OCH JAG VET DET INNERST INNE.

Usch, klockan är två minuter i tolv. Jag har suttit framför datorn i tre timmar nu. Vet att jag måste duscha, men dröjer mig kvar här eftersom klockan som sagt snart är tolv. Jag får inte vara på övervåningen ensam när klockan blir 00.00. Det vore ju rena dödsönskan. Yes, jag tror på spöken. Och att dom vill mig något ont. Fast nej, inte alltid. Mest ibland tror jag att dom vill mig något ont. Idag gör dom nog det i alla fall.

Jag sitter vaken, mycket på grund av att jag har dåligt samvete också. Jag hör inte av mig till mina vänner. Jag orkar inte lyfta luren och slå numret, eller skicka ett sms, för jag vet att det bara skulle innebära att jag ber om ursäkt. Och jag har inget problem med att be om ursäkt, utan det är mer det att jag skäms så förbannat nästa gång det blir såhär, och jag har lovat att bätta mig och hålla kontakten bättre.

Jag sitter vaken, kanske också på grund av att jag skäms. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag älskar att frysa, älskar att höra magen eka tom. Jag älskar den sugande känslan i hela kroppen. Älskar att känna tomheten, yrseln. Och mest av allt älskar jag - även om jag samtidigt hatar den lika mycket - min fantiserade bild av mig själv innuti mitt huvud, där jag är smal och glad. Jag har blivit så peppad (eller nej, peppad är helt fel ord).. Jag har blivit så motiverad (det låter fortfarande för positivt, men låt gå..), motiverad att gå ned 7 kg. Just 7 kilo, och jag vet inte varför. Det är bara en siffra som har fäst sig i mitt huvud. 7, 7, 7, 7 kilogram. Och jag kan inte bli av med den.

Jag tänker att, när jag har gått ned 7 kilo, då blir allt bra. Då finns det inga tvivel mer, och inga valkar heller. Jag tänker att, 7 kilo är rimligt. Inte för mycket, inte för lite. Och jag tänker att, nu gör det ingenting om jag går upp och duschar på övervåningen längre, för nu är klockan tio över tolv.

Och jag vet det innerst inne. Långt jävla inne, vet jag att jag har så fel.
Om spökena. Och om de där 7 kilona.

DET BLIR SNARARE BÄTTRE FRAMÅT NATTEN.

..så känner jag just nu i alla fall.
Även om tankarna ofta tränger lite djupare, om ångestens andnöd ofta blir lite tyngre, om kinderna ofta blir lite blötare, så är man åtminstone ensam.

Och ja, jag skriver åtminstone ensam - som om det vore ett positivt laddat ord för en gångs skull. Just om nätterna tycker jag att det är väldigt skönt att vara ensam. Kunna gråta, krama kudden och ta precis hur mycket plats man vill. Egentligen tycker jag att det alltid är skönt att vara ensam. Jag känner mig så pressad när jag har folk runt om mig. Egentligen skulle jag nog alltid vilja vara ensam, eller åtminstone mestadelen av tiden.

..Fast egentligen vet jag att den känslan bara är något som följer med deppressionen. Som jag för övrigt verkar ha fått nu också. Min läkare tyckte i alla fall det. Jag vet inte. Jag känner mig precis lika låg och uppåt som vanligt. Jag är en sån där periodare tror jag.

Åh, tänk vad skönt, att bara kunna släcka lampan och få sova. Tänk vad skönt att kunna sova. Men kanske kan jag det, just i kväll. Jag kommer ju aldrig att få reda på det om jag inte ger det ett ordentligt försök. Och det enda som hjälper är väl att lugna ner sig och tänka : jag behöver inte stressa fram sömnen...

Godnatt alla där ute.

"ALLDELES FÖR SMASKIGT.."

..Och så var det det här med mammas bantning..

Idag satte jag mig ganska frivilligt ner vid matbordet och åt middag efter min förmåga. Jag hade gjort maten själv - wookgrönsaker med kyckling - och kände att jag skulle klara av att äta det. Känt och gjort, jag åt några tuggor och trots att det tog emot en hel del så hade jag efter ett tag ätit mig igenom halva min halva portion. Då kommer mamma och slår sig ner, efter oss andra. På sin tallrik lägger hon upp en mindre portion än vad jag gjort till mig själv, och säger med ett självbelåtet flin: Det här är alldeles för smaskigt för mig, men en liten portion kan jag allt unna mig.

- HUR, VAD, VARFÖR, VA?!?! Tänkte jag där jag satt. Tankarna for genom skallen. Alldeles för smaskigt. Menade hon egentligen alldeles för fett? kaloririkt? onyttigt? Jag kunde inte äta upp utan gick raka vägen in på mitt rum. Kvar satt den förvirrade familjen, och jag kunde höra pappa ifrågasätta mammas beteende. Hon själv verkade inte ha någon aning om varför jag skulle tagit åt mig. Där låg jag i min säng, inne på mitt rum, med världens ångest över vad jag just proppat i mig, och bara väntade på att någon skulle komma och slita upp mig och släpa in mig till matbordet igen. Men ingenting hände. Det var tre timmar sedan snart, och jag har ännu inte lämnat mitt krypin.

Jag var förresten på sjukhuset igår. Jag fick ta ett nytt EKG och nya blodprover. EKGt var okej, men blodproverna har jag inte fått svar på än. Sjuksköterskan min skulle ringa om det var något att oroa sig över.

Nu är planen att
1. ställa mig naken framför spegeln och intala mig själv att jag är läcker som fan och inte behöver banta
2. Medge att det var lite att ta i, och säga till mig själv att några kilo ner skulle inte skada, men att jag ändå är helt OK.
3. plugga så hårt att jag kan somna tidigt ikväll

Bye for now /Zero

SNÄLLA, HÅLL KÄFTEN.

misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig

Så fort jag försöker att hjälpa mig själv, och lyssna på min egen inre röst som skriker efter frihet, så störs jag av dessa inre monologer. Det är som ett sus av ord som inte går att tysta ned, och som blir starkare när jag har ätit eller är på väg att äta. Ibland undrar jag om jag inte är lite schizofren ändå? Bara lite sådär smått. Det känns som om det är min egen röst som säger det här, men logiskt sett (eller vad fan har egentligen logik att göra i det här sammanhanget?) så borde det vara anorexin. Det andra jaget. Det sjuka jaget.

Men, Du som sitter där inne i mitt huvud och skriker de här sakerna till mig; Du - som får mig att slita mitt hår, trycka händerna hårt, hårt in i magen, klämma händerna krampaktigt om mina armar och ben när jag hör din röst - Du, försvinn ut härifrån. Jag är så trött på Dig att jag snart inte fixar det här mer. Att vakna upp till Din röst, att somna till ljudet av Din ekande vassa stämma, och att leva med Dig inuti mig, är mer än vad jag orkar med just nu. Det måste finnas något mer sätt att få Dig att försvinna, än att jag måste försvinna med Dig för att få ett slut på det här. För jag tänker inte ge upp så lätt som Du tycks tro. Jag tänker stå fast till dess att det här är över, och Du ska ut till varje pris. Ditt hyreskontrakt på min själ har annulerats, och Du skall vräkas, om jag så måste överlämna mig själv till människor som kan driva ut dig med tvång. För det är skillnad på Dig och mig. Vi är inte samma person.

Det är slut nu.

UPPOFFRINGAR.

Det är knepigt det där, hur man kan välja bort så mycket värdefullt, bara för att slippa en måltid eller två. Jag är ingen ensamvarg, och jag trivs egentligen bäst när jag slipper vara ensam, men ändå står jag hellre över diverse tillställningar för att komma undan maten. Som igår till exempel, när en utav mina närmaste vänner firade sin 20-årsdag på en restaurang i stan, valde jag att inte dyka upp. Jag skyllde på skolarbete, men satt hemma hela kvällen och frös under en filt och slötittade på TV. Vad är det för en sorts vän?

Jag vet, jag vet, att den enda vägen till en frisk och normal tillvaro går genom maten. Någon gång måste jag ta det där skräckinjagande steget och börja äta ordentligt och regelbundet. Det räcker inte med att äta en eller två måltider i veckan, och sedan överleva på en morot eller en gurkbit här och där. Jag kommer att ramla ihop tillslut, och jag vet det. Men ändå, kommer jag på mig själv med att tänka: Ja, då får jag väl göra det då.

Det finns så mycket mer än det här. Jag har drömmar och visioner, stora framtidsplaner. Men saken är den att framtiden är så mycket närmare än vad jag vill tro. Det är alltid "sen" eller "då". Och när jag inte tar steget närmare, då blir det problem.

Dagen hittills har jag ägnat åt att städa hela mitt rum, gå några varv runt kvarteret och satt på en tvätt. Ingen mat än så länge, men jag har lovat att laga middag åt mig, mor och syster senare i eftermiddag. Funderar på chili con carne. Men nu blir det en lite tupplur för min del, jag är så trött efter ännu en natt av kass sömn.