ÅNGEST!!!!!!!!!!!!!

JAG VILL SPY!! Varför måste det alltid bli såhär?! Jag åt mat nu, mamma blev sur och jag var tvungen att äta, och kände själv att det var okej, att jag behövde det. Men faaaaan vad jobbigt det är nu efteråt. Hatar känslan av att vara mätt!

ÅHHHH det här är min rikigt dåliga sida. Jag måste spy, men jag kan inte för alla ser och alla hör. Jag känner hur jag svullnar upp och den äckligt tjocka bilden av mig själv bara växer. Jag vill verkligen vara frisk, men jag kan inte, vågar inte.

Fy. Fan. För. Anorexia.

looking good but feeling bad.

Hej och god morgon. Ny design på bloggen, och trots att mitt otekniska jag inte riktigt får till det så känns det lite kul att försöka pyssla iallafall! Idag är det första advent. Själv skall jag "fira" det med några kompisar och titta på julkalendern imorgon (för den börjar väl då??) Skönt att kunna få bete sig lite barnsligt såhär i juletider tycker jag!

Vaknar totalt iskall, med yrsel och känner mig allmänt sjuk. Drömde min värsta mardröm i natt igen, och vaknar alltid upp med otrolig ångest och extremt dåligt samvete efteråt, tills jag inser att det inte hände på riktigt. Jag drömmer att jag vaknar och går upp, in till köket, och äter ofattbara mängder skräpmat för att döva min hunger. Det drömmer jag nästan varje natt, och det är riktigt jobbigt. Jag blir så rädd för att äta, så imorses fick jag springa upp och väsnas lite i köket, hälla ut fil ur paketet och kladda lite på bordet, öppna skinkförpackningen och smula sönder ett hörn av en macka på bordet. Idag är en sån dag då det känns bättre att mamma skäller på mig för att jag inte städat upp efter mig, än att hon är arg för att jag inte har ätit. Då händer det att jag gör såhär, och jag skäms över det men det är svårt att låta bli när jag har chansen, tyvärr..

Nej, nu tar jag mig en dusch. Get up, get through, crush down - det är mitt mål för dagen.

Tack min älskade.

Hon läser mig som en öppen bok. Jag fick en chock. Som om hon sträckt ut sin hand, rakt igenom muren jag byggt upp runt om mig, och rört vid min själ.

Hon (omfamnar mig och säger tyst intill mitt öra)- Du går upp varje morgon och biter ihop. Du tar på dig dina finaste kläder, lägger en fulländad make up. Men din utsida kan inte dölja din insida, du mår inte så bra som du försöker få folk att tro. Jag ser det.
Jag - Vadå? Haha, nej men så är det inte. Jag hade bara en dålig dag idag, alla har dåliga dagar.. (tankegång: HUR HITTADE DU MIN BLOGG/DAGBOK?!)

Hon ser mig djupt in i ögonen och genomborrar mig med sin änglalikt blå blick, och jag kan känna hur min lögn direkt identifieras. Ändå ler hon mot mig, ett sorgset léende, som så tydligt säger att hon förstår. Hon förstår att jag förstår att hon har rätt. Och hon förstår också att jag inte kan erkänna det för varesig mig själv eller henne. Och med hennes blick och varma ord förstår jag i min tur att jag alltid kan känna mig åtminstone lite förstådd. Att jag aldrig behöver vara ensam igen.

Jag - tack.

Vart försvann mina känslor?!

..Jag kan inte känna innuti. Ett sår kan svida. Hunger kan göra ont, men den försvinner efter ett par timmar om jag ignorerar den. Att bli kittlad känns både obehagligt och skönt. Att gå naken ute skulle säkerligen få mig att känna mig kall. Men att gråta.. hur kan det vara så svårt? Jag känner inte min insida. Den enda riktiga känslan jag kan identifiera är ångest. Resten är antagligen bara ett års känslor, blandade, alla på samma gång.

Ungefär som med vattenfärger. Ni vet, när man blandar ihop alla olika kulörer. Resultatet blir en mörkbrun sörja där man inte kan se vilka färger som är inblandade, men under ytan finns alla där. De går bara inte att urskilja.

Precis som med vattenfärger, faktiskt.

JINGLE BELLS

Fler än jag som längtar efter att få julpynta..?

OH, just det. Det blev tacos igår, och en näve (gud vad moffigt det låter) ostbågar.. Det blev också ett toalettbesök efteråt. Förstår inte varför jag måste hålla på såhär. Jag har spytt varje dag, minst en gång, nu den senaste tiden. För ett tag sen åt jag ingenting alls, och nu när jag väl får i mig något så blir ångesten så stark att jag spyr upp det. Frågan är om det är bättre eller sämre. Jag skulle tippa på sämre. Känner hur blodtrycket sjunker lättare ju mer jag får upp maten. Inte bra, Zero, inte bra. Undrar om eltejp skulle vara ett bra alternativ? Förmodligen skulle jag få upp allt genom näsan på något vänster isåfall. Anorexin är en slug och elak jävel ibland. Jag hatar den. Helt uppriktigt.

NOPE, nu slår jag ett slag för tanttraditionen och anordnar tomtefabrik i mitt rum!

intyg blev sattyg

Har spenderat en helg hos min moster och hennes nyblivne man (därav ingen uppdatering av bloggen..) Behövde komma bort ett tag, från både jobb och övriga stressfaktorer från omgivningen. Måste säga att det gick mycket bra, även om det just nu känns skit nära jag tänker på all mat jag fått i mig. Frukost, lunch, middag och till och med kvällsmat. Mina 2300 kcal/dag har jag säkerligen intagit - allt frid och fröjd -Men varför måste jag känna mig så värdelös?

Kom hem och öppnade ett brev från sjukhuset, ett intyg från överläkaren på anorexi/bulimi-avdelningen (eller -anstalten, kalla det vad ni vill). "Härmed intygas att **** ******* går på ätstörningskliniken p g a diagnosen anorexia nervosa. Detta innebär problem med matintaget, viktnedgång med efterföljande trötthet samt att **** i perioder mår psykiskt dåligt".

Jag fick ett slag i magen. Jag vet att jag har fel, att jag inte får känna så, men plötsligt ville jag bara ut på löparspåret och spy, spy, spy. Jag såg mig i spegeln och skämdes. Hatade vad jag såg så starkt att tårkanalerna svämmade över med varma, salta tårar. Fläskfia, hörde jag inom mig. Ditt jävla fetto, hur kan du med att bete dig såhär? Hur kan du med att se ut såhär? FLÄSKFIA.

Jag kan inte hjälpa det, men jag ångrar allt jag ätit under de här dagarna.

kort uppdatering!

Jag hatar den här bilden. Man får inte driva med överviktiga människor, men det får man tydligen med oss. Äh, förlåt..Jag råkar bara ha en dålig dag och måste ha något att överföra min ilska på. (Positivt kanske att jag gör det på något annat än mig själv..?)

So far: Ingen mat idag. Men igår kväll fick jag i mig kanske 1/3 påse popcorn - det ni! Ångest, ångest, ångest efter det. Det hela slutade med ett toalettbesök, men det känns ändå okej idag. Jag åt ju iallafall popcornen, när jag lika gärna kunde ha totalvägrat från början.

Ikväll blir det faktiskt en myskväll med tjejerna. Lite skeptisk är jag, eftersom själva myset ofta består av något i mat/snacks-väg, men fasiken.. Jag försöker gå dit och göra det bästa av situationen.

Ha en bra dag i snön! På något sätt lyckas den iallafall lysa upp min dag något :)

What is real?

..På riktigt alltså? Vad är verklighet och vad är fantasi? Det är inte lätt att skilja på dessa två saker, det märkte jag idag. Jag har spenderat halva dagen på sjukhuset, vilket har varit både trevligt och mindre trevligt. Ännu en person skall bli inblandad i min "härva", nämligen en ny dietist. Blandade känslor där, som alltid när det gäller mig och ny vårdpersonal.. Sjukgymnasten och jag har diskuterat avslappning och kroppsuppfattning fram och tillbaka. Målat konturer, målat om, mätt omkrets, mätt om, lagt på golvet, tittat utan att förstå, mätt igen, blivit förvirrad...men lättad trots allt. Samtidigt känns det så konstigt, att man inte kan lita på sina ögon. Raka motsatsen mot vad man är van vid egentligen. För nej, jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken att jag skulle se "fel". Det känns så orealistiskt.

Jag måste ännu en gång vara ärlig. Jag åt min första måltid för sisådär 1.5 timme sedan. Jag kände mig redo, tillåten och värd nog att äta pannkakor idag. Det kändes..bra. Till en början. Men innan jag visste ordet av hade två pannkakor med upptinade färska bär slinkit ned (säger man så?) och som om inte det vore nog - ett glas mjölk. JAG SOM ALDRIG DRICKER MJÖLK?!

Resten av berättelsen är väl ganska uppenbar. Nu sitter jag här och har ångest, och ångrar mig som katten. Jag kom på mig själv, lutad över toalettkanten, med att undra om det alltid kommer att vara såhär? Mitt i allt grät jag, vilket jag inte kunnat göra på månader, och lovade mig själv att aldrig mer kräkas och förstöra för mig själv. Dessvärre känner jag mig såpass bra att jag minns att jag lovar mig själv det varje gång det händer.

POSITIVT, Zero, TÄNK POSITIVT.
Två steg framåt, ett tillbaka.

Att Vara Stark.

Tack vännen, för en jättefin och tänkvärd dikt! Jag delar med mig av den här:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högt
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten, så sig hårt
att alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit

Dikt av okänd författare
Förmedlad av Kate Hellqvst, Göteborg

Ärlighet är svårighet.

När man haft en helt perfekt dag, och allt gått som smort (d v s då man fått i sig sina minst tre måltider om dagen utan kräkningsframkallande- eller blodsmak-i-munnen-tränings-ångest), då mår man bra. Att uppriktigt och framför allt ärligt kunna säga till min mamma eller sjuksköterska att jag minsann följt den klassiska listan till punkt och pricka, det är vad som får mig att känna stolthet. Men så kommer det dagar då jag bara vill skämmas, men då min sjukdom inger en falsk stolthet och lycka, över att jag lyckats fuska mig förbi flera måltider, ibland alla.

Hur sjukt får det bli egentligen? Hur kan man vara nöjd med sig själv och se de uppätna måltiderna som en seger en dag, för att i nästa stund skämmas och vilja kräkas, träna eller fasta bort kalorierna man nyss fick i sig? Hur kan just kalorier bli något man hänger upp hela sin värld på? Jag har haft anorexi i två års tid, och jag kan inte säga att jag förstår mig på det bättre nu än vad jag gjorde när jag var frisk.

För att vara ärlig, och totally honest vilket jag faktiskt lovade mig själv när jag skulle börja skriva här, så har de senaste dagarna gått CRAP. En skollunch måndag, bestående av grönsaker och 1/2 kycklinben. En måltid tisdag, bestående av en tacos (vilket jag spydde upp tills halsen sved) och slutligen dagens resultat: Två köttbullar med grönsaker vid 11.00. Och ja, jag är yr. Ja, mina händer och fötter är kalla. Ja, jag mår skit. Men NEJ, jag kan inte äta. Jag bara kan inte.

Handlingsförlamad.

..Är vad åtminstone jag blir. Jag vet att jag måste äta frukost. Jag känner hur kroppen inte orkar med, hur huvudet smärtar och har en reaktionsförmåga som knappast är så snabb att den skulle kunna kallas förmåga. Trots det står jag fastnaglad framför kylskåpet, skafferiet eller fruktskålen. Jag står där, och tänker att "nu ska jag ta mig frukost, för det behöver jag". So far so good, men sen kommer den där förlamade känslan. Jag förmår mig inte att sträcka fram handen. Jag blir stillastående ett par minuter, för att sedan gå tillbaka till mitt rum.

Jag måste bara få säga (eftersom jag säger i princip vad jag vill på min blogg) att jag hatar, eller åtminstone starkt ogillar, de människor som påstår att anorexi är något man väljer. Något man får skylla sig själv för.

Du skulle inte be om cancer, right? Anorexia nervosa är precis lika svår att påverka. Och jag ogillar starkt även det såklart.

Grow up, grow big?

..Två år. Av vad? Bortkastad tid? -Självklart, skulle väl du säga. Självklart är det bortkastad tid att driva sig själv till en så låg vikt att den tillslut är det enda du bryr dig om. Resan till soliga landet spelar ingen roll, så länge du tappar två kilo på att istället stanna hemma. Bästa vännens födelsedag gör ingenting att missa, när man slipper äta tårtan och maten som bjuds. Pojkvän? Aldrig i livet. Skulle jag visa mig naken för någon? -PFFFT.

Välkommen till mitt liv, säger jag nu. Jag lever för att gå upp ibland, och för att gå ned ibland. I min värld är inget mitt emellan. Det är antingen eller, och svart eller vitt. Jag lever med anorexia nervosa, och försöker förtränga att jag kan ta mig ur det om jag bara skulle vilja. Tyvärr inser jag att det är ofattbart svårt varje gång jag vill bli frisk. För det vill jag, tro inget annat.

Jag är inte någon moralkärring som tänkt visa världen hur lätt det är att bryta en "dålig vana". Jag är inte heller ett fullfjädrat psykfall som saknar sociala förbindelser och ett liv bortom min sjukdom. Främst av allt är jag inte någon pro-anorektiker, och stödjer inte för en sekund er tjejer som tycker att anorexi is the shit.

Nej, jag är bara jag. Jag kallar mig Zero. Och jag är inte dum i huvudet.