HAPPY NEW YEAR.

Kvällen kommer att spenderas tillsammans med S och M, hemma hos mig, och avslutas med fyrverkerier vid tolvslaget. Jag har tur som har sådana vänner som avstår från diverse krogbesök och vilda fester för att fira in det nya året med mig på hemmaplan. Jag orkar faktiskt inte ge mig ut i vimmlet, men vet ni vad?

- JAG ÄR GLAD ÄNDÅ!

Om 2008..vad kan jag säga? Det har varit ett skitår helt enkelt, tyvärr. Saker har inte blivit som jag tänkt mig direkt. Men å andra sidan, så har jag kommit långt med tanke på hur det var för ett år sedan. Ett steg framåt, Zero. Det kan bara bli bättre nu.

Och alla där ute: Våga tro på, hoppas på, och kämpa för det ni vill uppnå under år 2009. Ge inte upp för tidigt, helst inte alls. Lita på er förmåga att ta er precis vart ni vill här i livet. Vi är alla starkare än vad vi tror. Kram, kram och tack för i år!

Liten uppdatering om nu.

So far, not good. Angående maten alltså,men bättre ska det bli! Jag har haft hela dagen på mig att förbereda mig inför middagen - sjömansgryta - så jag hoppas att allt skall gå bra. Och tror, framför allt, att allt skall gå bra. Dagen hittills har för övrigt bestått i att sortera in en mängd gamla kort i album och skriva små kommentarer till bilderna, vilket nu i efterhand ser oerhört löjligt ut. Men det är ett bra sätt att fördriva tiden!

Mor och jag har funnit varandra igen förresten. Vi brukar ju inte bråka speciellt länge, för tillslut kryper jag alltid till korset (eller vad man nu säger..) och ger henne en stor kram som får henne att mjukna igen. Vi var nämligen de värsta ovänner igår innan vi gick och sov, vilket resulterade i att jag somnade när klockan passerat 03.00 på grund av alldeles för många tankar. Jag vantrivs verkligen med att vara ovän med någon, speciellt mor min.

Oj, dinner time. Fram med kniv och gaffel!

Och så en bild på Keira Knightley bara för att hon är en av de snyggaste kvinnorna i världen enligt mig. Lite credd får hon väl ändå ha efter alla rykten om eventuell anorexia. Undrar om det stämmer egentligen? På många bilder är hon ju faktiskt väldigt smal, men oavsett ätstörning eller ej så är hon åtminstone jättevacker i ansiktet enligt mig. Det är något oskyldigt över henne på något sätt.

SKITLIV?

Idag har varit en sån där dag då jag önskar att jag aldrig lämnade sängen i morse. Allt jag tagit mig för har helt enkelt gått väldigt snett. Det började med att jag hamnade i en vild konflikt med mamma, egentligen om ingenting eller någon liten struntsak, och slutade med smällande i dörrar och elaka ord som jag fortfarande ångrar men inte har bett om ursäkt för. Utlösande faktorn? - Hon klev rakt in i mitt känsliga territorium och petade på min känsliga punkt. Maten, maten, maten..

Hon påstod att det syntes att jag gått ned i vikt igen, och innuti mig satt den lilla anorexijävulen och skrattade så högt att mina läppar formades till ett leende. Detta var ju inte speciellt uppskattat utav mor, som fick ännu mer vatten på sin kvarn och började mala på om hur lite jag äter, och till och med bestämma sig för att tro att jag inte ätit något under hela gårdagen, då de andra var out of the house. PUST OCH STÖN.

Så nu halvligger jag här i min säng inne på rummet, där jag spenderat mestadelen av dagen. Jag har bara luggit här och hatat livet helt enkelt. (Nej, därmed INTE sagt att jag vill bli en självmördare..) Jag har helt enkelt bara önskat att jag kunde få komma bort ett tag, till ett fint ställe där jag kunde få vara ensam i ett par veckor och bara glömma omvärldens krav och förväntningar. Ett tag kändes allt lite hoppfullt, när lovet närmade sig, men nu när skolan kommer allt närmare i tiden kommer också ångesten flygandes.

Däremot kanske sådana här dagar är bra ändå, på något sätt. Jag känner faktiskt att jag skulle kunna gråta idag, så antagligen behöver jag det. Man måste tillåta sig själv att känna efter, det är något jag jobbat med under en tid. Kanske är det dags ikväll. Det är sant, har jag hört, att man måste kunna gråta för att sedan få le igen.

Ensam hemma..igen.

A-N-O-R-E-X-I. Det låter så jäkla fult, dumt, hemskt och jävligt helt enkelt. Det stämmer ju, visst, men så fort jag hör ordet ger det mig kalla kårar. Kunde man inte döpt det till något lättsammare? Typ förkylning? Blåskatarr? Det låter ju åtminstone lite roligare.

Vaknar i morse av att mamma knackar på dörren och frågar om jag vill åka in till Staden och Köpcentrat. Tanke numero uno: SI, SI, SI! Jag hoppade upp i sängen, och ville verkligen åka med. Det är ju snart nyår, och jag måste ha ett par skor som passar till min klänning. Tanke numero dos: NO, NO, NO! Om hela övriga familjen åker till Köpcentrat, och stannar borta halva dagen, så betyder ju det att jag kan träna, komma undan maten och få vara ensam under hela den tiden! Och något av det värsta som finns är ju att sitta på en knockfull restaurang såhär i mellandagstider, när hungriga och shoppingsugna människor är som allra flest. Helst skulle jag vilja att det var folktomt, så jag slapp alla blickar och folks tankar om vad/hur mycket/hur jag äter (även om de kanske bara existerar i min skalle, jag vet..)

Så här sitter jag nu, mol alléna, med en kurrande mage och är helt slut. Motionsformen blev städning i en timma och 20 minuter, samt lite rumpskakande med hemmagjord koreografi till bästa skivan..

OCH SHIT, nu slog det mig.. tanken på att duscha kändes bra, men nu minns jag plötsligt gårdagen. Mina värsta farhågor slog in (okej, en av de värre i alla fall). Efter middagen klargör jag för mamma att jag luktar svett och måste duscha. Hon svarar:

- Zero, ta inte illa upp och bli inte arg nu.. Men jag börjar allt förstå vad du gör när du säger att du ska duscha eller bada. Du gör det alltid efter middagen, utan undantag. Jag är inte dum.

(NEJ, DU ÄR INTE DUM! DET ÄR DET JAG SOM ÄR! DUMMA DUMMA DUMMA IDIOTISKA JAG!)

Allt jag fick fram var en kass lögn. Jag märker att jag blir mindre och mindre trovärdig. Min fasad kanske rasar ihop snart. Hoppas det, för mitt eget bästa. Tror jag?

anorexi a k a jojo-bantning?

..Och voíla!
Zero är på skylla-ifrån-sig-humöret igen. Vanligtvis brukar min kära mor få lida för det här sinnestillståndet, men icke idag. Hon har fått lida tillräckligt redan, dock ovetandes, efter mitt fusk-frukost-bestyr. Och det har även jag, för nu sitter jag här med kalla händer och ett huvud som försöker slita sig loss från min tunga kropp. Därför vill jag härmed skylla ifrån mig, för jag orkar inte längre ta att det är mitt eget fel att jag fortfarande är sjuk.
Offret för mina anklagelser blir..TAM-TA-DA: Media! (originellt nog..)

Och nej, nu tänker jag inte skylla på alla "gå-ned-fem-kilo-på-två-minuter-metoder", som tidningarna älskar att publicera, och vi borttappade hönshjärnor älskar att hata när resultatet förstås inte blir som vi garanterats. Nej, inte det, utan jag tänker skylla på den kritiserade, avrådda, smutskastade s k jojobantningen. Klassikern: Om man äter för lite hamnar kroppen på sparlåga, och börjar hamstra alla kalorier du får i dig, och vips - efter dieten samlar du på dig alla kilona i fett igen - PLUS några till.

..Som ett slag i magen på en anorektiker som ägnat sig åt just dieter med alldeles för få kalorier, under en alldeles för lång tid, och är väl medveten om att ens kropp går just på sparlåga. VEM vågar, efter att ha läst något sånt här, börja äta normalt igen?! Upp med en hand alla benrangel där ute, som efter att ha läst något sånt känner för att börja återgå till normala matvanor igen.. Det här är alltid en tanke som återkommer till mig när jag gör mina försök att ta mig ur det här ätstörningshelvetet. Jag blir livrädd för att det skall hända även mig! De här rönen skrämmer BOKSTAVLIGT TALAT fettet ur mig!

(Och visst, det finns ju alltid ett men, och här kommer det: MEN, visst är det en bra metod att få folk att ta avstånd från att börja svälta sig, det är ju en helt annan femma!)

Tack för att du finns.

"Hoppas julen varit bra och att du verkligen har ätit. Sköt om dig, och hör av dig om du vill! Kram. Min behandlare. Hon skickade ett sms i morse runt 08.00. Jag har haft lite dålgt samvete över att jag inte hört av mig och ens sagt god jul, men jag svarade i alla fall tack det samma, och sa i ärlighetens namn att allting hade varit upp och ned.

Jag har kommit på att jag har lättare för att berätta sanningen, än för att göra något åt den. (Wow, jag kanske inte är ensam med det, men ändå..!) Som ni nog lagt märke till vid det här laget har jag ju svårt för att göra handling av tanken, och ta mig mat när jag vet att jag behöver, men jag ser det ändå som ett friskhetstecken och ett stort steg framåt, att jag kan säga som det är istället för att förneka allting inför henne. Med alla andra är det ju fortfarande svårt att ens göra det, vilket ni nog också har märkt, men med henne känns allt bättre. Hon är en väldigt snäll kvinna helt enkelt, och jag är tacksam att jag får prata med henne.

Och så var det jul igen.. Den här gången med släktingarna som inte kunde ta sig hit den 24:e. Jag kommer att spendera halva dagen (okej, det var kanske en överdrift) i en bil, för att vara med om ännu en julklappsutdelning, och just det - ännu ett JULBORD. Kunde inte äta något igår heller, förrän på kvällen men då spydde jag igen, så nu sitter jag här och är yr i bollen. Frukosten är inga "problem" heller, för den vet mamma och pappa om att jag aldrig äter. Fy skäms på mig, Zero. Fy skäms.

Keep you updated later, ha en fin dag alla där ute!

oförlåtliga lögner.

..Och de blir bara fler.

Jag är en riktig idiot. Jag förstör för mig själv, och jag förstör för mina nära. Idag har jag "ätit två gånger". Mamma kom hem klockan kvart över tre och undrade vad jag hade ätit idag och vad vi skulle äta senare. "Jag kunde inte hålla mig så jag hade precis ätit julbordsrester".

Jo, tjena. Två skinkskivor, två prinskorvar, tre köttbullar, en potatis och en ägghalva ligger just nu längst ned i soppåsen under vasken. Hemmagjord senap sitter insmetat på en tallrik som är slarvigt placerad i diskmaskinen. T o m söl finns tillkletat på bordet.

Varför kan jag bara inte låta bli? Varför kan jag inte inse mitt eget bästa och ta tag i mig själv? Så fort jag får en chans att ljuga, så kan jag inte hindra det. Jag hatar mig själv för det. För att jag inte verkar ha någon motståndskraft över huvud taget.

Mamma kom in med en tesked hemmagjord potatissallad.

- Här, smaka! Jättegod, jag gjorde den nu! Bara lätt creme fraishe, potatis, purjo och kryddor!

- Tack mamma.. mmm vad go! (NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ!NEJ! - vad fan ska jag ta mig till?!)

FUCK YOU. FUCK YOU, ANOREXIA. FUCK YOU.

Jul, jul, strålande jul.

..ÄNTLIGEN är den över! Ursäkta min dåliga inställning, men så fort jag tittar åt en tomte till nu så kommer jag att kola. Det första jag gjorde när jag vaknade var att grovstäda mitt rum och sedan putsa och dammtorka varje liten millimeter glansfull och fläckfri. Ut med julen och dammet. Jag har upptäkt att jag verkligen avskyr detta gråa lilla ludd som tycks älska mina fönsterbrädor och nattduksbordet, för att inte tala om hörnen och gliporna bakom elementet..BLÄ FÖR DAMM!

Jag fick förresten en platt-tv och pengar i julklapp, och blev jättenöjd :) Nu blir det en systemkamera som står högst upp på inköpslistan, och så ska jag under de närmaste dagarna försöka rota fram guldkornen i min gigantiska bildsamling på datorn och få dem framkallade. Det är så mycket roligare att hålla korten i handen och ha dem på papper, än att bläddra igenom dem på datorn.

Maten har väl gått sådär, men jag kan bara skratta uppgivet åt mig själv. Igår var jag verkligen livrädd för allt vad mat heter, och klurade ut de mest avancerade planerna för att undvika alla dagens måltider. Jag flydde från ställe till ställe och beklagade mig över hur mycket jag överätit under julen, och över magvärken som följer med ätandet. Det gick hem förvånansvärt bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men även om det är väldigt tragiskt och idiotiskt gjort av mig, så tror jag att jag måste ha sett väldigt rolig ut i mitt överdramatiserade skådespelande..!

Såhär långt ingen mat, men mamma kommer hem vid tre-tiden och då hade jag tänkt att ge det ett försök.. UTAN att rusa direkt till duschen efteråt. Ibland förvånar det mig att hon inte fattar någonting, men antagligen tycker hon väl att det är så otänkbart snuskigt att spy där så att hon inte kopplar poängen. Jag blir ju livrädd för att det skall bli stopp i avloppsrören någon gång, och pappa kommer hitta gamla makaroner och wookgrönsaker, men ändå blir det som ett tvång och jag styr knappt stegen själv.

PUST. Färdigstädad och helt färdig. Nu blir det lite skön musik och en tupplur, det skulle sitta som en smäck.

spyr - bokstavligen - på julafton.

Nu klämtar kyrkklockorna för midnattsmäsan. Sång och musik och kristenheter för alla som är vakna och sugna på en traditionell avslutning på julaftonskvällen. Kom hem från julkalaset för en stund sen. Mådde skit av all mat, eller kanske snarare av alla diskussioner kring mat, jag vet inte vilket som var värst.
Dagen började i alla fall hemma med julfrukost bestående av det vanliga, ni vet typ ägg, skinka med senap, kalvsylta, köttbullar och hela det köret. Jag åt ett ägg men pallade inte den stekta maten, så tog ett halvt glas miniyoghurt istället. Sen gick jag ner i duschen och spydde direkt. Kunde inte stå ut med tanken på att jag skulle behöva äta ännu mer sen. Anlände till julkalaset runt 15.00 där det såklart bjöds på julbord. Det gick ganska okej ändå. Såg en släktings nya flickvän som jag tyckte såg jättesmal ut, och jag vet inte, men jag fick för mig att hon tittade konstigt på mig hela tiden. Hon var typ 30 år, och jag vet ju att anorexi inte är något som bara förekommer i tonåren, även fast det för mig känns hemskt att se vuxna människor lida av den här sjukdomen. Jag vet ju förstås inte om hon hade det, för hon åt ju som de andra, men det var den känslan jag fick i alla fall.
Ni vet, när man själv är anorektisk eller har egen erfarenhet av det på annat sätt, så känner man väldigt tydligt av signalerna från människor i omgivningen. Jag åt iallafall en macka med skinka och lite senap (!) och en kokt julkorv som jag har varit med och gjort själv (klarar inte av typ prinskorv eller fläskkorv som jag inte vet vad det är i, och den var inte större än en köttbulle så det kändes okej..) Sen åt jag kanske 70 g av nån sallad med rödkål, äpple och rödbetor och nästan 1 dl kålrotspudding som mormor gjort bara för min skull! (Hon vet ju att jag inte vill äta en massa grädde m m som ingår i typ janssons, så den innehåller bara mosad kålrot och kokta morötter som stått i ugnen och är mycket god!) Jag åt inte upp allt jag tagit till mig utan lämnade det till min bror. Han blev ju glad i alla fall, även om mamma inte blev det. Hon kallade mig ben-get inför allihop, som reagerade med generade blickar och själv blev jag sur..
Sen blev det såklart efterätt och kaffe. Massor av kakor och tårta fanns uppdukat. Den smala tjejen åt en pyttebit av tårtan men inget annat. Själv tog jag bara en kopp kaffe, till mammas stora och högljudda förtret. Senare, vid niotiden, var det dags för ännu en måltid. Tomtegrynsgröt. Jag åt väl en dl med kanel. Mormor hade gjort även denna själv, och jag kunde inte med att svika henne när hon frågade. Jag öste på en del kanel, så det gick ned, men jag ville bara hem och spy hela kvällen.
Hem kom jag, och spydde gjorde jag. Även fast jag vet att det egentligen inte var någon idé med tanke på att de mesta kalorierna stannar kvar, men magen känns mindre när jag fått upp en del.

Det var min jul. Som ni märker har jag i princip bara summerat den som en matdagbok, men det är också kring just mat mina tankar har kretsat idag. Julklapparna var få och små till oss "stora barn" medan de yngre fick många och stora. Även om värdet är detsamma, och mina julklappar var precis som jag önskat mig - till största delen kuvert med pengar - så blev jag ändå lite smygavis på barnen som hade stora högar med paket. Mest för att det ser så roligt ut. Ännu en natt vänta nu, och ännu en jul, eftersom alla släktingar inte kunde komma idag. Vet inte om den blir imorgon eller till helgen, men vad jag vet är däremot att jag har ytterligare ett julbord att se fram emot med viss skräck.

Hoppas att ni där ute har haft en underbar julafton och kunnat njuta av både familjetrevligheter och god julmat! Det är ju så det "ska vara". Kanske sitter ni på någon julmässa just nu och lyssnar till toner av stilla natt från en halvtaskig lokal sångerska, och slumrar till i bänken (okej, det går åtminstone till så här där jag bor..), eller kanske sitter ni just nu som jag, ensamma framför datorskärmen och bara väntar på att få dyka ned i kuddarna och sova ut efter en händelserik och smått stressig dag. Oavsett vem, vart och hur ni är, så önskar jag er alla en riktigt god jul. Och tack för underbara och kloka kommentarer. Det är en väldigt bra julklapp som verkligen rör mig.

GODNATT!

(god?) jul..

..Precis så skall julen se ut enligt mig. Ögon som tindrar av förväntan och längtan. Bilden utstrålar glädje och kärlek. Så som hos barnen. Ibland önskar jag att jag vore fyra år igen, och alla vägar kändes så enkla och möjliga. Då tankarna kring mat gick ut på att försöka övertala mamma att laga pannkakor, helst varje dag, och då kärleksproblemen mest bestod i att gömma sig för killarna på dagis som lekte pussleken.
Jag vill inte vara 18 år, snart 19, och ha huvudet fullt av jobbiga känslor som förstör mitt liv. Jag vill inte vara ensam och ledsen och sitta här och tycka synd om mig själv på julafton. Eller rättare sagt vara besviken på mig själv på julafton.
Kan du fixa det, tomten? Snälla, kan jag få krypa upp i ditt knä som jag gjorde som liten, och känna lukten av morfar och piptobak? Kan du sudda ut alla mina problem, och ge mig tabula rasa (ett tomt blad) så att jag kan få börja om på nytt igen? Det är vad jag önskar mig.

Vi sågs igår, min "halvkille" och jag. Hemma hos honom, bara vi två. Till en början nyktert, men vi drack (t o m jag drack!) Till en början spänt och förväntansfullt inuti mig, glädje, kärlek, lycka ,iver. Hopp och tro. I luften låg nervositet (konstigt efter såhär lång tid, men ändå en speciell nervositet som kändes bra). .Tills han sa orden som är svårare att ta än någonting annat. Svårare att förstå, ta in och framför allt handskas med. Ord jag hört ett par gånger hittills i mitt liv, och önskar att jag aldrig behöver höra igen. Hellre hade jag aldrig träffat honom.

Du är helt perfekt i mina ögon. Du är fin inifrån och ut. Du är bara inte den rätta för mig.

Vi blev fulla och hade sex. För första och sista gången. Skitdåligt sex, som kunde ha varit så bra om känslorna inte bara fanns hos mig. Jag mådde dåligt. Jag spydde och kallade honom svin. Jag vill aldrig mer älska.

Tallrik vs. Kärlek.

Den här bilden visar ungefär så jag känner just nu i denna stund. Kan man säga att man älskar någon, även fast man bara tänker på honom 1-2 timmar av dagen, och de övriga timmarna ägnas åt tankar kring mat?! Kan man säga att man älskar honom så mycket att man skulle göra vad som helst för honom, förutom att gå upp i vikt?! Det låter ju helt sjukt i alla fall.

Kommer maten alltid i första rummet, hur kär man än är? Får man ens kalla sig kär då..?

Usch, nu blev det ett dystert inlägg i alla fall.. jag som hade tänkt att vara lite positiv såhär dan före dan! MEN; det är väl ändå lite positivt att jag kan känna känslor för någon :) Känna känslor över huvud taget skulle jag till och med vilja säga! Tänk vad härligt det skulle vara om alla mattankar bara ersattes av kärlekstankar, vilken grej!

Nu jävlar, nu nalkas det frukost, och jag tänker ge den ett mycket tappert försök!

FEL, FEL, FEL, FEL, FEL!

TOTALT FEL INSTÄLLNING, ZERO!

Jag får inte känna såhär, får inte tänka såhär. Sen sist inlägg har jag suttit och överdoserat artiklar om viktminskning, kollat priser för fettsugning och övervägt att börja spara, läst om massvis olika viktminskningspreparat och kollat på thinspo tills ögonen spyr ut tårar av missnöje för hur jag själv ser ut.

Hur kunde det bli såhär från början?! Minns för några år sedan, då jag skulle vara överlycklig om jag lyckades gå ned fem kilo. Men nu, ca 25 kilo senare kan jag inte inse att jag skulle vara smal. Det går inte att ta in! Jag är inte bara mullig, utan tjock! Mina armar, mina hakor, mina lår och min MAGE framför allt. Jag orkar inte bry mig om nånting annat just nu, än att bli smal. Jag måste gå ned i vikt, det här är förjävligt!

Förlåt för min sjukt dåliga inställning, men just nu orkar jag inte vara så stark.

Luspank och avdank(ad).

..Så ser det ut i nuläget för Zero. Det har varit en hel del upp och ner den här helgen. Fram och tillbaka mellan vänner, vilket har givit många lysande tillfällen att använda min klassiska replik: Nej tack, jag åt precis innan jag kom. Jag hatar mig själv för det, men kan (som ni nog vet vid det här laget) inte låta bli.

Julklapparna har blivit både många och dyra. Som alltid tänker jag ut vad varje klapp får kosta som max, men när jag hittar något som verkligen är passande, så kostar det i regel bra mycket mer. Så julklappsbudgeten för i år har överskridits med en hel del, och även om kontot inte direkt är tomt, så sitter jag här och känner mig just luspank. Egentligen får jag bara dåligt samvete när det gäller hela det jippot faktiskt. Får man för dyra julklappar drabbas jag av dåligt samvete om jag inte har gett något bra tillbaka. Det bästa med julen tycker jag uppriktigt sagt är doften, ljusen, musiken och stämningen. Det är något visst med julafton, och om jag hade fått min vilja fram hade jag faktiskt bojkottat det här med presenter helt och hållet.


Nu ropar mamma. Hon vill ha hjälp med julgodiset. Bäst att jag kilar innan hennes humör tryter.. Bye for now.

Familjemåltid.

Mamma: - Zero, du ska väl inte äta något sen eller?
Jag: - Nej.. eller vadå? Varför säger du så?
Mamma: - Nej, du ska ju på julfest ikväll så du äter ju där, och vi andra har beställt mat till oss, och den äter ju inte du ändå eller?
Jag: - Nej, det är klart. Jag äter där istället..

Ooops, vad det känns som att mamma försöker påpeka att jag är stor nog utan mat, eller har gått upp i vikt. Nu sitter dom i köket och äter. Korv, mos, pizza, köttbullar - ja, gatuköksmat helt enkelt. Och nej, visst, jag skulle inte sätta mig och äta det där, men jag blev ändå ledsen när hon sa så. (Känslig eller vad?)
Men trots det, så ställde jag mig nyss i köket och hällde upp ett glas fil, bara för att jag vet att jag behöver det. Jag har nämligen inte ätit något sen klockan 9.00 imorse, och det fick jag upp ganska fort.

- Ska du äta nu i alla fall, gumman? hörde jag bakom mig.
- Nej, sa jag, och hällde ut det i vasken igen. Jag är inte hungrig egentligen.

Totaldemolerad själ.

Det är så jobbigt, när de man älskar blir besvikna på en. Riktigt skitjobbigt! Det var kalas igår för en av mina vänner. Kalas med tårta, godis, snacks, dricka, alkohol, ja- ni vet hur det går till. Maten var pizza. Jag hade ångest hela dagen innan, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av att äta det. Hade det varit typ köttbullar och makaroner - något jag annars helst inte äter över huvud taget - så hade jag åtminstone kunnat smaka eller ta lite, för deras skull. Men pizzan bara låg där på tallriken och såg blöt ut, drypande av fett, och man såg hur mycket ost de hade vräkt på. Jag satt där och tittade på den och kände mig som en riktig idiot. Lyfte lite på den, bara för att se hur fettdropparna redan hade samlats under den på tallriken. Jag kunde inte helt enkelt, det sa bara stopp.

Hon blev väldigt besviken. Skulle jag förstöra mitt sociala liv, mitt liv över huvud taget, för några kaloriers skull, var frågan. Nej, inte förstöra, sa jag. Hon blev ledsen, och sa att hon var besviken på mig. Att hon blev förbannad när hon såg vad jag höll på med. Jag tittade henne i ögonen när tankeverksamheten gick på högvarv för att kunna ha ett bra svar, till varför jag gör så här. Men det blev tyst, för hur mycket jag än tänkte så kunde jag inte komma på ett bättre sätt att uttrycka det än vad hon redan gjort: Jag förstör mitt liv.

Snälla, underbara vän: Jag älskar dig. Du har tagit mig längre än jag kunnat tro. Du är världens bästa, men jag vet att du inte kan förstå. Men snälla, försök att hata det jag gör, inte den jag är.

Fri och Fet.

ÅH vad underbart att tre veckor ljuvligt lov väntar. Jag tog ledigt från sista mattelektionen och kyrkokonserten med skolan imorgon, bara för att kunna stanna hemma och andas lite innan utgång imorgon kväll. Jag har verkligen ingen som helst lust. Jag vill faktiskt bara vara hemma, torr som jag är, men det finns tyvärr inte den minsta chans att backa ur nu. Jag får helt enkelt ta och bita ihop.

USCH vad feeeet jag känner mig idag. Jag vet att det beror på att jag drack en kopp varm choklad hos min kompis tidigare idag, OCH åt mer än vad jag borde ha gjort till lunch. Efter det blåstes min mage upp och har inte direkt varit sig själv. Den är väldigt känslig med, så det finns inte direkt något positivt jag kan ta upp om det där dallret. Efter nyår får mitt löfte bli att sluta dricka så mycket kaffe och cola zero, sluta tugga så mycket tuggumi och sluta äta så mycket läkerol. Det gör mig svullen! Plus att jag har lovat min dietist att lägga av med läkerol med lakritssmak. Det är ju inte speciellt bra för kalium&natriumbalansen. Mitt hjärta har varit dåligt förut, och jag vill inte hamna där igen.

Nej, efter detta OH så intressanta inlägg skall jag ta en cigg och sedan försöka sova. Skall få börja med sömntablettern/ångestdämpande vid sängåendet igen, men inte med 4 theralen och 2 stilnoct som jag var van vid, utan en ynka liten atarax. Hoppas det gör någon skillnad. Sov gott you.

Slutspurt och helt slut.

Jaaahapp. Så var det återigen dags för det mina kära lärare kallar för slutspurten. Själva ordet består enligt mig av två delar, en positiv (i ordet slut) och en negativ (i ordet spurt). Jag tror rentav det är ett ord lärarna hittat på för att få oss kämpande elever att ta i ännu hårdare i vårt anletes svett och jobba häcken av oss samtidigt som vi längtar till det där ljuset i änden av tunneln, slutet på ännu en termin. Listigt värre.

Just nu borde jag slita som ett djur med ögonen fastklistrade i min tyskabok, eftersom kursen är slut i veckan och det nalkas kursprov imorgon bitti. Men det är ju så himla tråkigt. Dessutom fattar jag ingenting, utan läser allt flera gånger om innan något fastnar, så jag ser det som att man hellre går dit utan några förväntningar alls utan bara gör det bästa utifrån situationen. Jag försöker se det så iallafall, men med mina höga krav på mig själv och mina studier räcker det inte riktigt till för att jag ska kunna slappna av, tyvärr. Ibland önskar jag att min högsta dröm vore att jobba på donken. Då hade jag åtminstone inte behövt känna så.

Tack för tänkvärda och fina kommentarer! Alltid kul att få någon annans åsikt på saker och ting. Det känns uppmuntrande att fortsätta skriva på det sättet, och jag välkomnar både ris och ros med öppna armar!

Näe..nu får det bli ett djupdyk ned i tyska språkets magiska värld. Jag håller för näsan och hoppar..

PRO ANA.

"Bones are beauty"

"The thinner is the winner"

- bla bla bla..

NÅGON som tycker att pro ana, där man eftersträvar och höjer upp sjukdomen anorexi till skyarna, är en bra grej? När man fullkomligt dyrkar de tjejer som dött i anorexi på grund av sin svåra svält? Man vill vara så smal att "mina fotspår inte syns i snön".. På Internet finns hur mycket som helst om pro ana, som jag nästan skulle vilja kalla en sekt-liknande, destruktiv rörelse.

Jag vet att jag kommer att göra många förbannade genom det här inlägget, men jag vill ändå säga: TA ERT FÖRNUFT TILL FÅNGA, och försök ge er in i en riktig strid: att ta sig tillbaka till ett friskt liv. Att svälta och gå ned i vikt är livsfarligt enkelt, men att bli av med det här sjuka betéendet är svårare än någonting annat.

Jag menar förstås bara väl.

Earth says hello.

Sitter i min säng och har varit vaken i sisådär en två timmar nu. Jag vågar inte lämna rummet. Livrädd för att nån mamma skall hoppa på mig och kraxa: FRUKOST! FRUKOST! FRUKOST! Vaknade som vanligt med känslan av att vara bakfull. Och som vanligt när jag inte ätit mycket dagen innan, drömmer jag om mat. STORA mängder mat, som jag slänger i mig. Vaknar med ångest tills jag inser att jag inte ätit äcklet, och att det bara var en dröm.

Vart skall detta sluta? Jag kan inte gå runt och tro att jag kommer bli frisk om jag håller på såhär. Vi måste få till "regelbundenhet i mitt ätande" som sjuksyster säger. "Få till ett ätande" skulle vara bra nog tycker jag.

NEJ, göra något av den här dagen kanske? Jag känner för att baka lussebullar. Kanske kan jag t o m äta en själv, det beror på rädslan för ångest senare. Det är ingen idé att jag äter en och vet att jag skall spy upp den sen. Nej, så övervinner man verkligen ingen anorexi. Dagens löfte: Jag Ska Inte Spy Upp Maten (VilkenJag För Övrigt Ska Försöka Äta)

confessions in the dark.

Jag vill inte ha anorexia mer. Självklart vill jag inte det. Men jag kan inte sluta. Att ha anorexi är jävligt tufft periodvis. Det är ju i princip skit hela tiden, för den "bra" tiden består ju bara av inbillad glädje över att ha gått ned i vikt. Det är ungefär som att vara kroniskt sjuk. Jag känner mig trött hela dagarna, och kan knappt hålla ögonen öppna, men om nätterna kan jag inte sova. Jag har ont i huvudet och är yr större delen av dagen. Jag blir anfådd av att resa mig upp ur sängen. Jag fryser konstant.

Visst, det här låter ju som rent sympatisökande, men det är inte så jag menar. Det här inlägget är till mig själv. Jag hoppas på att saker ska klarna när man ser dem svart på vitt. Jag önskar jag vore frisk. Men det är som min sjuksköterska säger, att det inte finns några genvägar, och att den enda vägen som leder till friskheten är att äta. Samtidigt som jag hör de orden om och om igen, så växer de onda tankarna i mig, och får mig att tro att det är någon dum konspiration. Att vågen och klädstorlekarna ljuger. Att läkarna driver med mig. Att inte kunna lita på det man ser med egna ögon är väldigt frustrerande.

Jag önskar att någon bara kunde lyfta mig härifrån, fixat mig frisk och satt tillbaka mig här igen. Men jag måste göra det själv, och det känns övemäktigt. Men även om jag inte är stark nog att kämpa emot anorexin, och även om jag tillslut givit upp varje gång jag försökt bli frisk, så tänker jag inte bli så svag att jag ger upp hoppet om ett liv utan diagnos. Oavsett hur många motgångar jag möter, så tänker jag aldrig att ge upp mitt liv. Den sista striden ska inte anorexin vinna.

JULKLAPPSHELVETE.

Tjolahopp. Här har jag varit så tjäck och glad och drömt om julen, men snabbt som satan raserar hela min fantiserade tomteidyll när jag inser hur sjukt svårt det är att hitta de perfekta julklapparna - precis som det är varje år. Jag vill inte ge bara för att ge, utan jag vill verkligen ge något som jag VET uppskattas och gör någon glad. Det gillar jag.

Själv önskar jag mig bara pengar som vanligt. Trots det får jag alltid en massa strunt, så egentligen kanske man borde plottra ner några "riktiga" önskningar, för att undvika att behöva öppna ännu ett paket med en skiva jag aldrig sätter i stereon eller en sminkväska som är färdigutrustad med läppglans och ögonskuggor i alla regnbågens härliga färger, som jag helst INTE pryder mitt ansikte med. - SUCK, är jag otacksam nu?

Maten idag har inte gått (bra) alls. Eller jo, jag åt en tredjedels tallrik ruccola, isbergssallad, 3 skivor tomat och någon ring rödlök vid tolv förresten. Gömde kycklingen under all sallad och skyllde på att curryröran var för stark. Jag vet att det var dåligt gjort av mig, och jag är inte stolt, men jag kände mig tvungen att kompensera för tacosen igår. Åt iallafall inget bröd. Jag vet förresten inte varför jag har så svårt för just bröd?

Nu blir det cigg och tv. Och planering av en heldags julklappsshopping. Ciao!

Not in the mood.

Jag har väldigt lätt för att känna mig sviken av folk. Det kan handla om nästan vad som helst. Bara en sån grej som att någon inte svarar när jag ringer, mailar eller skickar sms, och sen inte hör av sig. Då känner jag mig till besvär, blir ledsen och nästan lite arg. Tänker att nej, nu skall jag inte höra av mig förrän den personen gör det.

Usch, vilket barnsligt betéende, jag vet.. Just nu är jag ensam hemma och ska ta bussen till skolan om ca en timma. Jag orkar inte, men vad göra liksom? Jag får passa på och visa att jag klarar av det så länge jag inte har skolförbud. Det är nog det värsta som finns. Att inte få röra sig mer än då man går från sängen till toaletten, och eventuellt matbordet förstås.

frustrerad, förbisedd och förkyld. Men jag antar att det mesta beror på mitt dåliga humör, som blir en liten bieffekt av att jag inte äter. Men samtidigt måste jag hålla med Paris (http://myanalife.blogg.se/) när hon skriver att hon inte mår bra av att äta. Jag känner precis lika dant. Mat gör mig faktiskt ännu sämre.

Ta hand om er.

Långa Nätter.

..Som Melissa Horn säger det: Där ute finns så många, långa nätter. Jag måste lida av insomnia. Åtminstone sömnsvårigheter. I källaren finns ett lager av mina gamla sömntabletter. Just nu irriterar det mig något fruktansvärt att mamma håller den dörren låst. Räkna får funkar inte, så nu lägger jag mitt sista hopp i Lages händer. Jag har en hel del avsnitt att ta igen, och kanske blir jag trött till på köpet..

Backar bakåt.

ca 2 cm på en morot
4 non stop

Det är allt för idag. Jag skäms och jag mår dåligt. Jag vet inte hur länge det här ska få hålla på. Jag vill inte längre, men jag kan inte sluta. Jag kan inte visa mig i behov av hjälp. Min sjuksyster är en ängel, men jag kan inte ens visa för henne hur jag mår, speciellt inte sedan hon tog upp det här om inläggning sist vi sågs. Det jag fortfarande kan inse däremot, är att jag inte kan inse mitt eget bästa.

Mamma ringde mig förut när jag flytt till F. Hon ville prata, sa hon. Om vad? undrade jag. Nej, det kunde hon inte säga i telefonen men hon sa att det handlade om skolan. Jag har inte skött den sådär väldigt bra det senaste. Men jag tror att det kan vara om andra saker egentligen. Mamma har aldrig lagt sig i mitt skolarbete tidigare? Om hon säger något om mat så kommer jag att bli arg. Men jag skulle nog bli förvånad om hon inte skulle det. Varje gång hon frågar om jag vill ha mat, så "äter jag alltid senare", "har nyss ätit" eller "har bråttom iväg någonstans". Och nästan varje gång jag måste äta hemma, så måste jag också bada eller duscha efteråt. När man spolar med vattenkranen hörs det ju nämligen inte att man spyr.

ÅH, jag är så trött på det här. Jag vänder mig inåt. På något vis önskar jag att det var som för ett tag sen, att alla visste hur det var och kunde prata om det med mig. Men om jag skulle nämna något nu, så skulle alla bli så besvikna på mig. Ibland undrar jag om jag alltid kommer att ha problem.

HUMÖRSSVÄNGNINGAR SO FAR:

På en skala mellan 0,0-10,0
0,0 - Vaknar upp, tar en cigg och två alvedon, känner mig totalt deprimerad och har ångest.
6,0 - Får mail från historialäraren, jag fick MVG på provet vilket blev en rejäl överraskning!
8,0 - Städar hela husets undervåning till minsta fläck under tre timmar , räknar ut att det bränt 444 kcal (enligt http://www.angelfire.com/)
2,0 - Mamma kommer hem från stan, utbrister: Snällt av dig att ta undan disken, MEN VAD HAR DU ÄTIT IDAG?!
4,0 - Lyckas övertala mamma att jag ätit, vilket ger både glada och förbannade känslor inom mig.
6,0 - Vännen ringer och bjuder in mig till pepparkakshusbakning. Wiee!
1,0 - Jag inser en minut senare att jag egentligen inte har tid p g a allt skolarbete som hänger över mig som en fet, död höna med dålig andedräkt och klor som skär in i mina axlar..
3,0 - Jag inser att skolan kan slänga sig i väggen när man väl får en chans att må bra och ha roligt.
5,0 - Jag tar en cigg och kaffe och kommer att tänka på hur fin världen är ändå. Finner mig löjligt klämtjäck och skrattar åt det.

Så nu ska jag snart iväg. Hittils har humöret svängt otroligt mycket, men jag hoppas det kan hålla sig stabilt ett tag nu. Ska bli vääääldgt skönt att komma hemifrån ett tag. Hope you doin well out there.

Ensam hemma.

Oh, så graciös hon ser ut på bilden. Inte en fettcell på hela kroppen. Verkligen kvinnlig. Nej, just det.. Det ser ut som ett förskönande av anorexi tycket jag. Tjejen är faktiskt och egentligen, vad jag tycker, vackrast från halsen och upp. Resten ser ut att vara ett urklipp från tjejerna i första klass duschrum.. Men det stör mig. Det stör mig så fruktansvärt, att jag inte kan låta bli att beundra henne.

Mam o pap är i stan på shoppingtur. Jag ska städa och ta hand om disken. Inte en kotte hemma på hela dagen. (Yippie!) Jag åt en macka igår kväll. Jag vet inte varför, det kändes bara okej. Jag ångrade mig sjukt mycket, och ville spy men visste att jag inte kunde. Inte borde. Därför vaknade jag med en ångest som inte är nådig imorse.

Jag vet hur den här dagen kommer att bli. Jag vet det, och det gör ont. Jag vill inte ha det så här, men jag vet heller inte hur jag ska göra för att förmå mig att ta mig ur det. Jag vet att jag vill bli frisk innerst inne, men så fort frågan kommer på tal så slår jag bort den ifrån mig, och ångrar mig inom en minut.

Killing me softly.

..Det är väl precis det anorexin gör. Har hela dagen (nåja, 4 timmar iallafall..) suttit och lyssnat på dietist, psykolog och sjukgymnast. Tre utav timmarna gick åt till att äta 1/2 päron och nästan ett helt äpple, medans jag lyssnade på den ständigt upprepade kommentaren: "En bil går ingenstans utan bensin.." - nån mer som har hört den eller?

Sen kom jag hem. Kompisen hade gjort iordning middag. Jag åt litegrann, jag kunde verkligen inte med att neka när hon gjort i ordning mys för bara oss två, men skyndade mig hem och spydde i duschen. Nu sitter jag här med halsbränna och en huvudvärk som inte är av denna värld. Reser jag på mig blir jag väl yr också. -Och så finns det idioter som tror att man väljer det här?!

Hot om inläggning hänger över mig och det gör mig ledsen, panikslagen och helt hysteriskt deprimerad, samtidigt som det kanske ändå vore bra. Jag önskar bara jag kunde göra något åt min situatuion själv, men det är aldrig så enkelt som man vill att det ska vara.

Oh, ge mig jul. Underbara, glada, ljusa, väldoftande, mysiga JUL!

kärt återseende.

..Alldeles för lång tid har gått sen jag pratade med min "kontaktperson" (inte från socialen, utan mer som en vuxen vän jag har, som ställt upp för mig genom allt jag varit med om de senaste åren - en helt otrolig människa helt enkelt) Så såg jag henne idag, utan att vara ett dugg förberedd, så jag blev lite chockad - fast på ett positivt sätt såklart. Tyvärr var det i ett sammanhang där vi inte kunde prata, så som jag skulle ha velat. Det var massor av folk som man kände runt omkring, så det gick helt enkelt inte. Kändes så dumt bara, som om jag spelade teater. Jag hälsade, och vi pratade lite. Skojade, frågade hur det var, svarade "bra" - vad skulle jag annars ha svarat liksom? Det var helt enkelt inte läge att prata. Min första känsla var bara att jag blev så glad att se henne, det var så sjukt länge sen, så jag ville bara gå fram och ge henne en stor kram. Istället blev det ett nervöst hej.. Men, men.. Vi kanske ska ta en fika på lovet som kommer. Jag hoppas verkligen att det blir av!

Maten, ja.. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag känner mig jättestor. Skäms över mig själv och vill inte att någon skall få se mig sån som jag ser ut just nu. Vill absolut inte se mig själv för då blir jag jätteledsen. Jag tycker väldigt illa om hur jag ser ut. Idag har jag ätit 4 köttbullar och 2 pepparkakor. Jag har ångest över de sistnämnda. Måste komma igång med träningen. Jag vill verkligen ut och röra på mig. Jag vill verkligen gå ner i vikt, även fast jag vet att jag inte får.

Dessa ständiga orsaker.

-"Alltid finns det en anledning"..Någon som hört den förut? Anledningen till min anorexi är jag inte själv säker på, men de jag stött på under min behandling säger alla samma sak. Övergreppen. Det är de som är anledningen till att jag valde att börja svälta mig själv. Jag säger: övervikten. Under en lång tid av mitt liv var jag faktiskt överviktig. Väldigt överviktig om jag ska vara helt ärlig. Jag hade ett BMI på 27, som på knappt ett halvår reducerades till 17, innan det blev riktigt allvarligt. När jag nått BMI 17 kunde jag inte se någon annan mening med livet än att gå ned i vikt, och bli smal. Jag satte upp mål för mig själv, nådde dem, och satte upp nya. Hela min tankeverksamhet bestod av funderingar kring vad jag fick äta och inte.
Jag skalade gurkan, tog bort äggulan, plockade ur majs och ärtor -den mat som jag ansåg vara onyttig - ur wookgrönsakerna. Allt gick ut på att planera, undvika eller kompensera för den mat jag fick i mig. Protein eller kolhydrater? Går jag upp i vikt genom att välja protein? Blir kolhydraterna till fett direkt? Vilka kryddor sätter mest fart på ämnesomsättningen? Hur länge måste jag springa för att förbränna det här?

..När man läser det såhär upptäcker man alltid hur sjukt beteendet verkligen är. Det är inte normalt, men något jag ändå vant mig vid och lagt så mycket energi på under så många dagar. Skulle övergrepp kunna frammana ett sådant beteende? Eller var det helt enkelt en till en början hälsosam bantning, som gick över styr och inte kunde stoppas? Håller ni med om att det alltid finns en orsak? Känner du någon som är eller har varit ätstörd? Är du, eller har du varit ätstörd? Vad hände? Varför hamnade ni där?

Till alla er i samma situation som jag: Våga be om hjälp. Jag vet inte vart jag hade varit om andra inte tagit tag i min hälsa. Det finns ingenting bättre tio kilo ned. Inget stort och perfekt väntar på dig där. Allt blir en misär som inte går att ta sig ur på egen hand. Kontroll är att våga stå emot ångesten och gå emot anorexin. Jag önskar att jag hade gjort det för längesedan. Men jag vet att jag kan komma dit en dag, och det kan ni också göra. Var starka.

Too Many Thoughts.

..Ja, alldeles för mycket rör sig i mitt huvud utan att jag kan sätta fingret på vad för tankar och känslor det är som rör sig. Jag känner mig så jäkla misslyckad. Jag måste välja. Antingen går jag ner i vikt, eller upp. Jag kan inte stå här och vela, utan måste ta ett beslut. Jag ska träffa min sjuksköterska imorgon, och den nya dietisten. Känns sådär med tanke på att jag som vanligt inte har något nytt att komma med.

Jag var tvungen att spy igår förresten. Och jag har spytt idag. Det var efter lunch, vid tolv. Sen dess har jag inte ätit något. Jag är inte hungrig alls, bara down loooooow just nu. Börjar få jätteont i halsen och bröstkorgen så fort jag kräks nu. Det känns inte alls bra, det är ju inget jag vill hålla på med egentligen, men jag står verkligen inte ut med ångesten som maten ger mig. Det går bara inte, och jag tror inte jag kan kontrollera det.

BLÄ. Nu har jag ett rum att städa, flera prov att plugga till samt en hel natts sömn att ta igen. Funderar starkt på att börja med mina sömnpiller igen, för jag har skitsvårt för att somna! Någon som har något tips på vad man kan ta sig till när man ligger sömnlös?

Hoppas ni har en bra kväll iallafall.

ÅNGEST!!!!!!!!!!!!!

JAG VILL SPY!! Varför måste det alltid bli såhär?! Jag åt mat nu, mamma blev sur och jag var tvungen att äta, och kände själv att det var okej, att jag behövde det. Men faaaaan vad jobbigt det är nu efteråt. Hatar känslan av att vara mätt!

ÅHHHH det här är min rikigt dåliga sida. Jag måste spy, men jag kan inte för alla ser och alla hör. Jag känner hur jag svullnar upp och den äckligt tjocka bilden av mig själv bara växer. Jag vill verkligen vara frisk, men jag kan inte, vågar inte.

Fy. Fan. För. Anorexia.

looking good but feeling bad.

Hej och god morgon. Ny design på bloggen, och trots att mitt otekniska jag inte riktigt får till det så känns det lite kul att försöka pyssla iallafall! Idag är det första advent. Själv skall jag "fira" det med några kompisar och titta på julkalendern imorgon (för den börjar väl då??) Skönt att kunna få bete sig lite barnsligt såhär i juletider tycker jag!

Vaknar totalt iskall, med yrsel och känner mig allmänt sjuk. Drömde min värsta mardröm i natt igen, och vaknar alltid upp med otrolig ångest och extremt dåligt samvete efteråt, tills jag inser att det inte hände på riktigt. Jag drömmer att jag vaknar och går upp, in till köket, och äter ofattbara mängder skräpmat för att döva min hunger. Det drömmer jag nästan varje natt, och det är riktigt jobbigt. Jag blir så rädd för att äta, så imorses fick jag springa upp och väsnas lite i köket, hälla ut fil ur paketet och kladda lite på bordet, öppna skinkförpackningen och smula sönder ett hörn av en macka på bordet. Idag är en sån dag då det känns bättre att mamma skäller på mig för att jag inte städat upp efter mig, än att hon är arg för att jag inte har ätit. Då händer det att jag gör såhär, och jag skäms över det men det är svårt att låta bli när jag har chansen, tyvärr..

Nej, nu tar jag mig en dusch. Get up, get through, crush down - det är mitt mål för dagen.

Tack min älskade.

Hon läser mig som en öppen bok. Jag fick en chock. Som om hon sträckt ut sin hand, rakt igenom muren jag byggt upp runt om mig, och rört vid min själ.

Hon (omfamnar mig och säger tyst intill mitt öra)- Du går upp varje morgon och biter ihop. Du tar på dig dina finaste kläder, lägger en fulländad make up. Men din utsida kan inte dölja din insida, du mår inte så bra som du försöker få folk att tro. Jag ser det.
Jag - Vadå? Haha, nej men så är det inte. Jag hade bara en dålig dag idag, alla har dåliga dagar.. (tankegång: HUR HITTADE DU MIN BLOGG/DAGBOK?!)

Hon ser mig djupt in i ögonen och genomborrar mig med sin änglalikt blå blick, och jag kan känna hur min lögn direkt identifieras. Ändå ler hon mot mig, ett sorgset léende, som så tydligt säger att hon förstår. Hon förstår att jag förstår att hon har rätt. Och hon förstår också att jag inte kan erkänna det för varesig mig själv eller henne. Och med hennes blick och varma ord förstår jag i min tur att jag alltid kan känna mig åtminstone lite förstådd. Att jag aldrig behöver vara ensam igen.

Jag - tack.

Vart försvann mina känslor?!

..Jag kan inte känna innuti. Ett sår kan svida. Hunger kan göra ont, men den försvinner efter ett par timmar om jag ignorerar den. Att bli kittlad känns både obehagligt och skönt. Att gå naken ute skulle säkerligen få mig att känna mig kall. Men att gråta.. hur kan det vara så svårt? Jag känner inte min insida. Den enda riktiga känslan jag kan identifiera är ångest. Resten är antagligen bara ett års känslor, blandade, alla på samma gång.

Ungefär som med vattenfärger. Ni vet, när man blandar ihop alla olika kulörer. Resultatet blir en mörkbrun sörja där man inte kan se vilka färger som är inblandade, men under ytan finns alla där. De går bara inte att urskilja.

Precis som med vattenfärger, faktiskt.

JINGLE BELLS

Fler än jag som längtar efter att få julpynta..?

OH, just det. Det blev tacos igår, och en näve (gud vad moffigt det låter) ostbågar.. Det blev också ett toalettbesök efteråt. Förstår inte varför jag måste hålla på såhär. Jag har spytt varje dag, minst en gång, nu den senaste tiden. För ett tag sen åt jag ingenting alls, och nu när jag väl får i mig något så blir ångesten så stark att jag spyr upp det. Frågan är om det är bättre eller sämre. Jag skulle tippa på sämre. Känner hur blodtrycket sjunker lättare ju mer jag får upp maten. Inte bra, Zero, inte bra. Undrar om eltejp skulle vara ett bra alternativ? Förmodligen skulle jag få upp allt genom näsan på något vänster isåfall. Anorexin är en slug och elak jävel ibland. Jag hatar den. Helt uppriktigt.

NOPE, nu slår jag ett slag för tanttraditionen och anordnar tomtefabrik i mitt rum!

intyg blev sattyg

Har spenderat en helg hos min moster och hennes nyblivne man (därav ingen uppdatering av bloggen..) Behövde komma bort ett tag, från både jobb och övriga stressfaktorer från omgivningen. Måste säga att det gick mycket bra, även om det just nu känns skit nära jag tänker på all mat jag fått i mig. Frukost, lunch, middag och till och med kvällsmat. Mina 2300 kcal/dag har jag säkerligen intagit - allt frid och fröjd -Men varför måste jag känna mig så värdelös?

Kom hem och öppnade ett brev från sjukhuset, ett intyg från överläkaren på anorexi/bulimi-avdelningen (eller -anstalten, kalla det vad ni vill). "Härmed intygas att **** ******* går på ätstörningskliniken p g a diagnosen anorexia nervosa. Detta innebär problem med matintaget, viktnedgång med efterföljande trötthet samt att **** i perioder mår psykiskt dåligt".

Jag fick ett slag i magen. Jag vet att jag har fel, att jag inte får känna så, men plötsligt ville jag bara ut på löparspåret och spy, spy, spy. Jag såg mig i spegeln och skämdes. Hatade vad jag såg så starkt att tårkanalerna svämmade över med varma, salta tårar. Fläskfia, hörde jag inom mig. Ditt jävla fetto, hur kan du med att bete dig såhär? Hur kan du med att se ut såhär? FLÄSKFIA.

Jag kan inte hjälpa det, men jag ångrar allt jag ätit under de här dagarna.

kort uppdatering!

Jag hatar den här bilden. Man får inte driva med överviktiga människor, men det får man tydligen med oss. Äh, förlåt..Jag råkar bara ha en dålig dag och måste ha något att överföra min ilska på. (Positivt kanske att jag gör det på något annat än mig själv..?)

So far: Ingen mat idag. Men igår kväll fick jag i mig kanske 1/3 påse popcorn - det ni! Ångest, ångest, ångest efter det. Det hela slutade med ett toalettbesök, men det känns ändå okej idag. Jag åt ju iallafall popcornen, när jag lika gärna kunde ha totalvägrat från början.

Ikväll blir det faktiskt en myskväll med tjejerna. Lite skeptisk är jag, eftersom själva myset ofta består av något i mat/snacks-väg, men fasiken.. Jag försöker gå dit och göra det bästa av situationen.

Ha en bra dag i snön! På något sätt lyckas den iallafall lysa upp min dag något :)

What is real?

..På riktigt alltså? Vad är verklighet och vad är fantasi? Det är inte lätt att skilja på dessa två saker, det märkte jag idag. Jag har spenderat halva dagen på sjukhuset, vilket har varit både trevligt och mindre trevligt. Ännu en person skall bli inblandad i min "härva", nämligen en ny dietist. Blandade känslor där, som alltid när det gäller mig och ny vårdpersonal.. Sjukgymnasten och jag har diskuterat avslappning och kroppsuppfattning fram och tillbaka. Målat konturer, målat om, mätt omkrets, mätt om, lagt på golvet, tittat utan att förstå, mätt igen, blivit förvirrad...men lättad trots allt. Samtidigt känns det så konstigt, att man inte kan lita på sina ögon. Raka motsatsen mot vad man är van vid egentligen. För nej, jag kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken att jag skulle se "fel". Det känns så orealistiskt.

Jag måste ännu en gång vara ärlig. Jag åt min första måltid för sisådär 1.5 timme sedan. Jag kände mig redo, tillåten och värd nog att äta pannkakor idag. Det kändes..bra. Till en början. Men innan jag visste ordet av hade två pannkakor med upptinade färska bär slinkit ned (säger man så?) och som om inte det vore nog - ett glas mjölk. JAG SOM ALDRIG DRICKER MJÖLK?!

Resten av berättelsen är väl ganska uppenbar. Nu sitter jag här och har ångest, och ångrar mig som katten. Jag kom på mig själv, lutad över toalettkanten, med att undra om det alltid kommer att vara såhär? Mitt i allt grät jag, vilket jag inte kunnat göra på månader, och lovade mig själv att aldrig mer kräkas och förstöra för mig själv. Dessvärre känner jag mig såpass bra att jag minns att jag lovar mig själv det varje gång det händer.

POSITIVT, Zero, TÄNK POSITIVT.
Två steg framåt, ett tillbaka.

Att Vara Stark.

Tack vännen, för en jättefin och tänkvärd dikt! Jag delar med mig av den här:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högt
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten, så sig hårt
att alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit

Dikt av okänd författare
Förmedlad av Kate Hellqvst, Göteborg

Ärlighet är svårighet.

När man haft en helt perfekt dag, och allt gått som smort (d v s då man fått i sig sina minst tre måltider om dagen utan kräkningsframkallande- eller blodsmak-i-munnen-tränings-ångest), då mår man bra. Att uppriktigt och framför allt ärligt kunna säga till min mamma eller sjuksköterska att jag minsann följt den klassiska listan till punkt och pricka, det är vad som får mig att känna stolthet. Men så kommer det dagar då jag bara vill skämmas, men då min sjukdom inger en falsk stolthet och lycka, över att jag lyckats fuska mig förbi flera måltider, ibland alla.

Hur sjukt får det bli egentligen? Hur kan man vara nöjd med sig själv och se de uppätna måltiderna som en seger en dag, för att i nästa stund skämmas och vilja kräkas, träna eller fasta bort kalorierna man nyss fick i sig? Hur kan just kalorier bli något man hänger upp hela sin värld på? Jag har haft anorexi i två års tid, och jag kan inte säga att jag förstår mig på det bättre nu än vad jag gjorde när jag var frisk.

För att vara ärlig, och totally honest vilket jag faktiskt lovade mig själv när jag skulle börja skriva här, så har de senaste dagarna gått CRAP. En skollunch måndag, bestående av grönsaker och 1/2 kycklinben. En måltid tisdag, bestående av en tacos (vilket jag spydde upp tills halsen sved) och slutligen dagens resultat: Två köttbullar med grönsaker vid 11.00. Och ja, jag är yr. Ja, mina händer och fötter är kalla. Ja, jag mår skit. Men NEJ, jag kan inte äta. Jag bara kan inte.

Handlingsförlamad.

..Är vad åtminstone jag blir. Jag vet att jag måste äta frukost. Jag känner hur kroppen inte orkar med, hur huvudet smärtar och har en reaktionsförmåga som knappast är så snabb att den skulle kunna kallas förmåga. Trots det står jag fastnaglad framför kylskåpet, skafferiet eller fruktskålen. Jag står där, och tänker att "nu ska jag ta mig frukost, för det behöver jag". So far so good, men sen kommer den där förlamade känslan. Jag förmår mig inte att sträcka fram handen. Jag blir stillastående ett par minuter, för att sedan gå tillbaka till mitt rum.

Jag måste bara få säga (eftersom jag säger i princip vad jag vill på min blogg) att jag hatar, eller åtminstone starkt ogillar, de människor som påstår att anorexi är något man väljer. Något man får skylla sig själv för.

Du skulle inte be om cancer, right? Anorexia nervosa är precis lika svår att påverka. Och jag ogillar starkt även det såklart.

Grow up, grow big?

..Två år. Av vad? Bortkastad tid? -Självklart, skulle väl du säga. Självklart är det bortkastad tid att driva sig själv till en så låg vikt att den tillslut är det enda du bryr dig om. Resan till soliga landet spelar ingen roll, så länge du tappar två kilo på att istället stanna hemma. Bästa vännens födelsedag gör ingenting att missa, när man slipper äta tårtan och maten som bjuds. Pojkvän? Aldrig i livet. Skulle jag visa mig naken för någon? -PFFFT.

Välkommen till mitt liv, säger jag nu. Jag lever för att gå upp ibland, och för att gå ned ibland. I min värld är inget mitt emellan. Det är antingen eller, och svart eller vitt. Jag lever med anorexia nervosa, och försöker förtränga att jag kan ta mig ur det om jag bara skulle vilja. Tyvärr inser jag att det är ofattbart svårt varje gång jag vill bli frisk. För det vill jag, tro inget annat.

Jag är inte någon moralkärring som tänkt visa världen hur lätt det är att bryta en "dålig vana". Jag är inte heller ett fullfjädrat psykfall som saknar sociala förbindelser och ett liv bortom min sjukdom. Främst av allt är jag inte någon pro-anorektiker, och stödjer inte för en sekund er tjejer som tycker att anorexi is the shit.

Nej, jag är bara jag. Jag kallar mig Zero. Och jag är inte dum i huvudet.