NU FÅR DET VARA NOG.

...Och nej, det här är inte ännu ett inlägg om hur jag ska besegra ätstörningen. Det här är ett inlägg om hur jag ska besegra sjukvården och mitt LPT, för tro mig, väldigt snart tänker jag lämna det där stället för gott om jag så ska fly landet.

Jag blir så trött på att behöva vara där. Det finns ingen frihet. Att behöva fråga om lov för att gå ut med vänner eller få vara hemma i sin egen lya, det hör definitivt inte vuxenlivet till. Även om man får permis och är hemma en del, så ligger alltid tanken där och gnager, om att man ska tillbaka till den låsta avdelningen och leva som ett djur i en bur.

Och nu vet jag att jag låter jäkligt bitter och otacksam, eller vad man nu ska kalla det, men jag måste få luft snart. Jag måste få bestämma över mitt liv själv.

To be or not to be.

LÅNGA DAGAR, MÖRKA NÄTTER.

Sitter i min säng här på sjukhuset nu, och har just kollat på guldbaggegalan. Jag är alltså fortfarande inskriven. Tydligen hade de inte bestämt sig på länsrätten ännu, om mitt LPT ska skrivas av eller inte. Och att vänta på det beskedet är fruktansvärt jobbigt. Framför allt att vänta just här. Det har varit en lång dag.

Det blir lite jobbigt ibland. Det är påfrestande att slitas mellan två viljor. Jag vill, och jag vill inte. Men jag vill. Jag måste nog inse att jag alltid kommer att vilja gå ned i vikt. Jag måste kanske också förstå att det inte betyder att jag måste lyda den viljan. Då skulle allt bli ett helvete igen. Som så många gånger förut.

Och det är verkligen dags för en ändring nu, som jag sagt tidigare. Och jag står fast vid det.
Godnatt.

SPEGELMONOLOG.

"Du har inte tjocka lår. Din mage är helt normal. Du ser inte gravid ut. Du är jävligt snygg!"

...Så patetisk har jag nog inte känt mig på länge, som när jag stod framför spegeln tidigare idag och försökte jobba lite på mitt självförtroende. Om jag trodde på alla komplimanger jag öste ur mig kan jag väl inte påstå, men jag fick mig ett gott skratt i alla fall - och sånt förlänger ju livet har jag hört.

Mamma ska snart laga mat här hemma så jag sitter och förbereder mig mentalt. För övrigt har jag inte fått besked angående LPT:t än, men det kommer väl under dagen. I hope.

Hej för nu.

FRI SOM EN FÅGEL.

...Nej, LPT:t har inte gått ut. Eller snarare så vet jag inte hur det blir än. Beslutet kom inte idag, utan imorgon. Men, jag har fått en helgperm så nu sitter jag hemma i lillebrors rum, och det känns så skönt att slippa spendera natten på dårhuset.

För övrigt har min nya livsstil - den friska - gått rätt bra hittills. Slarvade något med middagen här hemma förut, men det ska jag försöka ta igen till kvällsmålet. Jag kan ju inte påstå att jag helt plötsligt blir fri från ångesten bara för att jag bestämt mig för att bli frisk, men jag tänker kämpa emot den allt vad jag bara kan.

Yes, det var väl det for the minute. Nu ser jag fram emot en kväll med la familia. Underbara människor!

A NEW SUN IS RISING.

Ja, nu är det dags. Jag har väntat så länge. För länge. Lidit för saker som inte är mitt ansvar. Tagit skit jag inte förtjänat. Jag tänker göra slut med mitt förflutna nu. Här och nu. Jag tänker börja leva igen.

Aldrig mera värdera mig själv utifrån vilka siffror vågen visar. Aldrig mer svika mina nära eller mig själv genom att inte äta. Det är självdestruktivt, ont, och har aldrig löst några problem. Snarare skapat problem. Jag var inte en bättre människa när jag vägde X antal kilon. Jag var inte lyckligare, inte friskare. Jag var inget annat än en slav under ett sinnessjukt tankemönster. Och framför allt - jag var inte fri.

Jag vill ta tillbaka det som var mitt. Livet. Jag vill ta vara på det som är jag, innerst inne, och åstadkomma något utifrån det. Jag vill hitta mig själv, min identitet, och vara en bra människa. Jag vill tycka om mig själv, precis så som jag är. För jag är värd det, och jag duger.

Det är nu eller aldrig.

ABSOLUT AMBIVALENS.

...Om ni nån gång tvekat, menar jag..

Hittills har dagen varit okej, åtminstone fram till lunch. Jag gick till skolan och gjorde färdigt ett tungt historiaarbete, och det känns verkligen bra att vara igång igen. Den här gången tänker jag göra klart allt en gång för alla. Kom tillbaka till sjukhuset efter att ha haft en nattpermis. Kände med en gång hur modet sjönk och jag bara ville tillbaka hem igen. Imorgon kommer beslutet från länsrätten. Imorgon.

Och om mitt LPT inte går ut då - och jag därmed antagligen inte får åka hem - då kommer en viss undertecknad att bli mäkta besviken. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt hur jag skulle klara av ett sånt beslut faktiskt.

ME AGAINST THE WORLD.

Ja, så känns det ibland. Hade nyligen ett samtal med min advokat, som tycker att LPT:t ska få sitta kvar med tanke på hur det gått tidigare. Shysst uppbackning man fick där, tänkte jag.

Hur som helst... nu sitter jag och väntar in länsrättsförhandlingen som skall vara om tio minuter. Jag har ju gjort det förut så jag är inte nervös, men det är ju aldrig trevligt direkt.

Får nog bli en kopp och en cigg innan.
Wish me luck mina vänner!

NI HAR RÄTT.

...Ja, ni har så jävla rätt.

Jag är värd något bättre än det här. Jag är värd att få må bra och kunna njuta av livet. Den här gången varken orkar eller tänker jag misslyckas. En dag måste jag ju trots allt ta beslutet att bli frisk på riktigt, och den dagen tänker jag inte skjuta på längre.

Nu vill jag kliva ut ur den här skuggan.

DET ÄR SVÅRT MED FYNDIGA RUBRIKER.

Sitter i min säng, ihopsjunken framför datorn. Sjukhuset innebär en evig väntan. Väntan på att kvällen skall komma och man kan få gå och lägga sig. Sen är det en ny morgon, och en ny väntan.

På tisdag är det i alla fall dags för länsrättsförhandlingar angående mitt LPT. Det lär inte hålla i rätten, och jag hoppas att jag får åka hem när beslutet kommer. Jag blir så avtrubbad här... så nere. Och den här gången vill jag verkligen försöka åka hem utan att ha i tanken att jag måste gå ned i vikt det första jag gör. Kanske har jag fattat nu, att det bara går åt helvete med allting då. Vänner, familj, skola, ja - hela kittet far åt pipsvängen när jag sätter den sidan till.

Det får bli ändring nu. Det är dags för mig att växa upp. Livet är mitt.

IT'S EMOTIONAL.

Det har, som överskriften antyder, varit en känslosamt jobbig dag. Åtminstone eftermiddag. Jag gick hem för att hämta grejor inför skolstarten imorgon, och det räckte att komma innanför dörren till det paradis som jag kallar min lya, för att jag skulle få en nästan outhärdlig hemlängtan.

Det var med tunga steg som jag gick tillbaka till sjukhuset, och bröt ihop totalt när jag insåg hur ensam jag är. Ja, nu låter det fruktansvärt mycket som om jag tycker synd om mig själv, men det är faktiskt så att man till slut blir mol alléna när man håller på så som jag gör. Mina närmsta vänner har sagt upp kontakten. Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Mamma vägrar att ha mig hemma längre, eftersom ingen av dem orkar. Och det känns tungt. Det känns så jävla tungt.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen och tänker ge upp... Nej, det tänker jag faktiskt inte alls. Jag tänker kämpa nu. Jag tänker kämpa hårt som bara fan för att komma ut och vakna till liv igen. Livet är mitt, och det skall inte få styras av nån idiotisk sjukdom längre.

DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN.

...NÅGONSIN, som jag ligger inne.

Att komma innanför de här dörrarna igen kändes fruktansvärt jobbigt. Inte bara på grund av att jag måste äta, utan för att jag känner mig så instängd och avtrubbad här. Jag vill leva, på riktigt, där ute.

Nu ska jag strax göra mig i ordning inför ett möte på skolan. Det är dags att börja nu. Och jag kommer att göra allt som står i min makt för att klara av skolarbetet och gå ut med bra betyg. Idag beslutas om mitt LPT får kvarstå eller om det tas bort. Och om det tas bort och jag skriver ut mig, då ska jag fanimej börja mitt liv igen. På riktigt!

NEVER SAY NEVER.

...Det är väl något jag lärt mig nu.

Läkarbesöket slutade med att jag fick välja mellan att åka till psykakuten frivilligt eller med polis. Det tog emot, men givetvis gjorde jag det frivilligt. Väl där undersöktes jag igen och hade sedan en diskussion med läkaren om läget. Jag blev inlagd under hot om LPT.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen igen. Jag har utav en läkare jag träffade igår, fått fyra dagar på mig att bevisa att jag klarar av att äta, så kanske vårdintyget (som jag fick senare) skrivs av. och jag kan åka hem. Och just nu vill jag härifrån så jävla mycket att jag kan göra vad som helst, och i det här fallet gäller det att äta, hur mycket det än tar emot.

Kram

BLINKA BLINKA LILLA IDIOT.

Ja, nu har de varit här igen, käringarna.

Jag gjorde mitt allra bästa med att se pigg, fräsch och allert ut, men utan större framgång. De envisades med att ringa en läkare eftersom de "inte vill ha min död på sitt samvete". Så fruktansvärt löjligt, ursäkta mig. Jag kommer INTE att dö! Och jag behöver INTE någon doktor! Jag vill LEVA, och jag vill bli SMAL. Meningen var ju att de skulle få i mig, eller jag skulle få i mig, en ND under deras besök idag. Dessvärre låg den drycken, tillsammans med lite annat smått o gott, i soporna sedan tidigare idag.

Så nu kommer farbror doktor hit om en dryg timma. Yippeee. Upptaderar om läget efteråt.

RUNNING TO THE EDGE OF THE WORLD.

...Ja, till och med Marilyn Manson kan ha riktigt fina texter. Det är en sjukt bra låt, och den ger mig verkligen motivation att fortsätta kämpa. Ibland.

..Säger jag och sitter här med mitt kaffe, invirad i en halsduk och mössa trots att det är 25 grader varmt i lägenheten. Idag hjälper nog ingen låt i världen tror jag. Fryser som en mört i en bottenfryst sjö och orkar knappt hålla huvudet uppe. Har ångest inför mobila teamet som kommer till mig senare idag. Jag vill helst inte öppna dörren.

JA! Här var det gott om kämparglöd! Nja... men jag lovar er och mig själv i alla fall, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att hamna på sjukhus. Nu blir det sims 3 och ytterligare en kopp.

PUSS PÅ EDER.

ALLA SVORDOMAR I VÄRLDEN.

Ja, nu är jag arg vill jag lova. Besöket var fruktansvärt. Två tanter kommer instövlande och ber mig ta fram en ND och dricka upp den. Bara sådär. Jo, tjena. Här har jag inte ätit på 5 dygn och så vips, tror två främlingar att jag häller i mig 300 kalorier bara sådär. Det gjorde jag förstås inte. Efter en ny överenskommelse - nämligen att de kommer klockan 16.30 imorgon och försöker med samma sak - så gick de tillslut.

Om jag inte vill att ni kommer hit då? Frågade jag. Jo, de kan ju inte tvinga sig på mig, lät det, men om jag inte skulle vara hemma eller öppna dörren så drar de in polisen och kanske till och med får mig inlagd. Hur jävla frivilligt är det då?!

Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det här. Nu fick jag dessutom reda på att de hade mig som "uppdrag" i en veckas tid. EN VECKA! Jag vill inte! Jag vill bara lägga mig under täcket och få vara ifred! För alltid!

LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.

THANK'S FOR MAKING ME A FIGHTER.

Har bråkat med mamma igen. Hon ringde upp och började skälla ut mig. Beskylla mig för att göra alla i min närhet illa och visa noll hänsyn för henne och alla som vill hjälpa till. "Är det så du vill ha det så ska du få det så", sade hon, när jag slängde på luren i ren frustration och uppgivenhet.

Men jag vet mycket väl. Jag vet mycket väl hur andra får lida på grund av hur jag beter mig. Och jag vill faktiskt inte att det ska vara så. Att se hur jag får andra att må dåligt, gör mig ännu sämre och än mer självhatisk. Och när jag hatar mig själv, då hjälper i regel inget annat än att sluta äta. Det är väl det som är problemet kan jag tro, att jag "botar" mina problem med svälten. Den får mig, trots all skit den lett mig in på, att må bra med mig själv. Åtminstone för en stund. Och den stunden är värdefull för mig, oavsett vad konsekvenserna blir i längden.

Sjukhusbesök om några timmar. Och allt jag oroar mig för är hur min kropp ska klara av att ta mig dit.

UNBREAKABLE.

Eller? Nä, kanske inte. Men fint som snus vore det!

Öronen susar. Tjoff, tjoff, tjoff, säger det, och hugger till i bröstet och ut i hela kroppen. 2-3 ggr var tredje minut ungefär. För någon sekund försvinner syn och hörsel. Jag undrar om det beror på att jag slutat med mina mediciner eller om det kan ha med vätske- eller näringsbristen att göra? Någon som känner igen symptomen? Försöker i alla fall just nu råda bot på det genom att dricka en dl citronvatten.

Imorgon skall jag tydligen på sjukhusbesök igen. Jag ska träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Om jag kommer upp och ut ur lägenheten, that is. Det är ju nån kilometer att gå, varav de sista 100 metrarna består i uppförsbacke (i vilken jag i sådana här tillstånd brukar få stanna och vila x antal gånger...) Snacka om weakness på mig alltså.

Nä, nu är citronen uppdrucken och jag känner mig genast fylld av krafter. Jag skulle nog kunna springa ett marathon i snöyran. Eller åtminstone träna lite pilates och storstäda lägenheten? Eller ringa upp en gammal bekant och ta en fika och äta en stor kanelbulle med socker på kanske? Eller varför inte beställa hem pizza och bara ligga och slappa istället?

Jag är ju så urbota dum att jag inte kan låta bli att le åt mig själv. Nej, ovanstående var nog mest önsketänkande faktiskt. Jag ska vara glad om jag orkar mig fram till dvdn och får satt på en film.

Ha en fin kväll allihop.

ALDRIG MER.

Jag vill aldrig mer må dåligt. Ibland undrar jag vad fan jag har gjort för att förtjäna att må såhär. Eller, rättare sagt, jag frågar mig själv det i princip hela tiden. Men, som vanligt när jag frågar mig själv någonting, så får jag inga intelligenta svar.

Mamma ringer. Till och med pappa ringer. De har gaddat ihop sig om att tro att jag är suicidal igen. Men det är jag inte. Just nu känns det snarare som att jag är beredd att ge upp, och se vart det tar mig. Jag orkar liksom inte kämpa i någon riktining alls, varesig konstruktiv eller destruktiv. Jag bara är, liksom.

Och om det ändå vore så jävla enkelt att rycka upp sig, att ta sig i kragen. Kämpa på, kämpa hit och kämpa dit. Men för att komma någonstans med sitt kämpande, så tror jag att man måste ha något att kämpa för. Något som väntar i slutet av tunneln. Och tills dess att jag hittar det, så kommer jag bara att flyta med.

Kalla mig vek. Jag håller med.

DET ÄR SLUT.

Det är slut på allt nu.

Vilken självömkande jävla drama queen jag känner mig som. Om jag vore på minsta humör så skulle jag skratta åt mig själv. Jag vet inte vad som händer, förutom att allt - som överskriften antyder - är slut. Jag känner mig kall. Jag känner mig tom. Bottenlös. Jag skakar. Jag vet inte ens varför jag sitter här och skriver. Det är väl förmodligen för att jag vänder mig till de som aldrig svikit mig. Er. Och dig? Jag måste få ut mina känslor till någon, om det så är till några jag aldrig träffat. Jag vill inte vara ensam i det här.

Ingen annan orkar med mig längre. Inte en gång till, säger de allihop. Men vad de inte förstår är att jag inte orkar med mig själv heller längre. Och det är därför det blir såhär.

Jag vet inte ens vad jag skriver. Tankarna är någon helt annan stans men jag kan inte beskriva var, för jag ser det inte.

Vad fan håller jag på med?

JAG ÄR STARKARE.

Försöker intala mig själv att jag är starkare än allt som försöker dra ner mig. Det största problemet med att vara utskriven är väl just det, att det finns inte speciellt många andra än jag själv som kan säga det till mig. Och mig själv kan jag inte riktigt lita på än, tyvärr.

Trots att jag vet att jag inte var lyckligare vid x antal kilon, utan snarare tvärt om, så vill en del av mig tillbaka. Kommer det alltid att vara så? Kommer jag aldrig att bli nöjd och gilla läget? Nu, enligt älsklings våg, har jag ett BMI på 19.7. Ett normalt BMI med andra ord. Varför kan jag inte nöja mig med att vara normal? I mitt hjärta vill jag ju inget annat än att se ut som alla andra. Men huvudet säger en annan sak. Fet, värdelös, äcklig. De tre ord som på något sätt blivit ett mantra för mig, och som ständigt upprepas inom mig då jag äter, har ätit eller funderar på att äta.

- Älskling, för varje kilo du lägger på dig så kommer du att bli ännu vackrare.

Och då undrar jag: varför ska det vara så svårt att ta till sig, när det är honom jag litar på mest av allt?

AMBIVALENT, ja. Så var det.

NYTT JÄVLAR ANAMMA.

Hej och välkommen tillbaka, säger jag till mig själv! Och tack för alla fina kommentarer jag möttes av när jag loggade in för första gången på några månader nu! Ni känner ju mig vid det här laget, och vet att det värmer otroligt mycket. Jag har saknat er!

Men, nu är jag tillbaka som sagt. Det var en mycket klok kvinna som väckte tanken att börja blogga igen. Och om du läser det här nu så skickar jag en enorm cyberkram, för med din hjälp har jag nu lyckats vända den här dagen!

Hur som helst.. jag har skrivit ut mig igen. LPTt övergick till ett HSL efter någon månad av mycket starkt jobb från min sida (FAKTISKT!). Och även om jag dagar som dessa inser att det var ett alldeles för snabbt beslut att ta, så måste jag ju tids nog klara det här själv, och varför inte nu? Det vore ju underbart att kunna leva ett liv som en människa och klara sig själv. Utan självhat och ångest. Något som för så många är en självklarhet. Så nu har jag samlat krafter, efter att tidigare idag ha varit ett ras. Nu jävlar, ska jag klara av det här, utan att vare sig hamna på sjukhus igen eller göra mig själv illa på annat sätt.

Ikväll blir det mys med älskling, och nu ska jag ta en dusch. Men jag säger, för första gången på länge, på återseende kära vänner! Jag är tillbaka!