TIME TO SAY GOOD BYE.

- Även om det svider lite i hjärtat, så måste jag gå vidare nu.

Jag blev utskriven idag, för tredje gången sedan jag blev inlagd i augusti. Jag står framöver på egna ben, i stort sett. Jag kommer att ha boendestöd i form av några människor som kommer hem till mig två gånger om dagen till att börja med, och som ser till att jag får i mig mina mediciner. Jag får också två nya kontaktpersoner. Det känns väl som en helt okej trygghet men de har väldigt, väldigt stora skor att fylla. Det stöd jag fått på avdelningen har varit above all. Visst har jag spytt galla över själva situationen då och då, men när det kommer till hur jag blivit bemött så har jag bara positiva saker att säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fått lära känna så fina människor, och det är något jag kommer att bära med mig en lång tid framöver.

Just nu sitter jag i min lägenhet. Det är tyst och stilla, vilket är något jag inte är speciellt van vid efter allt liv på avdelningen. Men jag är redo nu. Jag är redo att ta livet för vad det är. Ibland är man ensam, ledsen, förtvivlad, arg och vilsen. Det måste vara så. Det hör människolivet till. Och jag måste jobba på att ta tag i mig själv och hitta konstruktiva lösningar på just de situationerna, istället för att tappa greppet och ge vika för destruktiva frestelser. Det är dags att bryta upp med det förflutna, och hitta nya mönster.

Det här är också mer eller mindre ett avsked till er. Jag skulle inte ha något emot att fortsätta blogga och mötas av era värmande kommentarer när man behöver dem som mest. Men vid det här laget har jag förstått att allt som påminner mig om min sjukdom väcker de onda tankarna tilll liv igen. Och den här gången vill jag inte låta något få dra ner mig. Jag vill leva.

Så jag vill tacka er, för allt det stöd och pepp ni givit mig när jag varit i behov av det. Och till alla er där ute som kämpar: FORTSÄTT med det! Annars kommer det tillslut en dag då man inser att man kastat bort sitt liv på ingenting. Hårt, men sant. Och vem vet, vi kanske hörs av vid ett senare tillfälle. I en annan blogg, och förhoppningsvis ett annat liv än det jag levt de senaste åren. Ta hand om er tills dess.

Det är dags nu. Det är dags att leva.

Kramar.

ZERO TIPSAR.

Om du någon dag skulle känna dig alltför bra till mods, tänk då på allt du sumpat för dig själv och andra på grund av ditt mentala tillstånd. Tänk på kärleken du sköt ifrån dig. Tänk på vännerna du svek. Tänk på vilken sorgligt ynklig själ du är, och tänk på att det är ditt eget fel.

Gå sen och ät ditt första mål mat för dagen - kvällsmaten - och spy upp den. Toppa med ångest och en nypa självförakt.

Jag lovar, du kommer definitivt att få ner de där jävla fötterna på jorden igen.

FÖRSENADE NYÅRSLÖFTEN.

Ja, med tanke på att det aldrig är för sent att starta på en ny kula, så avger jag härmed mina nyårslöften (som jag givetvis ska ge mig f-n på att uppfylla):

- Jag ska ta tag i skolan igen. Med start på måndag.
- Jag ska ta bättre hand om min ekonomi (dvs INTE använda shoppingmetoden som terapi).
- Jag ska sluta värdera mig själv utifrån min vikt.
- Jag ska sluta skjuta fram saker och ting på grund av att de är jobbiga att ta tag i.
- Jag ska släppa mitt förflutna och gå vidare, med andra ord: Starta om.

Och de här löftena har jag nu skrivit ned på en lapp, som jag ska sätta upp någonstans hemma i lägenheten och titta på varje dag för att påminna mig själv. Ja, nu är det verkligen dags för en förändring i positiv riktning för mig.

TURN THIS LIFE UPSIDE DOWN.

...Jag har kommit till en punkt där jag inser att något drastiskt måste göras. De senaste dagarna (veckorna?) sedan jag konfronterade min farfar, har inte varit nådiga. Jag har fumlat och ramlat omkring i ingenting och inte vetat varken ut eller in. Jag har bara flytit med, tyvärr i fel riktning, och är verkligen i behov av att hitta en ljusare väg nu.

Jag måste skärpa till mig. Ta tag i mig själv. Ta mig i den där jävla kragen. Jag kan inte fortsätta så som jag gör och har gjort nu. Det är dags för en uppryckning over här.

Jag saknar min vän. Jag saknar henne nåt så förbannat. Kom hem och vänd upp och ner på mitt liv igen. Jag är halv utan dig!

Jag ska nu ta mig upp på fötter igen. Och jag ska börja med att röja upp runt omkring mig. Städa, städa, städa tills allt är skinande rent. Duscha av mig all skit och börja om på ruta ett. Frisk, sund och välmående - here I come!

OH NO, YOU DIDN'T?!!

...Åh, jo, det gjorde jag. Bort mig alltså. Fullständigt och totalt. Jag har varit lika idiotisk som den som kysser en krokodil godnatt. Enda skillnaden är väl att den som kysser krokodilen förmodligen aldrig gör något idiotiskt igen. Och med tanke på mina puckoparader under de senaste veckorna, så är det mycket otroligt att jag i fortsättningen kommer att leva ett idiotibefriat liv. Ibland blir det bara så fel.



Men, nog om min intelligensbefrielse för stunden. Dagen har jag spenderat med min barndomskamrat. Vi käkade thai och jag köpte en snygg klänning. Kom hem, fick ångest, spydde, tokstädade hela lägenheten, drack ofattbara mängder kaffe och rökte avskyvärt många cigg och hamnade tillslut här - i sängen - framför datorn.

Nä, nu är klockan nio och det är dags för mig att ta mina mediciner, sätta på en intressant film och slutligtvis somna (förhoppningsvis sött). Därefter vaknar jag upp till en morgondag vars förmiddag kommer att spenderas på sjukhuset där jag gör mitt mmti-test, och får reda på om jag är ett hopplöst retard eller inte (typ).

NATTINATT.

TWITTER - FÖR ATT SÅN IDIOTI INTE FÖRTJÄNAR FLER ORD.

Åt. Kyckling + wookgrönsaker. Spydde.
=SKIT & HELVETE.

DET ÄR ALLDELES FÖR LÄTT...

...att falla tillbaka i gamla mönster. Gärna destruktiva sådana.

Ibland funderar jag ganska seriöst kring vad det egentligen är för fel på mig. Det är som min läkare säger - att jag motarbetar mig själv, omedvetet. Jag ska göra ett personlighetstest (MMTI) den 26:e. Kanske får jag några svar då? För det är det jag behöver. Svar. Jag har alldeles för många frågor och funderingar som inte leder någon vart.

Jag vill slå någon på käften, samtidigt som jag vill kura ihop mig och gråta. Jag vill skrika högt och ljudligt, all världens svordomar, men klarar inte av att forma ord med mina läppar. Varken för att skrika eller prata av mig.

Jag vet att jag inte borde vara ensam. Men är man snart 20 år så ska man klara av det. Vad gör mig så annorlunda? Varför är jag som jag är?

SHIT, vad filosofiskt det där blev. Jag bara flummar just nu. På tal om gamla mönster, ja..

SAKER OCH TING BLIR SÄLLAN SOM MAN TÄNKT SIG.

..Eller önskar sig, rättare sagt. Jag vet inte varför jag ens förväntat mig, åtminstone hoppats på, en annan reaktion från min farfars sida. Jag behövde höra vrede, förtvivlan eller kanske till och med ånger. Men de reaktioner jag framkallade hos honom var snarare sarkasm och överlägsenhet. Han fnös åt mig. Bortförklarade sig, skuldbelade mig - som så många gånger förut.

Men, egentligen visste jag att jag aldrig skulle få någon ursäkt, eller ens minsta lilla antydan av ånger från honom. Han är ett svin. Ett manipulativt svin och en gubbsjuk idiot. Det har han alltid varit. Jag minns inte riktigt allt jag fick ur mig, men jag vet att det var så pass mycket att jag kunde märka hur obekväm han var med situationen, trots hans försök att verka oberörd, förvånad och överlägsen. Så trots att jag inte fick en ursäkt, eller ett erkännande, så är ändå det viktigaste för mig är att jag fått sagt mitt. En gång för alla.

Vi tjejer måste stå upp för oss själva. För vi är bra och vi bestämmer över våra egna kroppar och hur vi väljer att använda dem. Det finns tyvärr alldeles för många rötägg därute som försöker hävda motsatsen.

ALDRIG MER.

Aldrig mer ska han, eller någon annan heller för den delen, få röra vid mig utan att jag vill det. Aldrig mer ska jag behöva höra hans röst eller låta hans svarta ögon syna mig uppifrån och ned. Aldrig mer ska han få förstöra mig. Efter fredag ska jag försöka gå vidare. En gång för alla.

Jag har inte sett honom på väldigt länge nu. Så pass länge att jag inte längre minns vilka sorts kläder han brukar bära, eller hur det ser ut i hans hem. Men jag kommer ihåg ögonen. Och jag kommer ihåg händerna. Stora, bruna händer med en guldring. Tjocka, långa, äckliga fingrar. Som har varit under mina byxor. Svarta ögon. Som så många gånger har fått mig att känna obehag.

När jag ser honom på fredag tänker jag ge igen för allt han gjort mot mig. Jag tänker titta på honom med andra ögon. Se ned på det äcklet och få ur mig det som ligger och gror på insidan. Orden kanske stockar sig, och tårarna kanske rinner, men i vilket fall som helst så tänker visa honom vad han ställt till med.

K SOM I KONFRONTATION.

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Idag har jag varit på rond. Och beslutet jag fattade efter den ronden, är ett beslut som kanske kommer att kunna påverka mitt liv för all framtid. Till det bättre. Som ni vet, så har jag sedan barnsben blivit utsatt för diverse ofredanden från min farfar. Och vad läkaren föreslog idag var att konfrontera honom. En gång för alla. Det är något jag bara drömt om tidigare, men att det en dag skulle bli verklighet hade jag faktiskt aldrig kunnat föreställa mig. Det fanns, och finns egentligen fortfarande, alldeles för mycket rädsla och ångest.

Men jag ska göra det. Jag har bestämt mig nu. Tack vare att min kontaktperson var så snäll och erbjöd sig att följa med mig. För jag kan inte göra det själv. Det skulle vara alldeles för farligt. Det är tyvärr så, som min pappa säger, att man inte kan veta vad den mannen är kapabel till. Men nu, med det otroliga stöd jag får, så känner jag mig starkare och redo att få slut på det här helvetet en gång för alla. För det är nog så, att han fortfarande gör mig illa, trots att han inte är mig nära.

JAG TÄNKER GÖRA SLUT MED MITT FÖRFLUTNA.

NU FÅR DET VARA NOG.

...Och nej, det här är inte ännu ett inlägg om hur jag ska besegra ätstörningen. Det här är ett inlägg om hur jag ska besegra sjukvården och mitt LPT, för tro mig, väldigt snart tänker jag lämna det där stället för gott om jag så ska fly landet.

Jag blir så trött på att behöva vara där. Det finns ingen frihet. Att behöva fråga om lov för att gå ut med vänner eller få vara hemma i sin egen lya, det hör definitivt inte vuxenlivet till. Även om man får permis och är hemma en del, så ligger alltid tanken där och gnager, om att man ska tillbaka till den låsta avdelningen och leva som ett djur i en bur.

Och nu vet jag att jag låter jäkligt bitter och otacksam, eller vad man nu ska kalla det, men jag måste få luft snart. Jag måste få bestämma över mitt liv själv.

To be or not to be.

SPEGELMONOLOG.

"Du har inte tjocka lår. Din mage är helt normal. Du ser inte gravid ut. Du är jävligt snygg!"

...Så patetisk har jag nog inte känt mig på länge, som när jag stod framför spegeln tidigare idag och försökte jobba lite på mitt självförtroende. Om jag trodde på alla komplimanger jag öste ur mig kan jag väl inte påstå, men jag fick mig ett gott skratt i alla fall - och sånt förlänger ju livet har jag hört.

Mamma ska snart laga mat här hemma så jag sitter och förbereder mig mentalt. För övrigt har jag inte fått besked angående LPT:t än, men det kommer väl under dagen. I hope.

Hej för nu.

FRI SOM EN FÅGEL.

...Nej, LPT:t har inte gått ut. Eller snarare så vet jag inte hur det blir än. Beslutet kom inte idag, utan imorgon. Men, jag har fått en helgperm så nu sitter jag hemma i lillebrors rum, och det känns så skönt att slippa spendera natten på dårhuset.

För övrigt har min nya livsstil - den friska - gått rätt bra hittills. Slarvade något med middagen här hemma förut, men det ska jag försöka ta igen till kvällsmålet. Jag kan ju inte påstå att jag helt plötsligt blir fri från ångesten bara för att jag bestämt mig för att bli frisk, men jag tänker kämpa emot den allt vad jag bara kan.

Yes, det var väl det for the minute. Nu ser jag fram emot en kväll med la familia. Underbara människor!

BLINKA BLINKA LILLA IDIOT.

Ja, nu har de varit här igen, käringarna.

Jag gjorde mitt allra bästa med att se pigg, fräsch och allert ut, men utan större framgång. De envisades med att ringa en läkare eftersom de "inte vill ha min död på sitt samvete". Så fruktansvärt löjligt, ursäkta mig. Jag kommer INTE att dö! Och jag behöver INTE någon doktor! Jag vill LEVA, och jag vill bli SMAL. Meningen var ju att de skulle få i mig, eller jag skulle få i mig, en ND under deras besök idag. Dessvärre låg den drycken, tillsammans med lite annat smått o gott, i soporna sedan tidigare idag.

Så nu kommer farbror doktor hit om en dryg timma. Yippeee. Upptaderar om läget efteråt.

RUNNING TO THE EDGE OF THE WORLD.

...Ja, till och med Marilyn Manson kan ha riktigt fina texter. Det är en sjukt bra låt, och den ger mig verkligen motivation att fortsätta kämpa. Ibland.

..Säger jag och sitter här med mitt kaffe, invirad i en halsduk och mössa trots att det är 25 grader varmt i lägenheten. Idag hjälper nog ingen låt i världen tror jag. Fryser som en mört i en bottenfryst sjö och orkar knappt hålla huvudet uppe. Har ångest inför mobila teamet som kommer till mig senare idag. Jag vill helst inte öppna dörren.

JA! Här var det gott om kämparglöd! Nja... men jag lovar er och mig själv i alla fall, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att hamna på sjukhus. Nu blir det sims 3 och ytterligare en kopp.

PUSS PÅ EDER.

ALLA SVORDOMAR I VÄRLDEN.

Ja, nu är jag arg vill jag lova. Besöket var fruktansvärt. Två tanter kommer instövlande och ber mig ta fram en ND och dricka upp den. Bara sådär. Jo, tjena. Här har jag inte ätit på 5 dygn och så vips, tror två främlingar att jag häller i mig 300 kalorier bara sådär. Det gjorde jag förstås inte. Efter en ny överenskommelse - nämligen att de kommer klockan 16.30 imorgon och försöker med samma sak - så gick de tillslut.

Om jag inte vill att ni kommer hit då? Frågade jag. Jo, de kan ju inte tvinga sig på mig, lät det, men om jag inte skulle vara hemma eller öppna dörren så drar de in polisen och kanske till och med får mig inlagd. Hur jävla frivilligt är det då?!

Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det här. Nu fick jag dessutom reda på att de hade mig som "uppdrag" i en veckas tid. EN VECKA! Jag vill inte! Jag vill bara lägga mig under täcket och få vara ifred! För alltid!

LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.

THANK'S FOR MAKING ME A FIGHTER.

Har bråkat med mamma igen. Hon ringde upp och började skälla ut mig. Beskylla mig för att göra alla i min närhet illa och visa noll hänsyn för henne och alla som vill hjälpa till. "Är det så du vill ha det så ska du få det så", sade hon, när jag slängde på luren i ren frustration och uppgivenhet.

Men jag vet mycket väl. Jag vet mycket väl hur andra får lida på grund av hur jag beter mig. Och jag vill faktiskt inte att det ska vara så. Att se hur jag får andra att må dåligt, gör mig ännu sämre och än mer självhatisk. Och när jag hatar mig själv, då hjälper i regel inget annat än att sluta äta. Det är väl det som är problemet kan jag tro, att jag "botar" mina problem med svälten. Den får mig, trots all skit den lett mig in på, att må bra med mig själv. Åtminstone för en stund. Och den stunden är värdefull för mig, oavsett vad konsekvenserna blir i längden.

Sjukhusbesök om några timmar. Och allt jag oroar mig för är hur min kropp ska klara av att ta mig dit.

UNBREAKABLE.

Eller? Nä, kanske inte. Men fint som snus vore det!

Öronen susar. Tjoff, tjoff, tjoff, säger det, och hugger till i bröstet och ut i hela kroppen. 2-3 ggr var tredje minut ungefär. För någon sekund försvinner syn och hörsel. Jag undrar om det beror på att jag slutat med mina mediciner eller om det kan ha med vätske- eller näringsbristen att göra? Någon som känner igen symptomen? Försöker i alla fall just nu råda bot på det genom att dricka en dl citronvatten.

Imorgon skall jag tydligen på sjukhusbesök igen. Jag ska träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Om jag kommer upp och ut ur lägenheten, that is. Det är ju nån kilometer att gå, varav de sista 100 metrarna består i uppförsbacke (i vilken jag i sådana här tillstånd brukar få stanna och vila x antal gånger...) Snacka om weakness på mig alltså.

Nä, nu är citronen uppdrucken och jag känner mig genast fylld av krafter. Jag skulle nog kunna springa ett marathon i snöyran. Eller åtminstone träna lite pilates och storstäda lägenheten? Eller ringa upp en gammal bekant och ta en fika och äta en stor kanelbulle med socker på kanske? Eller varför inte beställa hem pizza och bara ligga och slappa istället?

Jag är ju så urbota dum att jag inte kan låta bli att le åt mig själv. Nej, ovanstående var nog mest önsketänkande faktiskt. Jag ska vara glad om jag orkar mig fram till dvdn och får satt på en film.

Ha en fin kväll allihop.

NYTT JÄVLAR ANAMMA.

Hej och välkommen tillbaka, säger jag till mig själv! Och tack för alla fina kommentarer jag möttes av när jag loggade in för första gången på några månader nu! Ni känner ju mig vid det här laget, och vet att det värmer otroligt mycket. Jag har saknat er!

Men, nu är jag tillbaka som sagt. Det var en mycket klok kvinna som väckte tanken att börja blogga igen. Och om du läser det här nu så skickar jag en enorm cyberkram, för med din hjälp har jag nu lyckats vända den här dagen!

Hur som helst.. jag har skrivit ut mig igen. LPTt övergick till ett HSL efter någon månad av mycket starkt jobb från min sida (FAKTISKT!). Och även om jag dagar som dessa inser att det var ett alldeles för snabbt beslut att ta, så måste jag ju tids nog klara det här själv, och varför inte nu? Det vore ju underbart att kunna leva ett liv som en människa och klara sig själv. Utan självhat och ångest. Något som för så många är en självklarhet. Så nu har jag samlat krafter, efter att tidigare idag ha varit ett ras. Nu jävlar, ska jag klara av det här, utan att vare sig hamna på sjukhus igen eller göra mig själv illa på annat sätt.

Ikväll blir det mys med älskling, och nu ska jag ta en dusch. Men jag säger, för första gången på länge, på återseende kära vänner! Jag är tillbaka!