SANN TRAGIKOMIK.

Jag fattar inte! Jag kan inte för mitt liv förstå! Nu kommer alla drömmar och förhoppningar att få gå ut längre och oftare att fullständigt krossas! JAG HAR GÅTT NER I VIKT!

Visserligen "bara" tre hekto, men enligt dem var det en tillbakagång. Å andra sidan, med tanke på hur mycket mat jag äter varje dag, så är jag totalt stum av förvåning över att jag inte gått upp. Jävligt glad, förvisso, men samtidigt helt oförstående och en aningen besviken.

Nu är alltså planen att jag ska vara ännu mer stilla. Jag får inte ens hålla snigeltempot jag haft under mina dagliga promenader. Det är en sån här sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen så fort jag kommer utanför de här dörrarna nästa gång. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag behöver uppmuntran och sporrar i form av friare utevistelser, så förstår de inte. Jag kommer att bli deprimerad av allt stillasittande.

Ge mig vingar, någon. Och nycklar till dörren förstås.

FIELDS OF GOLD.

I never made promises lightly
And there have been some that I've broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold

"Fields of gold" - Eva Cassidy

Det spelar ingen roll hur gammal den låten blir, den är ändå en av de vackraste låtar jag vet, och en av dem jag lyssnar på för att kunna somna om kvällarna. Dels för att slappna av, och dels för att slippa höra ljudet av snarkningar från min rumskamrat...

Om 56 minuter är det frukost. Sedan väntar fem mål till, under loppet av ett ynka dygn. Sex mål, och inte fem som jag fick det till häromdagen, låter ju helt sinnessjukt. Men jag tänker kämpa. Idag har jag möte med bossen, och hoppas på att få mer utgång. Innan jag får cellskräck här inne, eller tappar greppet om vad som egentligen försigår därute i verkligheten.

Jag vet bara att jag vill tillbaka.

JOBBIG INSIKT.

Den slog mig för en stund sen - en insikt som jag inte riktigt vet om jag ska älska eller hata. Första reaktionen var rent hat och hade jag varit en igelkott så hade jag kurat ihop mig och vänt taggarna åt allt och alla. Andra reaktionen, som kom först någon timma senare, fick näst intill mitt hjärta att smälta av lycka och lättnad. Nu är det däremot en salig blandning, och växelvis är jag antingen det ena eller det andra.

- JAG KOMMER ATT BLI FRISK EN DAG.

Ja, "värre" än så var det inte, hur dramatiserande jag än målade upp den här lilla insikten. Men för mig är den stor. För mig är den viktig. Livsavgörande, kalla det vad du vill.

På något sätt har jag alltså förstått idag, att en dag framöver kommer jag inte att få ångest av att äta. Jag kommer att kunna äta på en restaurang och välja från menyn det jag tycker verkar godast, inte mest kalorisnålt. Jag kommer att sluta ljuga om att jag precis ätit. Jag kommer att tacka för maten, och verkligen mena det. Jag kommer aldrig mer älska den rivande känslan av hunger.

Jag hoppas i alla fall det. Eller? Ja. Nej. Jo. Jag tror det.

EN MORGON PÅ PSYKET.

Vanligtvis vaknar jag mellan 06-07.00. Normalt sett brukar jag bara vända på mig och somna om, men här ser jag ingen glädje i att ligga kvar ytterligare en minut i den hårda stålsängen. Den är så obekväm att det knakar i kroppens alla ben när jag sträcker på mig.

Nu, klockan 08.00, serveras frukost. På min meny står 2 dl fil, 1 dl müsli och ett ägg. Jag har fem mål per dag. Två av dem är fruktmellanmål och resten måltider och någon näringsdryck. Efteråt har jag ständig tillsyn i allt från 30 minuter till en hel timma. Det beror på hur dåligt maten får mig att må, säger dem. Som om de ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig och framför allt se på mig hur ångesten tar över mitt förstånd.

För det mesta väljer jag att lida i tysthet.