DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.

BMI = ren lögn..?

Det är det här jag är rädd för. Och det är ju så sant, att BMI inte är något bra mått vad gäller övervikt och undervikt, egentligen. BMI mäter inte hur du ser ut i kroppen, alltså inte vad du är uppbyggd av. Därför känns det inte lugnande att veta att mitt värde ligger lågt, eftersom jag lika gärna skulle kunna bestå utav rent fett och knappt några muskler alls. Då skulle ju bilden jag har av mig själv i huvudet till och med kunna vara korrekt.

Usch och blä. Det är ett ständigt gnäll från mig ganska ofta har jag lagt märke till. Antar att det beror på att jag är så besviken på mig själv för att jag inte lyckas bättre. Den senaste veckan har jag ätit max en gång om dagen. Och då pratar vi inte godkända måltider, utan snarare mellanmål. Igår åt jag 1/2 smörgås hos S, men när hon gick på toaletten åkte resten i soptunnan. Hon ställde fram ett glas juice hon ville att jag skulle dricka. Men när hon gick och bytte tröja hällde jag tillbaka den i paketet. Fy fan för mig. ELLER NEJ, förresten - fy fan för anorexin.

Nu skall jag ägna förmiddagen åt att städa, städa, städa. Hur det kan vara så roligt vet jag inte riktigt. Och sen kanske jag får för mig att laga mat åt famljen, vilket gör att jag kanske kan äta. Det brukar bli lättare så.

Ensam hemma..igen.

A-N-O-R-E-X-I. Det låter så jäkla fult, dumt, hemskt och jävligt helt enkelt. Det stämmer ju, visst, men så fort jag hör ordet ger det mig kalla kårar. Kunde man inte döpt det till något lättsammare? Typ förkylning? Blåskatarr? Det låter ju åtminstone lite roligare.

Vaknar i morse av att mamma knackar på dörren och frågar om jag vill åka in till Staden och Köpcentrat. Tanke numero uno: SI, SI, SI! Jag hoppade upp i sängen, och ville verkligen åka med. Det är ju snart nyår, och jag måste ha ett par skor som passar till min klänning. Tanke numero dos: NO, NO, NO! Om hela övriga familjen åker till Köpcentrat, och stannar borta halva dagen, så betyder ju det att jag kan träna, komma undan maten och få vara ensam under hela den tiden! Och något av det värsta som finns är ju att sitta på en knockfull restaurang såhär i mellandagstider, när hungriga och shoppingsugna människor är som allra flest. Helst skulle jag vilja att det var folktomt, så jag slapp alla blickar och folks tankar om vad/hur mycket/hur jag äter (även om de kanske bara existerar i min skalle, jag vet..)

Så här sitter jag nu, mol alléna, med en kurrande mage och är helt slut. Motionsformen blev städning i en timma och 20 minuter, samt lite rumpskakande med hemmagjord koreografi till bästa skivan..

OCH SHIT, nu slog det mig.. tanken på att duscha kändes bra, men nu minns jag plötsligt gårdagen. Mina värsta farhågor slog in (okej, en av de värre i alla fall). Efter middagen klargör jag för mamma att jag luktar svett och måste duscha. Hon svarar:

- Zero, ta inte illa upp och bli inte arg nu.. Men jag börjar allt förstå vad du gör när du säger att du ska duscha eller bada. Du gör det alltid efter middagen, utan undantag. Jag är inte dum.

(NEJ, DU ÄR INTE DUM! DET ÄR DET JAG SOM ÄR! DUMMA DUMMA DUMMA IDIOTISKA JAG!)

Allt jag fick fram var en kass lögn. Jag märker att jag blir mindre och mindre trovärdig. Min fasad kanske rasar ihop snart. Hoppas det, för mitt eget bästa. Tror jag?

Tack för att du finns.

"Hoppas julen varit bra och att du verkligen har ätit. Sköt om dig, och hör av dig om du vill! Kram. Min behandlare. Hon skickade ett sms i morse runt 08.00. Jag har haft lite dålgt samvete över att jag inte hört av mig och ens sagt god jul, men jag svarade i alla fall tack det samma, och sa i ärlighetens namn att allting hade varit upp och ned.

Jag har kommit på att jag har lättare för att berätta sanningen, än för att göra något åt den. (Wow, jag kanske inte är ensam med det, men ändå..!) Som ni nog lagt märke till vid det här laget har jag ju svårt för att göra handling av tanken, och ta mig mat när jag vet att jag behöver, men jag ser det ändå som ett friskhetstecken och ett stort steg framåt, att jag kan säga som det är istället för att förneka allting inför henne. Med alla andra är det ju fortfarande svårt att ens göra det, vilket ni nog också har märkt, men med henne känns allt bättre. Hon är en väldigt snäll kvinna helt enkelt, och jag är tacksam att jag får prata med henne.

Och så var det jul igen.. Den här gången med släktingarna som inte kunde ta sig hit den 24:e. Jag kommer att spendera halva dagen (okej, det var kanske en överdrift) i en bil, för att vara med om ännu en julklappsutdelning, och just det - ännu ett JULBORD. Kunde inte äta något igår heller, förrän på kvällen men då spydde jag igen, så nu sitter jag här och är yr i bollen. Frukosten är inga "problem" heller, för den vet mamma och pappa om att jag aldrig äter. Fy skäms på mig, Zero. Fy skäms.

Keep you updated later, ha en fin dag alla där ute!

oförlåtliga lögner.

..Och de blir bara fler.

Jag är en riktig idiot. Jag förstör för mig själv, och jag förstör för mina nära. Idag har jag "ätit två gånger". Mamma kom hem klockan kvart över tre och undrade vad jag hade ätit idag och vad vi skulle äta senare. "Jag kunde inte hålla mig så jag hade precis ätit julbordsrester".

Jo, tjena. Två skinkskivor, två prinskorvar, tre köttbullar, en potatis och en ägghalva ligger just nu längst ned i soppåsen under vasken. Hemmagjord senap sitter insmetat på en tallrik som är slarvigt placerad i diskmaskinen. T o m söl finns tillkletat på bordet.

Varför kan jag bara inte låta bli? Varför kan jag inte inse mitt eget bästa och ta tag i mig själv? Så fort jag får en chans att ljuga, så kan jag inte hindra det. Jag hatar mig själv för det. För att jag inte verkar ha någon motståndskraft över huvud taget.

Mamma kom in med en tesked hemmagjord potatissallad.

- Här, smaka! Jättegod, jag gjorde den nu! Bara lätt creme fraishe, potatis, purjo och kryddor!

- Tack mamma.. mmm vad go! (NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ! - vad fan ska jag ta mig till?!)

FUCK YOU. FUCK YOU, ANOREXIA. FUCK YOU.

Luspank och avdank(ad).

..Så ser det ut i nuläget för Zero. Det har varit en hel del upp och ner den här helgen. Fram och tillbaka mellan vänner, vilket har givit många lysande tillfällen att använda min klassiska replik: Nej tack, jag åt precis innan jag kom. Jag hatar mig själv för det, men kan (som ni nog vet vid det här laget) inte låta bli.

Julklapparna har blivit både många och dyra. Som alltid tänker jag ut vad varje klapp får kosta som max, men när jag hittar något som verkligen är passande, så kostar det i regel bra mycket mer. Så julklappsbudgeten för i år har överskridits med en hel del, och även om kontot inte direkt är tomt, så sitter jag här och känner mig just luspank. Egentligen får jag bara dåligt samvete när det gäller hela det jippot faktiskt. Får man för dyra julklappar drabbas jag av dåligt samvete om jag inte har gett något bra tillbaka. Det bästa med julen tycker jag uppriktigt sagt är doften, ljusen, musiken och stämningen. Det är något visst med julafton, och om jag hade fått min vilja fram hade jag faktiskt bojkottat det här med presenter helt och hållet.


Nu ropar mamma. Hon vill ha hjälp med julgodiset. Bäst att jag kilar innan hennes humör tryter.. Bye for now.