VAKNAT PÅ RÄTT SIDA.

Ja, idag mår jag bättre. Jag var fly förbannad på allt och alla igår, efter några dagar av gråtattacker. På nåt sätt känns det som om mina humörssvängningar blivit kraftigare under den senaste veckan. När jag är glad känns allt jättebra och jag kan finna mig i att vara här, men när jag mår dåligt gråter jag floder eller har taggarna utåt och vill bara fly från allt. Kanske beror de här förändringarna på att jag slutat med min lugnande medicin?

Nu ska jag göra mig iordning för att gå ner på stan med en manlig skötare. Vi ska gå på loppis och trängas bland galna tanter. Det kan bli rätt kul! JAPP, idag är jag uppåt igen - äntligen!

SLÄPP UT MIG.

Det är inte så jävla lätt som de verkar tro. Att stanna kvar, härda ut, tills onsdag. Jag har suttit här inne sedan i tisdags nu, och jag känner ett sammanbrott komma över mig. Jag klättrar snart på väggarna om jag inte får komma ut. Hem. BORT. Jag vet inte riktigt var denna plötsliga energi kommer ifrån, men den är inte av denna värld, det kan jag skriva under på.

Jag måste göra någonting. Något måste hända snart. Jag klarar inte av att hantera det här.

MORNING HAS BROKEN.

Upp och hoppa 06.43, mot kaffebaren, in i rökrummet och njut, njut, njuuut av morgonens första cigg. Det skulle kunna vara bästa tiden på dygnet.

Idag tänkte jag skriva ut mig (vilket jag för det mesta går in på ronden för att göra). Men idag är det speciellt. Jag vill komma igång med skolan igen, träffa vänner, bo i min lägenhet (där jag hittills bott mindre än vad jag gjort på sjukhuset). Jag vill L-E-V-A. Det gör man faktiskt inte när man är inneliggande. Inte på samma sätt.

Ronden är klockan 11.00. Keep em crossed för mig nu!

MOTSÄGELSEFULLT.

"Du ser väldigt pigg och fräsh ut idag, Zero. Men du är lite smal".

Fy fan, rent ut sagt, vilken jävla käftsmäll det kändes som. Idag har inte varit en bra dag. Det har inte varit speciellt bra sedan igår då jag vaknade upp och insåg att jag dagen innan överdoserat luftfräshörer och blivit medvetslös. Jag är inte pigg och fräsh, och definitivt inte smal. Jag är väl medveten om att jag lagt på mig nåt fruktansvärt de senaste månaderna, och det känns skitjobbigt. Tro mig, det är i princip det enda jag tänker på. Att sen få höra något som är så långt ifrån verkligheten som det går att komma, från en annan sorglig själ här på avdelningen - det känns snarare som sarkasm än komplimanger.

Rättelse: Du ser väldigt dyster och tråkig ut, Zero. Och du är lite för FET.

G FOR GIVING UP.

Ja... nu har jag spenderat en natt utanför sjukhusets väggar, och jag har haft det väldigt trevligt vill jag lova!

Men, sen ringer de till mig. Två av de skötare jag verkligen tycker om, och ber mig komma tillbaka. Tillbaka till vadå? Mat, utegångsförbud och ständig tristess. Jag vill inte. Men min svaga punkt, min väldigt svaga punkt till och med, är när människor vädjar till mig. Jag är inte sån av naturen, att jag inte berörs av det. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att bryta mot regler. Det låter kanske dumt, jag vet, men när folk är arga på mig för något som jag vet att jag är ansvarig för, då mår jag inte bra.

Sen ringer mitt lilla hjärta där uppe på avdelningen, den andra ätstörningspatienten, och lovar mig att den här dagen kommer bli den bästa någonsin på psyket. Hon sitter ju där hon också, och får inte gå ut hon heller. Och vore det inte för henne och det faktum att jag åtminstone kan ha tråkigt med någon annan, då hade jag inte kommit fram till det val jag nu har gjort.

JAG GÅR TILLBAKA.

V FOR VICTORY.

...OCH M FÖR MADNESS?

Jag sa ju det. Att jag skulle därifrån på något sätt. Det var läkarrond idag. Allt hade gått så bra. Helgpermisen klarade jag galant, både mat och ångestmässigt. Jag förberedde mig på ännu en permission, och gick in i rummet med ett leende på läpparna. När jag kom ut var jag inte alls lika glad. På grund av en panikångestattack igår kväll, tyckte läkaren att jag inte skulle få gå på permis alls. Ingen skolgång. Ingen utgång. Över huvud taget. Fast på den låsta avdelningen en hel vecka.

Jag fick panik, så klart. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som kämpat så jäkla hårt! De fattar inte att jag slits mellan min onda och goda sida varje minut av min tillvaro. När ångesten väl lyser igenom och tar över, som den gjorde igår, då är det helt plötsligt en tillbakagång som i det här fallet belönades med indragningar av precis allting. Jag blev så jävla ledsen. Kände mig så jävla liten och hjälplös.

Än en gång drabbades jag av panik. Jag kände ångesten slita mig mitt itu. Behövde ut. Bort. Behövde vara ifred. Och jag vet, nu med facit i hand, att jag gjorde fel. Men jag kunde inte stoppa paniken. Jag stack. Väntade tills de öppnade dörren och sen sprang jag. Nu är en polisanmälan gjord och jag vet inte vad som väntar mig. Men just nu orkar jag inte göra något åt min situation. Jag är så jävla less på sjukvården och att vara under LPT.

Jag är inget barn längre. Även om jag kanske beter mig som ett ibland.

LÅNGA DAGAR, MÖRKA NÄTTER.

Sitter i min säng här på sjukhuset nu, och har just kollat på guldbaggegalan. Jag är alltså fortfarande inskriven. Tydligen hade de inte bestämt sig på länsrätten ännu, om mitt LPT ska skrivas av eller inte. Och att vänta på det beskedet är fruktansvärt jobbigt. Framför allt att vänta just här. Det har varit en lång dag.

Det blir lite jobbigt ibland. Det är påfrestande att slitas mellan två viljor. Jag vill, och jag vill inte. Men jag vill. Jag måste nog inse att jag alltid kommer att vilja gå ned i vikt. Jag måste kanske också förstå att det inte betyder att jag måste lyda den viljan. Då skulle allt bli ett helvete igen. Som så många gånger förut.

Och det är verkligen dags för en ändring nu, som jag sagt tidigare. Och jag står fast vid det.
Godnatt.

ABSOLUT AMBIVALENS.

...Om ni nån gång tvekat, menar jag..

Hittills har dagen varit okej, åtminstone fram till lunch. Jag gick till skolan och gjorde färdigt ett tungt historiaarbete, och det känns verkligen bra att vara igång igen. Den här gången tänker jag göra klart allt en gång för alla. Kom tillbaka till sjukhuset efter att ha haft en nattpermis. Kände med en gång hur modet sjönk och jag bara ville tillbaka hem igen. Imorgon kommer beslutet från länsrätten. Imorgon.

Och om mitt LPT inte går ut då - och jag därmed antagligen inte får åka hem - då kommer en viss undertecknad att bli mäkta besviken. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt hur jag skulle klara av ett sånt beslut faktiskt.

ME AGAINST THE WORLD.

Ja, så känns det ibland. Hade nyligen ett samtal med min advokat, som tycker att LPT:t ska få sitta kvar med tanke på hur det gått tidigare. Shysst uppbackning man fick där, tänkte jag.

Hur som helst... nu sitter jag och väntar in länsrättsförhandlingen som skall vara om tio minuter. Jag har ju gjort det förut så jag är inte nervös, men det är ju aldrig trevligt direkt.

Får nog bli en kopp och en cigg innan.
Wish me luck mina vänner!

DET ÄR SVÅRT MED FYNDIGA RUBRIKER.

Sitter i min säng, ihopsjunken framför datorn. Sjukhuset innebär en evig väntan. Väntan på att kvällen skall komma och man kan få gå och lägga sig. Sen är det en ny morgon, och en ny väntan.

På tisdag är det i alla fall dags för länsrättsförhandlingar angående mitt LPT. Det lär inte hålla i rätten, och jag hoppas att jag får åka hem när beslutet kommer. Jag blir så avtrubbad här... så nere. Och den här gången vill jag verkligen försöka åka hem utan att ha i tanken att jag måste gå ned i vikt det första jag gör. Kanske har jag fattat nu, att det bara går åt helvete med allting då. Vänner, familj, skola, ja - hela kittet far åt pipsvängen när jag sätter den sidan till.

Det får bli ändring nu. Det är dags för mig att växa upp. Livet är mitt.

IT'S EMOTIONAL.

Det har, som överskriften antyder, varit en känslosamt jobbig dag. Åtminstone eftermiddag. Jag gick hem för att hämta grejor inför skolstarten imorgon, och det räckte att komma innanför dörren till det paradis som jag kallar min lya, för att jag skulle få en nästan outhärdlig hemlängtan.

Det var med tunga steg som jag gick tillbaka till sjukhuset, och bröt ihop totalt när jag insåg hur ensam jag är. Ja, nu låter det fruktansvärt mycket som om jag tycker synd om mig själv, men det är faktiskt så att man till slut blir mol alléna när man håller på så som jag gör. Mina närmsta vänner har sagt upp kontakten. Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Mamma vägrar att ha mig hemma längre, eftersom ingen av dem orkar. Och det känns tungt. Det känns så jävla tungt.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen och tänker ge upp... Nej, det tänker jag faktiskt inte alls. Jag tänker kämpa nu. Jag tänker kämpa hårt som bara fan för att komma ut och vakna till liv igen. Livet är mitt, och det skall inte få styras av nån idiotisk sjukdom längre.

DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN.

...NÅGONSIN, som jag ligger inne.

Att komma innanför de här dörrarna igen kändes fruktansvärt jobbigt. Inte bara på grund av att jag måste äta, utan för att jag känner mig så instängd och avtrubbad här. Jag vill leva, på riktigt, där ute.

Nu ska jag strax göra mig i ordning inför ett möte på skolan. Det är dags att börja nu. Och jag kommer att göra allt som står i min makt för att klara av skolarbetet och gå ut med bra betyg. Idag beslutas om mitt LPT får kvarstå eller om det tas bort. Och om det tas bort och jag skriver ut mig, då ska jag fanimej börja mitt liv igen. På riktigt!

NEVER SAY NEVER.

...Det är väl något jag lärt mig nu.

Läkarbesöket slutade med att jag fick välja mellan att åka till psykakuten frivilligt eller med polis. Det tog emot, men givetvis gjorde jag det frivilligt. Väl där undersöktes jag igen och hade sedan en diskussion med läkaren om läget. Jag blev inlagd under hot om LPT.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen igen. Jag har utav en läkare jag träffade igår, fått fyra dagar på mig att bevisa att jag klarar av att äta, så kanske vårdintyget (som jag fick senare) skrivs av. och jag kan åka hem. Och just nu vill jag härifrån så jävla mycket att jag kan göra vad som helst, och i det här fallet gäller det att äta, hur mycket det än tar emot.

Kram

BLINKA BLINKA LILLA IDIOT.

Ja, nu har de varit här igen, käringarna.

Jag gjorde mitt allra bästa med att se pigg, fräsch och allert ut, men utan större framgång. De envisades med att ringa en läkare eftersom de "inte vill ha min död på sitt samvete". Så fruktansvärt löjligt, ursäkta mig. Jag kommer INTE att dö! Och jag behöver INTE någon doktor! Jag vill LEVA, och jag vill bli SMAL. Meningen var ju att de skulle få i mig, eller jag skulle få i mig, en ND under deras besök idag. Dessvärre låg den drycken, tillsammans med lite annat smått o gott, i soporna sedan tidigare idag.

Så nu kommer farbror doktor hit om en dryg timma. Yippeee. Upptaderar om läget efteråt.

LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.

PLATT PANKAKSFALL.

Inlagd. LPT. Igen.

Ursäkta bloggtorkan, men just nu orkar jag knappt med något annat än att äta och sova. Men, alla finingar där ute, jag återkommer. Förhoppningsvis i bättre fysik.

Kram på er,
Zero

OOOPS.

- 2.3 kilo. På en vecka.

Men hey, jag skriver ju här, vilket betyder att jag fortfarande är hemma. Kalium och natrium m m får jag svar på under eftermiddagen. Hoppas vid Gud eller någon annan allsmäktig makt att de var okej. Jag är...confused.

THIS IS IT.

Nu gäller det, på ren svenska. Jag är påväg att gå upp till sjukhuset nu, för att väga och ta prover. Jag är livrädd. Med tanke på hur lite jag ätit den här veckan, och det faktum att jag enligt vågen här hemma gått ner 1.9 kilo sedan sist vägning, kommer läkaren förmodligen inte bli speciellt glad. Jag kan visserligen dricka vatten, men det märks ju direkt på blodtrycket och dessutom förbättrar de inte blodproverna och det är ju dem som är viktiga. Nu när jag snart är normalviktig d v s. Det är ungefär 4-5 kilo kvar.

Igår fick jag dock ett slag i magen. Jag tog kort på mig själv, och såg för första gången att jag verkligen är smal. Det såg nästan äckligt ut, och fick mig att må illa. Jag hoppas att det är ett steg i rätt riktning.

Keep em crossed för mig nu, mina kära.

NERVOSITET OCH FRUSTRATION.

Imorgon är det dags för återbesök på ätstörningsenheten. Det blir vägning och blodprover. Jag är nog mest nervös för proverna tror jag. Vikten har gått ner, över ett kilo sedan jag skrevs ut, men sånt kan man ju inte rå för. Eller, visst kan man göra det, men jag menar att den går ju liksom upp och ner av sig själv också. Proverna däremot, har jag ingen aning om hur de är, och dessutom är det dem som är farligast. Har mina värden blivit ännu sämre kanske jag riskerar inläggning igen. Och det, mina vänner, vill jag verkligen inte.

Läste några rader i min nya almanacka förut, där de ägnat två hela sidor åt information om hur långt man behöver gå för att förbränna vissa livsmedel. Blev både intresserad och förbannad. Jag menar, egentligen hör väl inte sånt hemma i en almanacka, snarare i en bantningstidning?! Här får ni ett utdrag:

Chips, 10 st - 2 km
Popcorn, 4 dl - 1 km
Pommes frites, 10 st - 4 km
Pizza, 1 st - 10 km
Pralin, 1 st alladin - 1 km
och så värstingen: 1 chokladkaka, 100 g - 11 km

KNOCK, KNOCK, KNOCKING ON TOILET DOOR.

Yes, min toalett hålls ju som jag kanske skrivit låst dygnet runt nu för tiden, vilket är NÅGOT enerverande när man verkligen behöver gå på toaletten. Jag kan ju förstå att de vill hindra mig från att kräkas, med tanke på hur dåliga provsvaren från i måndags var, men två timmar efter måltider behöver den ju inte vara låst?! Frustrationen bidrog dock till att det tog mig ungefär två minuter att lista ut att allt man behöver är en hårnål eller en sticka, och voíla - sesam har öppnat sig.

Detta har skapat irritation bland personalen, och jag ska allt försöka skärpa mig, men det är ju inte speciellt roligt att varken kunna duscha eller gå på toaletten själv...

Nu ska jag upp och dricka morgonkaffe. Innan 07.00 är nog den bästa stunden på dagen tror jag.

KRAM!