"ALLDELES FÖR SMASKIGT.."

..Och så var det det här med mammas bantning..

Idag satte jag mig ganska frivilligt ner vid matbordet och åt middag efter min förmåga. Jag hade gjort maten själv - wookgrönsaker med kyckling - och kände att jag skulle klara av att äta det. Känt och gjort, jag åt några tuggor och trots att det tog emot en hel del så hade jag efter ett tag ätit mig igenom halva min halva portion. Då kommer mamma och slår sig ner, efter oss andra. På sin tallrik lägger hon upp en mindre portion än vad jag gjort till mig själv, och säger med ett självbelåtet flin: Det här är alldeles för smaskigt för mig, men en liten portion kan jag allt unna mig.

- HUR, VAD, VARFÖR, VA?!?! Tänkte jag där jag satt. Tankarna for genom skallen. Alldeles för smaskigt. Menade hon egentligen alldeles för fett? kaloririkt? onyttigt? Jag kunde inte äta upp utan gick raka vägen in på mitt rum. Kvar satt den förvirrade familjen, och jag kunde höra pappa ifrågasätta mammas beteende. Hon själv verkade inte ha någon aning om varför jag skulle tagit åt mig. Där låg jag i min säng, inne på mitt rum, med världens ångest över vad jag just proppat i mig, och bara väntade på att någon skulle komma och slita upp mig och släpa in mig till matbordet igen. Men ingenting hände. Det var tre timmar sedan snart, och jag har ännu inte lämnat mitt krypin.

Jag var förresten på sjukhuset igår. Jag fick ta ett nytt EKG och nya blodprover. EKGt var okej, men blodproverna har jag inte fått svar på än. Sjuksköterskan min skulle ringa om det var något att oroa sig över.

Nu är planen att
1. ställa mig naken framför spegeln och intala mig själv att jag är läcker som fan och inte behöver banta
2. Medge att det var lite att ta i, och säga till mig själv att några kilo ner skulle inte skada, men att jag ändå är helt OK.
3. plugga så hårt att jag kan somna tidigt ikväll

Bye for now /Zero

UPPOFFRINGAR.

Det är knepigt det där, hur man kan välja bort så mycket värdefullt, bara för att slippa en måltid eller två. Jag är ingen ensamvarg, och jag trivs egentligen bäst när jag slipper vara ensam, men ändå står jag hellre över diverse tillställningar för att komma undan maten. Som igår till exempel, när en utav mina närmaste vänner firade sin 20-årsdag på en restaurang i stan, valde jag att inte dyka upp. Jag skyllde på skolarbete, men satt hemma hela kvällen och frös under en filt och slötittade på TV. Vad är det för en sorts vän?

Jag vet, jag vet, att den enda vägen till en frisk och normal tillvaro går genom maten. Någon gång måste jag ta det där skräckinjagande steget och börja äta ordentligt och regelbundet. Det räcker inte med att äta en eller två måltider i veckan, och sedan överleva på en morot eller en gurkbit här och där. Jag kommer att ramla ihop tillslut, och jag vet det. Men ändå, kommer jag på mig själv med att tänka: Ja, då får jag väl göra det då.

Det finns så mycket mer än det här. Jag har drömmar och visioner, stora framtidsplaner. Men saken är den att framtiden är så mycket närmare än vad jag vill tro. Det är alltid "sen" eller "då". Och när jag inte tar steget närmare, då blir det problem.

Dagen hittills har jag ägnat åt att städa hela mitt rum, gå några varv runt kvarteret och satt på en tvätt. Ingen mat än så länge, men jag har lovat att laga middag åt mig, mor och syster senare i eftermiddag. Funderar på chili con carne. Men nu blir det en lite tupplur för min del, jag är så trött efter ännu en natt av kass sömn.

HANDBOLL PÅ TV.

..Ja, tänk vad något sådant kan få min kära mor att totalglömma mina måltider! Usch, nu känner jag hur mycket klagomål jag givit just mamma och familjen i mina senaste inlägg.. Det är inte speciellt rättvist alls egentligen. Fast samtidigt finns det ett litet groende missnöje riktat mot la familia inom mig, och inte bara för det här med anorexin och hur de tacklar den. Jag har nog aldrig riktigt kommit överens med mina föräldrar. Den ende som jag verkligen kan prata med i den här släkten, är min storebror. Tyvärr bor han inte hemma, och kommer väldigt sällan och hälsar på, så jag träffar honom inte speciellt ofta. Han är en ängel i alla fall, och förhoppningsvis får jag snart körkort, så då kan jag åka till honom när jag vill.

Och så var det maten, ja.. Det blev väl inte så mycket mer än kaffe för mig idag, bortsett från frukosten. Usch, vad jag känner mig kass. Men idag har jag faktiskt inte alls varit hungrig, inte det minsta, och då är det verkligen inte lätt att äta. Det hjälpte ju dessutom inte att pappa jämförde mitt ansikte med en känd skådespelerskas, som inte direkt är fit, och det första jag tänkte på var - Ser jag ut sådär så måste jag banta. Har jag en sån dubbelhaka så måste den bort. NU. Och jag vet - det låter riktigt ytligt det här - men jag blev uppriktigt ledsen och berättade det för honom. "Hon är ju inte speciellt smal kanske, sa han, men hon har ju inte fetma precis!" - WOW, pappsen, där fick du verkligen till det. TACK.

Nej, efter den här ordspyan så tänker jag faktiskt hoppa i säng och anse min dag som avklarad! Jag är redo för en ny skolvecka, och för att nämna åtminstone en sak som faktiskt är positiv just nu: Jag ser fram emot att få göra mig i ordning och ta på mig lite roligare kläder imorgon, efter en helg iklädd enbart gamla slitna mjukisbyxor!

PUSS / Zero

en stor, fet spya.

..Visst låter det underbart? SUCK på Zero. Mamma var så arg och bitter att man nästan kunde urskilja ett stort, grått åskmoln över henne. Allt jag gjorde var fel (och med fel menas enligt henne "tecken på att jag håller på att återgå till att bli styrd av ÄS igen"). Jag gjorde en efterätt till henne och övriga familjen, och visst - inte till mig själv, men det är väl inte så förvåndande? Dessutom var det också fel att jag just bakade, eftersom "det inte var jag". Den kvinnan kan leta fel, hon. Å andra sidan kan jag inte klandra henne. Hon har ju rätt i mycket av det hon säger, tror jag iallafall.

MEN, däremot blev jag bortbjuden på middag igår kväll. Jag gick dit, och jag åt. Nästan en hel normalportion tror jag! Jag kände verkligen att jag var värd det. Jag hade inte ätit något förutom ett äpple på hela dagen, och i princip lika dåligt hela veckan, så jag var inte på topp fysiskt. På något sätt blir det lättare att kunna äta då. Det var en konstig känsla. Fem minuter gick, och jag hade fortfarande ingen ångest över att vara proppmätt. Men..(som alltid kommer ett MEN) - Det gick utför när vi tog en cigarett på maten. Älsklingsvännen satt och var upprörd över hur man kan drabbas av anorexia. Hon läser natur och vill sikta in sig på läkaryrket och har därför ett stort intresse för det här med sjukdomar (turligtvis nog..) men det hon hela tiden upprepade var att om det fanns någon sjukdom hon aldrig skulle kunna förstå sig på, så var det anorexi. Hon önskade så att jag blev frisk, och lyssnade när jag försökte förklara diverse känslor och tankar som styr mig. Då kom det som en smäll på käften - varför sitter jag här och har ätit? Varför gjorde jag det?!

Direkt styrdes tankarna ned till mina fettvalkar, och jag började klämma på mina överarmar (vilket jag brukar göra när jag blir nervös och stirrig). Hur kunde jag? Jag riktigt kände hur allting jag ätit la sig till rätta innanför skinnet på mig, och bildade nya fettceller ovanpå de gamla. Formade min kropp. Jag pick panik. Sa adjö så fort jag kunde utan att verka konstig, och gick hem. In i hallen där jag ser mamma och pappa sitta i vardagsrummet och titta på TV. Ner i duschen - trots att jag så väl vet att dom så väl vet vart jag är påväg och varför. På med vattnet och sen ut med maten. Så mycket har jag inte kräkts på väldigt länge. Antagligen eftersom jag kanske inte ätit så mycket på länge, och fy vad äckligt det var. Spydde tills det bara kom upp luft och bröstkorgen värkte och halsen brände.

Jag som hade lovat sjuksyster att inte spy på hela veckan. Måste vara försiktig med mina värden.

Nu sitter jag hemma, som vanligt i sängen, och funderar på hur dagen skall se ut. Jag känner för att städa ur min garderob, och sedan kanske umgås med nån trevlig människa. Det blåser som tusan utanför fönstren, så man kanske borde hålla sig inne. Jag önskar att jag hade en liten katt, eller en hund eller nåt. Då hade jag sluppit vara ensam när jag är hemma. För även om mamma, pappa och bror är i samma hus, är jag ändå inte tillsammans med dem.

Nej, nu skall jag inte överrösa er med mer klagomål och äckliga historier! Nu skall jag göra något av den här dagen! Ta hand om!

Liten uppdatering om nu.

So far, not good. Angående maten alltså,men bättre ska det bli! Jag har haft hela dagen på mig att förbereda mig inför middagen - sjömansgryta - så jag hoppas att allt skall gå bra. Och tror, framför allt, att allt skall gå bra. Dagen hittills har för övrigt bestått i att sortera in en mängd gamla kort i album och skriva små kommentarer till bilderna, vilket nu i efterhand ser oerhört löjligt ut. Men det är ett bra sätt att fördriva tiden!

Mor och jag har funnit varandra igen förresten. Vi brukar ju inte bråka speciellt länge, för tillslut kryper jag alltid till korset (eller vad man nu säger..) och ger henne en stor kram som får henne att mjukna igen. Vi var nämligen de värsta ovänner igår innan vi gick och sov, vilket resulterade i att jag somnade när klockan passerat 03.00 på grund av alldeles för många tankar. Jag vantrivs verkligen med att vara ovän med någon, speciellt mor min.

Oj, dinner time. Fram med kniv och gaffel!

Och så en bild på Keira Knightley bara för att hon är en av de snyggaste kvinnorna i världen enligt mig. Lite credd får hon väl ändå ha efter alla rykten om eventuell anorexia. Undrar om det stämmer egentligen? På många bilder är hon ju faktiskt väldigt smal, men oavsett ätstörning eller ej så är hon åtminstone jättevacker i ansiktet enligt mig. Det är något oskyldigt över henne på något sätt.

Tack för att du finns.

"Hoppas julen varit bra och att du verkligen har ätit. Sköt om dig, och hör av dig om du vill! Kram. Min behandlare. Hon skickade ett sms i morse runt 08.00. Jag har haft lite dålgt samvete över att jag inte hört av mig och ens sagt god jul, men jag svarade i alla fall tack det samma, och sa i ärlighetens namn att allting hade varit upp och ned.

Jag har kommit på att jag har lättare för att berätta sanningen, än för att göra något åt den. (Wow, jag kanske inte är ensam med det, men ändå..!) Som ni nog lagt märke till vid det här laget har jag ju svårt för att göra handling av tanken, och ta mig mat när jag vet att jag behöver, men jag ser det ändå som ett friskhetstecken och ett stort steg framåt, att jag kan säga som det är istället för att förneka allting inför henne. Med alla andra är det ju fortfarande svårt att ens göra det, vilket ni nog också har märkt, men med henne känns allt bättre. Hon är en väldigt snäll kvinna helt enkelt, och jag är tacksam att jag får prata med henne.

Och så var det jul igen.. Den här gången med släktingarna som inte kunde ta sig hit den 24:e. Jag kommer att spendera halva dagen (okej, det var kanske en överdrift) i en bil, för att vara med om ännu en julklappsutdelning, och just det - ännu ett JULBORD. Kunde inte äta något igår heller, förrän på kvällen men då spydde jag igen, så nu sitter jag här och är yr i bollen. Frukosten är inga "problem" heller, för den vet mamma och pappa om att jag aldrig äter. Fy skäms på mig, Zero. Fy skäms.

Keep you updated later, ha en fin dag alla där ute!

Tallrik vs. Kärlek.

Den här bilden visar ungefär så jag känner just nu i denna stund. Kan man säga att man älskar någon, även fast man bara tänker på honom 1-2 timmar av dagen, och de övriga timmarna ägnas åt tankar kring mat?! Kan man säga att man älskar honom så mycket att man skulle göra vad som helst för honom, förutom att gå upp i vikt?! Det låter ju helt sjukt i alla fall.

Kommer maten alltid i första rummet, hur kär man än är? Får man ens kalla sig kär då..?

Usch, nu blev det ett dystert inlägg i alla fall.. jag som hade tänkt att vara lite positiv såhär dan före dan! MEN; det är väl ändå lite positivt att jag kan känna känslor för någon :) Känna känslor över huvud taget skulle jag till och med vilja säga! Tänk vad härligt det skulle vara om alla mattankar bara ersattes av kärlekstankar, vilken grej!

Nu jävlar, nu nalkas det frukost, och jag tänker ge den ett mycket tappert försök!

Backar bakåt.

ca 2 cm på en morot
4 non stop

Det är allt för idag. Jag skäms och jag mår dåligt. Jag vet inte hur länge det här ska få hålla på. Jag vill inte längre, men jag kan inte sluta. Jag kan inte visa mig i behov av hjälp. Min sjuksyster är en ängel, men jag kan inte ens visa för henne hur jag mår, speciellt inte sedan hon tog upp det här om inläggning sist vi sågs. Det jag fortfarande kan inse däremot, är att jag inte kan inse mitt eget bästa.

Mamma ringde mig förut när jag flytt till F. Hon ville prata, sa hon. Om vad? undrade jag. Nej, det kunde hon inte säga i telefonen men hon sa att det handlade om skolan. Jag har inte skött den sådär väldigt bra det senaste. Men jag tror att det kan vara om andra saker egentligen. Mamma har aldrig lagt sig i mitt skolarbete tidigare? Om hon säger något om mat så kommer jag att bli arg. Men jag skulle nog bli förvånad om hon inte skulle det. Varje gång hon frågar om jag vill ha mat, så "äter jag alltid senare", "har nyss ätit" eller "har bråttom iväg någonstans". Och nästan varje gång jag måste äta hemma, så måste jag också bada eller duscha efteråt. När man spolar med vattenkranen hörs det ju nämligen inte att man spyr.

ÅH, jag är så trött på det här. Jag vänder mig inåt. På något vis önskar jag att det var som för ett tag sen, att alla visste hur det var och kunde prata om det med mig. Men om jag skulle nämna något nu, så skulle alla bli så besvikna på mig. Ibland undrar jag om jag alltid kommer att ha problem.

Killing me softly.

..Det är väl precis det anorexin gör. Har hela dagen (nåja, 4 timmar iallafall..) suttit och lyssnat på dietist, psykolog och sjukgymnast. Tre utav timmarna gick åt till att äta 1/2 päron och nästan ett helt äpple, medans jag lyssnade på den ständigt upprepade kommentaren: "En bil går ingenstans utan bensin.." - nån mer som har hört den eller?

Sen kom jag hem. Kompisen hade gjort iordning middag. Jag åt litegrann, jag kunde verkligen inte med att neka när hon gjort i ordning mys för bara oss två, men skyndade mig hem och spydde i duschen. Nu sitter jag här med halsbränna och en huvudvärk som inte är av denna värld. Reser jag på mig blir jag väl yr också. -Och så finns det idioter som tror att man väljer det här?!

Hot om inläggning hänger över mig och det gör mig ledsen, panikslagen och helt hysteriskt deprimerad, samtidigt som det kanske ändå vore bra. Jag önskar bara jag kunde göra något åt min situatuion själv, men det är aldrig så enkelt som man vill att det ska vara.

Oh, ge mig jul. Underbara, glada, ljusa, väldoftande, mysiga JUL!

kärt återseende.

..Alldeles för lång tid har gått sen jag pratade med min "kontaktperson" (inte från socialen, utan mer som en vuxen vän jag har, som ställt upp för mig genom allt jag varit med om de senaste åren - en helt otrolig människa helt enkelt) Så såg jag henne idag, utan att vara ett dugg förberedd, så jag blev lite chockad - fast på ett positivt sätt såklart. Tyvärr var det i ett sammanhang där vi inte kunde prata, så som jag skulle ha velat. Det var massor av folk som man kände runt omkring, så det gick helt enkelt inte. Kändes så dumt bara, som om jag spelade teater. Jag hälsade, och vi pratade lite. Skojade, frågade hur det var, svarade "bra" - vad skulle jag annars ha svarat liksom? Det var helt enkelt inte läge att prata. Min första känsla var bara att jag blev så glad att se henne, det var så sjukt länge sen, så jag ville bara gå fram och ge henne en stor kram. Istället blev det ett nervöst hej.. Men, men.. Vi kanske ska ta en fika på lovet som kommer. Jag hoppas verkligen att det blir av!

Maten, ja.. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag känner mig jättestor. Skäms över mig själv och vill inte att någon skall få se mig sån som jag ser ut just nu. Vill absolut inte se mig själv för då blir jag jätteledsen. Jag tycker väldigt illa om hur jag ser ut. Idag har jag ätit 4 köttbullar och 2 pepparkakor. Jag har ångest över de sistnämnda. Måste komma igång med träningen. Jag vill verkligen ut och röra på mig. Jag vill verkligen gå ner i vikt, även fast jag vet att jag inte får.

Tack min älskade.

Hon läser mig som en öppen bok. Jag fick en chock. Som om hon sträckt ut sin hand, rakt igenom muren jag byggt upp runt om mig, och rört vid min själ.

Hon (omfamnar mig och säger tyst intill mitt öra)- Du går upp varje morgon och biter ihop. Du tar på dig dina finaste kläder, lägger en fulländad make up. Men din utsida kan inte dölja din insida, du mår inte så bra som du försöker få folk att tro. Jag ser det.
Jag - Vadå? Haha, nej men så är det inte. Jag hade bara en dålig dag idag, alla har dåliga dagar.. (tankegång: HUR HITTADE DU MIN BLOGG/DAGBOK?!)

Hon ser mig djupt in i ögonen och genomborrar mig med sin änglalikt blå blick, och jag kan känna hur min lögn direkt identifieras. Ändå ler hon mot mig, ett sorgset léende, som så tydligt säger att hon förstår. Hon förstår att jag förstår att hon har rätt. Och hon förstår också att jag inte kan erkänna det för varesig mig själv eller henne. Och med hennes blick och varma ord förstår jag i min tur att jag alltid kan känna mig åtminstone lite förstådd. Att jag aldrig behöver vara ensam igen.

Jag - tack.

Att Vara Stark.

Tack vännen, för en jättefin och tänkvärd dikt! Jag delar med mig av den här:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högt
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten, så sig hårt
att alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit

Dikt av okänd författare
Förmedlad av Kate Hellqvst, Göteborg