med tanke på mina puckoparader under de senaste veckorna, så är det mycket otroligt att jag i fortsättningen kommer att leva ett idiotibefriat liv. Ibland blir det bara så fel.



Men, nog om min intelligensbefrielse för stunden. Dagen har jag spenderat med min barndomskamrat. Vi käkade thai och jag köpte en snygg klänning. Kom hem, fick ångest, spydde, tokstädade hela lägenheten, drack ofattbara mängder kaffe och rökte avskyvärt många cigg och hamnade tillslut här - i sängen - framför datorn.

Nä, nu är klockan nio och det är dags för mig att ta mina mediciner, sätta på en intressant film och slutligtvis somna (förhoppningsvis sött). Därefter vaknar jag upp till en morgondag vars förmiddag kommer att spenderas på sjukhuset där jag gör mitt mmti-test, och får reda på om jag är ett hopplöst retard eller inte (typ).

NATTINATT.

MOTSÄGELSEFULLT.

"Du ser väldigt pigg och fräsh ut idag, Zero. Men du är lite smal".

Fy fan, rent ut sagt, vilken jävla käftsmäll det kändes som. Idag har inte varit en bra dag. Det har inte varit speciellt bra sedan igår då jag vaknade upp och insåg att jag dagen innan överdoserat luftfräshörer och blivit medvetslös. Jag är inte pigg och fräsh, och definitivt inte smal. Jag är väl medveten om att jag lagt på mig nåt fruktansvärt de senaste månaderna, och det känns skitjobbigt. Tro mig, det är i princip det enda jag tänker på. Att sen få höra något som är så långt ifrån verkligheten som det går att komma, från en annan sorglig själ här på avdelningen - det känns snarare som sarkasm än komplimanger.

Rättelse: Du ser väldigt dyster och tråkig ut, Zero. Och du är lite för FET.

"GOOGLA ACT"

"Du måste fixa det här själv. Vi kan inte hjälpa dig med det här. Du blir fast i en identitet som sjuk."

Plötsligt känner jag mig som en av de gamla tanterna som lägger sig på golvet, ringer på klockan efter personal, och påstår att de ramlat och behöver hjälp upp. Han sa det som om det här vore något jag själv valt. Som om jag skulle vilja vara sjuk, och vilja vara inlagd på den här avdelningen. Som om jag försökte framkalla symptom för att bli kvarhållen. Som om min snetändning på aerosol igår skulle vara ett sådant försök.

Snälla helvete. Jag vill inte vara sjuk, och jag vill framför allt inte vara här. Vad som hände igår är något jag inte kan förstå, men ändå ångrar djupt. Det var ett av mina livs största misstag. Att vara kvar här skulle också kunna räknas till de misstagen, om det nu vore så att jag är här på frivillig basis det vill säga. Hade jag fått välja, så hade jag varit hemma, mått bra och levt livet.

Jag skiter högaktningsfullt i om han eller de tror att jag gör det här för skojs skull eller inte. Om han är så jävla pantad att han tror att jag överdoserar för att få vara kvar på avdelningen med LPT, då är han yte och cyklar på hal is - i motvind.

Just nu känner jag mig mer oförstådd och sårad än på väldigt länge.

TWITTER - FÖR ATT SÅN IDIOTI INTE FÖRTJÄNAR FLER ORD.

Åt. Kyckling + wookgrönsaker. Spydde.
=SKIT & HELVETE.

PERMIS ÄR INGEN BAGGIS.

Ja, nu har jag fått permis till och med måndag, vilket såklart känns jättebra. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det är svårt. Jag missade frukosten imorse, åt lunch på sjukhuset efter mötet, och nu är klockan kvart över sex och jag har inte ätit sedan 12.00. Varför? Jag vet inte. Jag har varit och shoppat, inte haft tid, glömt, förträngt, skjutit upp etc etc.

Det kan ju inte hålla på såhär om jag ska bli riktigt bra. Genuint och fullt frisk, inte bara ha en sund fasad. Så vad göra nu? Ställa mig och laga mat? Det känns inte bra. Det känns inte bra alls. Jag fattar inte hur det kan gå så naturligt och hyffsat lätt att äta på sjukhuset när man får en färdig bricka framför sig, samtidigt som det blir ett jätteberg att bestiga när man är ensam hemma.

Jag ska föra matdagbok under den här permissionen också. Och jag tänker skriva en ärlig sådan. Det är ingen idé att fuska. Jag lurar bara mig själv. Så nu blir kvällens stora fråga: Kommer det att bli fler än ett mål noterat för den här dagen?

DET ÄR ALLDELES FÖR LÄTT...

...att falla tillbaka i gamla mönster. Gärna destruktiva sådana.

Ibland funderar jag ganska seriöst kring vad det egentligen är för fel på mig. Det är som min läkare säger - att jag motarbetar mig själv, omedvetet. Jag ska göra ett personlighetstest (MMTI) den 26:e. Kanske får jag några svar då? För det är det jag behöver. Svar. Jag har alldeles för många frågor och funderingar som inte leder någon vart.

Jag vill slå någon på käften, samtidigt som jag vill kura ihop mig och gråta. Jag vill skrika högt och ljudligt, all världens svordomar, men klarar inte av att forma ord med mina läppar. Varken för att skrika eller prata av mig.

Jag vet att jag inte borde vara ensam. Men är man snart 20 år så ska man klara av det. Vad gör mig så annorlunda? Varför är jag som jag är?

SHIT, vad filosofiskt det där blev. Jag bara flummar just nu. På tal om gamla mönster, ja..

SAKER OCH TING BLIR SÄLLAN SOM MAN TÄNKT SIG.

..Eller önskar sig, rättare sagt. Jag vet inte varför jag ens förväntat mig, åtminstone hoppats på, en annan reaktion från min farfars sida. Jag behövde höra vrede, förtvivlan eller kanske till och med ånger. Men de reaktioner jag framkallade hos honom var snarare sarkasm och överlägsenhet. Han fnös åt mig. Bortförklarade sig, skuldbelade mig - som så många gånger förut.

Men, egentligen visste jag att jag aldrig skulle få någon ursäkt, eller ens minsta lilla antydan av ånger från honom. Han är ett svin. Ett manipulativt svin och en gubbsjuk idiot. Det har han alltid varit. Jag minns inte riktigt allt jag fick ur mig, men jag vet att det var så pass mycket att jag kunde märka hur obekväm han var med situationen, trots hans försök att verka oberörd, förvånad och överlägsen. Så trots att jag inte fick en ursäkt, eller ett erkännande, så är ändå det viktigaste för mig är att jag fått sagt mitt. En gång för alla.

Vi tjejer måste stå upp för oss själva. För vi är bra och vi bestämmer över våra egna kroppar och hur vi väljer att använda dem. Det finns tyvärr alldeles för många rötägg därute som försöker hävda motsatsen.

ALDRIG MER.

Aldrig mer ska han, eller någon annan heller för den delen, få röra vid mig utan att jag vill det. Aldrig mer ska jag behöva höra hans röst eller låta hans svarta ögon syna mig uppifrån och ned. Aldrig mer ska han få förstöra mig. Efter fredag ska jag försöka gå vidare. En gång för alla.

Jag har inte sett honom på väldigt länge nu. Så pass länge att jag inte längre minns vilka sorts kläder han brukar bära, eller hur det ser ut i hans hem. Men jag kommer ihåg ögonen. Och jag kommer ihåg händerna. Stora, bruna händer med en guldring. Tjocka, långa, äckliga fingrar. Som har varit under mina byxor. Svarta ögon. Som så många gånger har fått mig att känna obehag.

När jag ser honom på fredag tänker jag ge igen för allt han gjort mot mig. Jag tänker titta på honom med andra ögon. Se ned på det äcklet och få ur mig det som ligger och gror på insidan. Orden kanske stockar sig, och tårarna kanske rinner, men i vilket fall som helst så tänker visa honom vad han ställt till med.

HÖJDEN AV KATASTROFAL IDIOTI.

JAG CITERAR HÄR NEDAN http://pedofil.se - DEN MEST INTELLIGENSBEFRIADE, FRUKTANSVÄRT AVSKYVÄRDA, PATETISKA RÖRELSE JAG NÅGONSIN STÖTT PÅ:

"Även om förskolebarn är mest påverkningsbara så kan barn i alla åldrar suggesteras till att involvera eller rapportera felaktiga händelser. Dessa händelser gäller inte bara vardagliga saker utan kan även gälla traumatiska händelser, inkluderat sexuella övergrepp, misshandel, våld, övernaturliga händelser med mera. Barn kan skapa allt från enstaka detaljer till hela episoder med falska minnen.

Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler? [...] Barn är fyllda av en idealistisk tilltro till livet och de är redo att älska utan gränser och förbehåll, de ser världen utan alla de normativa filter som vi vuxna har och de är fyllda med inneboende nyfikenhet på livet. Deras kroppar speglar deras sinnen, barns estetiska skönhet utstrålar femininnitet, deras hy är utan motsvarighet; deras figur är slank och saknar de reproduktionsformer som vuxna kvinnor har. De innehar en estetisk renhet vilken kan jämföras med vår bild av änglar, barn är estetiskt sett de närmaste gudomliga varelser som vi har. Ängellika till utseendet men hedonistiska i sin natur, barn ser njutning som ett ändamål i sig själv och om de vore fria så skulle de uttrycka sin sexualitet på det sättet som naturen ämnade. [...] Sexuell njutning, mental tillfredställelse, orgasm, vänskap och kärlek är komponenter vilka alla bidrar till meningsfulla relationer mellan barn och vuxna. Det finns inget fel i att två älskande personer möts och njuter av varandras sinnen och kroppas, det finns inget fel i att två individer smeker varandra och viskar ömma ord, det finns inget fel i att ett barn och en vuxen utforskar de lustar som vi alla är fyllda med."

Jag är matt. Helt tom på ord. Vad är det här för vansinne? Vilka förvridna världsuppfattningar driver de människor som står bakom den här sajten och dess ståndpunkter? I vilken värld lever de som glorifierar pedofili och proklamerar för pedofilers acceptans i samhället? Barn är och förblir barn. Förhoppningsvis sunda, välmående, kärleksfulla, nyfikna barn. Lyckligt ovetande om allt som hör en vuxens sexualitet till.

Pedofiler...Jag sparkar på er när ni ligger ned. Jag föraktar er och ser ned på er. Jag äcklas av er och jag hatar er. Tårarna rinner på mig nu. På en som inte ens kan gråta. Det här upprör mig något fruktansvärt.

K SOM I KONFRONTATION.

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Idag har jag varit på rond. Och beslutet jag fattade efter den ronden, är ett beslut som kanske kommer att kunna påverka mitt liv för all framtid. Till det bättre. Som ni vet, så har jag sedan barnsben blivit utsatt för diverse ofredanden från min farfar. Och vad läkaren föreslog idag var att konfrontera honom. En gång för alla. Det är något jag bara drömt om tidigare, men att det en dag skulle bli verklighet hade jag faktiskt aldrig kunnat föreställa mig. Det fanns, och finns egentligen fortfarande, alldeles för mycket rädsla och ångest.

Men jag ska göra det. Jag har bestämt mig nu. Tack vare att min kontaktperson var så snäll och erbjöd sig att följa med mig. För jag kan inte göra det själv. Det skulle vara alldeles för farligt. Det är tyvärr så, som min pappa säger, att man inte kan veta vad den mannen är kapabel till. Men nu, med det otroliga stöd jag får, så känner jag mig starkare och redo att få slut på det här helvetet en gång för alla. För det är nog så, att han fortfarande gör mig illa, trots att han inte är mig nära.

JAG TÄNKER GÖRA SLUT MED MITT FÖRFLUTNA.

G FOR GIVING UP.

Ja... nu har jag spenderat en natt utanför sjukhusets väggar, och jag har haft det väldigt trevligt vill jag lova!

Men, sen ringer de till mig. Två av de skötare jag verkligen tycker om, och ber mig komma tillbaka. Tillbaka till vadå? Mat, utegångsförbud och ständig tristess. Jag vill inte. Men min svaga punkt, min väldigt svaga punkt till och med, är när människor vädjar till mig. Jag är inte sån av naturen, att jag inte berörs av det. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att bryta mot regler. Det låter kanske dumt, jag vet, men när folk är arga på mig för något som jag vet att jag är ansvarig för, då mår jag inte bra.

Sen ringer mitt lilla hjärta där uppe på avdelningen, den andra ätstörningspatienten, och lovar mig att den här dagen kommer bli den bästa någonsin på psyket. Hon sitter ju där hon också, och får inte gå ut hon heller. Och vore det inte för henne och det faktum att jag åtminstone kan ha tråkigt med någon annan, då hade jag inte kommit fram till det val jag nu har gjort.

JAG GÅR TILLBAKA.

V FOR VICTORY.

...OCH M FÖR MADNESS?

Jag sa ju det. Att jag skulle därifrån på något sätt. Det var läkarrond idag. Allt hade gått så bra. Helgpermisen klarade jag galant, både mat och ångestmässigt. Jag förberedde mig på ännu en permission, och gick in i rummet med ett leende på läpparna. När jag kom ut var jag inte alls lika glad. På grund av en panikångestattack igår kväll, tyckte läkaren att jag inte skulle få gå på permis alls. Ingen skolgång. Ingen utgång. Över huvud taget. Fast på den låsta avdelningen en hel vecka.

Jag fick panik, så klart. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som kämpat så jäkla hårt! De fattar inte att jag slits mellan min onda och goda sida varje minut av min tillvaro. När ångesten väl lyser igenom och tar över, som den gjorde igår, då är det helt plötsligt en tillbakagång som i det här fallet belönades med indragningar av precis allting. Jag blev så jävla ledsen. Kände mig så jävla liten och hjälplös.

Än en gång drabbades jag av panik. Jag kände ångesten slita mig mitt itu. Behövde ut. Bort. Behövde vara ifred. Och jag vet, nu med facit i hand, att jag gjorde fel. Men jag kunde inte stoppa paniken. Jag stack. Väntade tills de öppnade dörren och sen sprang jag. Nu är en polisanmälan gjord och jag vet inte vad som väntar mig. Men just nu orkar jag inte göra något åt min situation. Jag är så jävla less på sjukvården och att vara under LPT.

Jag är inget barn längre. Även om jag kanske beter mig som ett ibland.