HÖJDEN AV KATASTROFAL IDIOTI.

JAG CITERAR HÄR NEDAN http://pedofil.se - DEN MEST INTELLIGENSBEFRIADE, FRUKTANSVÄRT AVSKYVÄRDA, PATETISKA RÖRELSE JAG NÅGONSIN STÖTT PÅ:

"Även om förskolebarn är mest påverkningsbara så kan barn i alla åldrar suggesteras till att involvera eller rapportera felaktiga händelser. Dessa händelser gäller inte bara vardagliga saker utan kan även gälla traumatiska händelser, inkluderat sexuella övergrepp, misshandel, våld, övernaturliga händelser med mera. Barn kan skapa allt från enstaka detaljer till hela episoder med falska minnen.

Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler? [...] Barn är fyllda av en idealistisk tilltro till livet och de är redo att älska utan gränser och förbehåll, de ser världen utan alla de normativa filter som vi vuxna har och de är fyllda med inneboende nyfikenhet på livet. Deras kroppar speglar deras sinnen, barns estetiska skönhet utstrålar femininnitet, deras hy är utan motsvarighet; deras figur är slank och saknar de reproduktionsformer som vuxna kvinnor har. De innehar en estetisk renhet vilken kan jämföras med vår bild av änglar, barn är estetiskt sett de närmaste gudomliga varelser som vi har. Ängellika till utseendet men hedonistiska i sin natur, barn ser njutning som ett ändamål i sig själv och om de vore fria så skulle de uttrycka sin sexualitet på det sättet som naturen ämnade. [...] Sexuell njutning, mental tillfredställelse, orgasm, vänskap och kärlek är komponenter vilka alla bidrar till meningsfulla relationer mellan barn och vuxna. Det finns inget fel i att två älskande personer möts och njuter av varandras sinnen och kroppas, det finns inget fel i att två individer smeker varandra och viskar ömma ord, det finns inget fel i att ett barn och en vuxen utforskar de lustar som vi alla är fyllda med."

Jag är matt. Helt tom på ord. Vad är det här för vansinne? Vilka förvridna världsuppfattningar driver de människor som står bakom den här sajten och dess ståndpunkter? I vilken värld lever de som glorifierar pedofili och proklamerar för pedofilers acceptans i samhället? Barn är och förblir barn. Förhoppningsvis sunda, välmående, kärleksfulla, nyfikna barn. Lyckligt ovetande om allt som hör en vuxens sexualitet till.

Pedofiler...Jag sparkar på er när ni ligger ned. Jag föraktar er och ser ned på er. Jag äcklas av er och jag hatar er. Tårarna rinner på mig nu. På en som inte ens kan gråta. Det här upprör mig något fruktansvärt.

DEBATTEN FRÅN HELVETET.

http://www.dn.se/opinion/debatt/ingen-har-ratt-att-strunta-i-barnens-egna-rattigheter-1.981535

Jag satte på TVn och blev helt stum. På ettan pågår just nu en debatt som ovanstående artikel behandlar. Det handlar om en nioåring som utsatts för psykisk och fysisk terror av sin pappa, och fallet visas nu upp i TV. Somliga av de debatterande är eld och lågor och tycker att all sorts exponering av barns privatliv inte hör hemma i händerna på en miljonpublik. Inte enbart i dessa genrer utan även i t e x "Ensam mamma söker". Andra, bland annat Katrin Zytomierska, anser att det är upp till föräldrarna att bestämma vad de anser vettigt att utsätta sina barn för, och att de familjer som ställer upp och går ut i TV med att de har problem, är otroligt starka.

Det är ett sjukt svårt ämne att behandla. Själv anser jag nog att det finns "olika grader i helvetet", som en kvinna uttryckte det. Jag kan tycka att program som "Ensam mamma söker" är helt okej vad beträffar barnens exponering, eftersom det är ett program som handlar om att hitta kärleken och en ny förälder, vilket barnen kommer att "utsättas" för varesig det sänds i TV eller ej. Däremot tycker jag att program som "S O S Familj" och den dokumentär som gjordes om nioåringen, är något i grövsta laget. Jag tror inte att en nioåring själv kan välja och förstå följderna av att vara "offer" för en medieexponering som handlar om barnets psykiska ohälsa, särskilt inte när den uppenbarligen redan hänger på en skör tråd. Jag tror och tycker, och det är endast min personliga åsikt, att de här programmen borde censureras eller rent av strykas för barnens intigritets skull.

Vad tycker ni?

MOMENT OF WEAKNESS.

Ja... såhär på kvällskvisten sitter jag och funderar. Eller snarare - sliter mitt hår. Fram eller tillbaka, upp eller ner, svart eller vitt. Vill jag bli frisk? Rent instinktivt? - NEJ, aldrig i livet. Om jag försöker tänka logiskt och långsiktigt på de saker som betyder något i mitt liv? - JA, självklart. Men just vid matsituationerna, just då när jag sitter med maten framför mig, räcker förnuftet inte längre än den halvtimma det skall ta för mig att äta upp.


Pratade länge med en kvinnlig skötare ikväll. Jag fick förtroende för henne ganska tidigt under min vistelse här, och försöker att verkligen ta till mig det hon säger. Efter kvällsmaten vid åttatiden ikväll märkte jag att jag var obevakad, och ångesten grep tag i mig. Spy, ditt äckel. Spy, så har du i alla fall gjort något rätt. Skulle jag inte ha utnyttjat det tillfället så skulle jag inte ha kunnat förlåta mig själv. Jag fick faktiskt upp en del, kanske hälften i alla fall. Samtidigt som jag gjorde det för att slippa våndas av självhat, kände jag mig ledsen, besviken och arg. Och jag blev påkommen. Insåg att jag inte verkade speciellt trovärdig när jag försökte mörka det hela, så efter några om och men förklarade jag som det var: att jag inte kunde låta bli.

Kanske kommer övervakningen att bli hårdare. Kanske kommer ångesten att öka när jag inser att kryphålen blir allt färre. Kanske kommer det något gott ur vad jag nu ser som ett direkt hot?

Ibland kan bara framtiden utvisa vissa frågor. Därför borde jag kanske försöka låta bli att fastna i grubblerier som de här.

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA DET TILL DIG.

Vi anorektiker är verkligen ett eget folkslag. Vi har drabbats av samma insikter, i stort sett identiska tanke- och handlingsmönster och större delen av våra liv kretsar kring mat och allt vad det innebär. Detta trots att vi är egna individer med individuellt tänkande och kännande, säkerligen ofta har olika värderingar i övrigt och lever ett liv med olika familje- och relationsförhållanden. Och även om jag generaliserar nu, så kan jag inte sluta att förundras över det faktum att vi alla sitter i samma båt trots att vi kommer från olika hav och kanske aldrig någonsin pratat med varandra.

Det finns människor som är 40 år och har anorexi. Människor som lever ett knackigt arbetsliv och som kanske tvivlar på sin föräldraroll på grund av de begränsningar sjukdomen bidrar till. Det finns de som är runt 20 år. De som har svårt att få till det där nya fungerande arbetslivet, fortfarande kämpar med körkortet på grund av att de aldrig har energi nog att koncentrera sig, och som går miste om alla krogrundor och andra nöjen som hör den här tiden till, just på grund av anorexins både psykiska och fysiska bieffekter. Det finns de som är 15 år, som står mitt emellan barndom och vuxenliv, och försöker hänga med i kompisarnas nöjeskarusell där moppe, första festivalen och andra dagliga aktiviteter kräver mer glädje och mer ork än vad anorexin tillåter. Det finns de som är 11 år, som fortfarande är barn, och som i jämförelse med 40-åringen inte har något gemensamt över huvud taget.

- Förutom den anorektiska livsstilen. Och nej, jag vill inte påstå att "livsstil" behöver innebära att jag glorifierar sjukdomen - för jag vet lika väl som er att det verkligen är en sjukdom. Men mer ingående är det en sjukdom som formar livsstilen, levnadssättet, känsloliv, självkänsla, relationsliv, fan och hans moster och kort sagt allt vad det innebär att vara människa. Just där är vi lika. Oavsett längd, status, ekonomi, ålder, destination, yrke, och till och med vikt. Oavsett de hundratusentals faktorer som skiljer oss åt, ser vi en likhet hos varandra som vi sällan ser hos någon i vår närmaste närvaro.

Och sen finns det de som säger till oss att vi inte är sjuka. Trots all forskning som gjort kring anorektikers felaktiga kroppsuppfattning och såväl psykiska som fysiska symptom. Trots att vi vissa dagar inte klarar av att ens vända oss om i sängen, då vi inte har kraften. Trots det faktum att många av oss möter döden alldeles för tidigt, på grund av självmord, sprucken magsäck till följd av hysteriska kräkningar men främst av allt på grund av hjärtstillestånd, orsakat av näringsbrisk och brist på livsnödvändiga ämnen vi skulle ha fått genom vår kost. Vi lever ett liv med döden som mål, oavsett om vi vill det eller ej. Vi är våra egna långsamma självmord. Vi stänger oss inne eller ute från omvärlden, och många av oss lever i ensamhet till följd av att vännerna inte orkar med oss. De orkar inte se på när vi tynar bort. När vi tar våra liv, trots att det enda vi verkligen vill är just att få leva.

Och du, tillsammans med många andra, säger att det här är något vi skulle välja. Som om den kamp vi tvingas genomlida dag ut och dag in, är något vi en gång önskade oss. Att vi vill sticka ut och vara för mer än alla andra. Att vi är äckliga och korkade. Att vi är själviska. Att vi är otacksamma. Att vi med glädje väljer bort våra nära, så som du tycker att jag valt bort dig.

..Och jag har inte kraften att formulera ett tillräckligt bra svar på det. Jag besitter inte förmågan att ändra dina åsikter om mig och alla andra anorektiker. Men än så länge har jag orken nog att försvara mig, även om det inte borde behövas. Även om jag vet att du inte ens läser det här, så har jag åtminstone stått upp för mig själv i och med detta. Och det är något jag behöver göra för att må okej med mig själv och fortsätta orka finnas till i din närvaro, för det måste jag. Jag behöver ett ogenomträngligt skal, en skyhög mur och orken att bry mig om mig själv och inte låta dig nedvärdera mig längre. Det är något jag lärt mig först nu, efter alla dessa år av underkastelse.

THE GOOD (?) OLD DAYS.

Ett litet utdrag ur en dagbok jag förde runt år 2006:

"Ibland känns det som att jag inte är mig själv alltid. Jag tycker inte om människor som inte är sig själva. Man ska vara den man är, det är då man mår bäst och kommer längst. Jag har alltid tyckt så, och jag försöker att leva så. Men jag känner mig inte trygg med den jag är idag. Utåt sett kan jag vara som vanligt, när jag är bland alla andra människor. Men när jag bara är mig själv, när jag är ensam, så känner jag mig inte som samma person liksom. Känner mig bara som två skilda personligheter, fast i samma kropp som förut. Det är förvirrande ibland, och jag vet inte riktigt hur bra jag trivs med mig själv när allt kommer omkring. Ibland känns det som om jag håller på att förstöra mig själv. Snart kanske den gamla Zero inte finns kvar alls längre. Jag är jätterädd för det."

..Och oj, vad det slår mig hur saker och ting verkligen fått hålla på alldeles för länge.

GODNATT MINA KÄRA, UNDERBARA LÄSARE!

LÄSVÄRT OM NÅT.

Har egentligen inte tid att blogga just nu. Släktkalas väntar och jag står i skolarbete till knäna. Tog mig ändå tid att logga in, bara för att länka till en mycket läsvärd artikel från aftonbladet. Ta er ett par minuter och läs vad Annika skriver, om det är så att anorexi intresserar eller på annat sätt berör er. Själv tycker jag att den är otroligt träffsäker och viktig.

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article4548540.ab

..Vad tycker ni?

DET BEHÖVS AVSLUT.

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Visserligen är jag en person som tänker fruktansvärt mycket i vanliga fall också, men just den senaste tiden har jag satt mina små hjärnceller på en riktig work out. Vad jag har kommit fram till..? - Jo, att alla andra har rätt. De som säger att anorexin bara är ett symptom på den inre själsstriden. De som vill mena att man kan bli frisk först när man löst upp de knutar som bildats långt inne i en mörk vrå av en själv. Jag tror faktiskt på det. Och jag har mycket som ännu inte är löst. Jag kanske är lyckosam som har saker jag kan sätta fingret på och utnämna som grundstenarna i mitt mående, till skillnad från de som går och har ett helvete utan att veta varför.

Jag vet vad jag behöver göra. Det kommer att göra vansinnigt ont, men jag tror att det är enda utvägen. Det är dags att ta tag i de problem som legat och samlat damm på en hylla inne i mitt sinne. Jag tänker få det här avslutat.

Ett "CASE CLOSED" är vad som behövs. Eller?

SUDDEN FLASHBACK.

Jag skrev just en kommentar till en blogg jag brukar läsa, och kom på mig själv med att ge den här personen ett råd som liknar de ord som varit så betydande för min egen kamp. En underbar behandligsassistent på slutenvården - ja, kanske rentav den bästa människa jag någonsin mött - sade något till mig dagen då jag blev utskriven för första gången, som jag har burit med mig sedan dess men alldeles för ofta glömmer bort:

"Du får aldrig ge upp hoppet och sluta kämpa för de framsteg du är värd. Men det är lika viktigt att du inte blir för besviken på dig själv de gånger du misslyckas."

DET VÄRSTA JAG VET..

..ALLA KATEGORIER, är människor som inte klarar av att hålla sina nedvärderande åsikter för sig själva.

Att tycka och tänka, inne i sitt egna, unkna huvud - det skiter jag fullständigt i. Det är helt okej. Och visst, den här gången handlade det om ett sjukt korkat påhopp på anorektiker som fick mig att reagera, från en skribent som verkar vara totalt okunnig i ämnet (och kanske inom fler ämnen än så), men nästa gång handlar det om invandrare, handikappade eller överviktiga - ja, någon annan utav somliga utsatt minoritet. Det spelar ingen roll vad det handlar om - jag tycker att det är lika lågt gjort varje gång någon går till angrepp mot människor som inte kan rå för att de är på ett visst sätt eller lever under vissa förhållanden. Mår man bra av att tycka illa om världen och trycka ned på människor man inte ens känner - OK, FINE - så länge man har vettet nog att hålla det för sig själv. Men aldrig, ALDRIG att jag kommer att beundra någon som öppet diskriminerar och trycker ned på människor som är lika värda att gå på den här jorden som alla andra.

Jag vet att jag inte behöver försvara mig, eller uttala mig om saken över huvud taget. Att tjaffsa via internet är väl något av det mest patetiska som finns, och jag knipit ihop många gånger på grund av att jag verkligen tycker det. Den här gången kunde jag bara inte låta det passera. Jag blir rent ledsen över hur vissa människor beter sig mot andra.

BAD KARMA, alltså.

Godnattkram till er kämpar där ute, och till er som förstår eller försöker förstå sig på oss kämpar.

SLUTTRAMSAT.

- Nej, morfar. Det är inte ELLE-tidningarna som fick mig sjuk.
Mormor var idag gullig och köpte en tidning till mig, för att jag skulle kunna fördriva tiden lite bättre nu när jag för det mesta är hemma. Gubben däremot, rynkade på näsan åt omslaget och drog ett par visor om hur "di där tösera" får mig och alla andra anorektiker att vilja trycka fingrarna i halsen. Tack för din välmening (?) hörrö, tänkte jag, och ville bara trycka upp historien under näsan på honom.

Anorexi beskrevs för första gången på 1600-talet, där den ideala kvinnokroppen var stor, stark och hälsosam. Gärna lite extra hull och några celluliter på det. Det fanns inga stora reklampelare med supermodeller med hyllade BMI på under 17.5. Dåtidens kungligheter hade friska ideal. (En kung stoppade till och med kuddar under kläderna för att verka tjockare än vad han var).

Dagens poäng: Nej, anorexia är inte en modern sjukdom som beror på modellindustrin eller ELLE-tidningen. Det är psykiskt, och sitter i huvudet. Igår som idag.

..För övrigt har dagen varit OK. Ingen mat än så länge, men det kommer ikväll. Middag med vännerna på en krog i staden. Hade det inte varit för att jag fått låna en kompis bil så hade jag kanske till och med tagit ett glas vin till maten. Idag är solen på min sida.

EN REGNBÅGE AV KÄNSLOR.

..Så skulle jag vilja beskriva dagen som gått. Om man nu kan säga att den är över d v s. Vredesmod (nähä?), ångest, glädje, ledsamhet och rädsla. Vreden för det som hände i morse. Ångest efter att jag till slut tog mod till mig att äta. Glädje över den sköna vårsolen. Ledsamhet över insikten om att jag har fruktansvärt mycket jag borde göra i skolan, men inte orkar med som det är just nu. Och sen kom rädslan, över att jag skulle spräcka magsäcken i den frenetiska spyattack jag tvingade mig själv till, efter att ha försökt äta för en stund sedan.

Idag har jag pratat med min dietist, med min sjuksköterska och med min nya psykolog. De har ringt mig alla tre, på samma dag, vilket jag tyckte var en ganska knepig men välbehövlig slump. Det var skönt att få älta lite fram och tillbaka, utan att behöva trötta ut en persons öron. Nu är jag matt. Fick en smärre chock när jag tog mig en titt i spegeln alldeles nyss efter spyandet och duschandet. Det ser ut som om någon smetat ett tunnt lager av bläck kring mina ögon. Till och med ögonlocken är mörkt blå-rosa. (Hur nu en färg kan vara blå-rosa? Blå-lila är väl kanske mer rätt..)

MEN - Jag har åtminstone kommit till en insikt idag - en mycket viktig sådan - nämligen att jag inte är det jag gör. Jag kan spy upp maten, visst. Jag kan skrika på mamma, jag kan ignorera vännerna en stund, jag kan få dåliga betyg och ja, mer därtill.. Men i slutändan, är det inte dessa saker som gör mig till den jag är, utan jag tror att det är sinnelagen. Jag hoppas innerligt att det är så i alla fall. Och innerst inne, så vet jag att jag inte vill någon något ont med det jag gör. Inte mig själv heller.

Kram på er.

BIG BOY, YOU'RE BEAUTIFUL.

ca 14.30

Sitter på bussterminalen och väntar på bussen hem. Hela stället är smockat med folk, men jag har haft turen att få tag i en sittplats på en väldigt liten bänk. Med 15 minuters väntetid kvar, slår sig plötsligt en väldigt välvuxen man ner bredvid mig. Han tummar på en stor pucko och en kanelbulle á la XXL. Jag blir spänd i hela kroppen, av någon anledning. Visst, jag älskar doften av bullar, men i det här sammanhanget blev det bara motbjudande. Jag sitter som på nålar när han trycker i sig bullen på mindre än en minut, och samtidigt försöker dölja belåtna "MMM-anden" och suckar. Ljudet av smask riktigt skär in i benmärgen på mig och utan någon egentlig anledning så blossar jag upp och blir nästan lite förbannad där jag sitter. Snälla människa, gör inte såhär emot dig själv - hur kan du med?! tänker jag. Efter att bullen är slut, sväljer han puckon på omgångar, och stoppar sen bullpappret halvvägs in i munnen för att bita och slicka av sockret och kanelen som bränt fast i pappret under gräddningen.

..Jag gick ut och tog en cigarett, för jag kunde helt enkelt inte sitta kvar. Jag som räknat med att "få lov" att äta när jag kom hem, tappade helt matlusten igen. Men nu, såhär ett tag efteråt, sitter jag här och skäms i mitt dunkla rum. Frågan är ju inte hur HAN kan med att äta en bulle på öppen plats och visa att han njuter av den, utan snarare hur jag kan sitta där och döma honom bara för att jag själv aldrig skulle göra en sådan sak. Det jag håller på med, att skämmas och ångra mig så mycket av att äta att jag hellre låter bli, är ju bra mycket idiotiskare än att äta en kanelbulle. Han kanske inte alls tyckte illa om sig själv. Han kanske var skitnöjd med att vara en större storlek, och där sitter jag och skall föreställa en bättre människa och äcklas av honom.

Jag hoppas verkligen att jag inte är är den enda i hela världen som blir sån här ibland, för då skulle jag verkligen tycka illa om mig själv som person. MEN - kontentan av det hela och min lilla lärdom för dagen blir att försöka inse att människor faktiskt äter. Ofta bland folk. Och det är inget pinsamt med det. Det är ingen skam att äta öppet. För det är naturligt, och oavsett om man är en size zero eller XXXL så behöver alla äta.

Ni kan ju den där om bilen, som inte kan köras på tom tank..

Morning, morning

Puls: 104 slag/min.
Allmänt: Illamående, yrsel, huvudvärk, kall.

Skolgång när som helst. Snart orkar jag inte med den längre, men jag vet att det är den som får mig att kämpa emot. Pressen och stressen gör att jag åtminstone HAR något att försöka hänga med i. Det hade säkert varit avsevärt mycket sämre om jag bara gått hemma.

Usch, blir så trött på alla som påstår att man får anorexi på grund av "dagens size-zero-ideal". Det är psykiskt, och det finns i princip ALLTID en orsak till varför man börjar svälta sig själv, till exempel trauman, deppression och liknande. Men inte önskan om att se ut som ett benrangel eller en sticka på en catwalk. Det tror jag kommer senare i så fall (jag vet inte med er andra, men jag har aldrig velat bli det) - efter det att man blivit sjuk.

Finito för minuten. Nu måste jag iväg.

SVART PÅ VITT.

Okej, en gång för alla..

Har nu luggit uppe en bra stund och ältat mitt kroppsmissnöje. Efter dagens diskussioner med KP om bland annat ätstörningar, så kunde jag bara inte släppa tanken om att jag minsann visst är en liten knubbis och inte alls har felaktig kroppsuppfattning. Så jag klev upp ur sängen och plockade fram ett tunt rep och måttbandet. Uppskattade omkretsen rikrigt noga på midja och mage och mätte sedan det jag fick fram med måttbandet. Mätte därefter midjan och magen på riktigt- där den är som fetast - med repet, och kontrollerade centimetrarna med måttbandet

- OCH VISST FAN!

Som vanligt hade jag "fel, fel, fel, fel, fel" som Brasse skulle ha uttryckt det. 20 cm för mycket, alla fyra gångerna jag testade. Det såg plötsligt så pyttigt ut.

Jag ska titta på dessa mått varje dag, flera gånger. För känslan ger mig tårar. Av både lycka och rädsla. Jag ser fel, hur dumt det än låter i mina öron. Det finns alltså något som inte stämmer med mina ögon, eller snarare mitt huvud. Det är bara att acceptera och jobba på nu. För de andra kanske har rätt.

anorexi a k a jojo-bantning?

..Och voíla!
Zero är på skylla-ifrån-sig-humöret igen. Vanligtvis brukar min kära mor få lida för det här sinnestillståndet, men icke idag. Hon har fått lida tillräckligt redan, dock ovetandes, efter mitt fusk-frukost-bestyr. Och det har även jag, för nu sitter jag här med kalla händer och ett huvud som försöker slita sig loss från min tunga kropp. Därför vill jag härmed skylla ifrån mig, för jag orkar inte längre ta att det är mitt eget fel att jag fortfarande är sjuk.
Offret för mina anklagelser blir..TAM-TA-DA: Media! (originellt nog..)

Och nej, nu tänker jag inte skylla på alla "gå-ned-fem-kilo-på-två-minuter-metoder", som tidningarna älskar att publicera, och vi borttappade hönshjärnor älskar att hata när resultatet förstås inte blir som vi garanterats. Nej, inte det, utan jag tänker skylla på den kritiserade, avrådda, smutskastade s k jojobantningen. Klassikern: Om man äter för lite hamnar kroppen på sparlåga, och börjar hamstra alla kalorier du får i dig, och vips - efter dieten samlar du på dig alla kilona i fett igen - PLUS några till.

..Som ett slag i magen på en anorektiker som ägnat sig åt just dieter med alldeles för få kalorier, under en alldeles för lång tid, och är väl medveten om att ens kropp går just på sparlåga. VEM vågar, efter att ha läst något sånt här, börja äta normalt igen?! Upp med en hand alla benrangel där ute, som efter att ha läst något sånt känner för att börja återgå till normala matvanor igen.. Det här är alltid en tanke som återkommer till mig när jag gör mina försök att ta mig ur det här ätstörningshelvetet. Jag blir livrädd för att det skall hända även mig! De här rönen skrämmer BOKSTAVLIGT TALAT fettet ur mig!

(Och visst, det finns ju alltid ett men, och här kommer det: MEN, visst är det en bra metod att få folk att ta avstånd från att börja svälta sig, det är ju en helt annan femma!)

PRO ANA.

"Bones are beauty"

"The thinner is the winner"

- bla bla bla..

NÅGON som tycker att pro ana, där man eftersträvar och höjer upp sjukdomen anorexi till skyarna, är en bra grej? När man fullkomligt dyrkar de tjejer som dött i anorexi på grund av sin svåra svält? Man vill vara så smal att "mina fotspår inte syns i snön".. På Internet finns hur mycket som helst om pro ana, som jag nästan skulle vilja kalla en sekt-liknande, destruktiv rörelse.

Jag vet att jag kommer att göra många förbannade genom det här inlägget, men jag vill ändå säga: TA ERT FÖRNUFT TILL FÅNGA, och försök ge er in i en riktig strid: att ta sig tillbaka till ett friskt liv. Att svälta och gå ned i vikt är livsfarligt enkelt, men att bli av med det här sjuka betéendet är svårare än någonting annat.

Jag menar förstås bara väl.

kort uppdatering!

Jag hatar den här bilden. Man får inte driva med överviktiga människor, men det får man tydligen med oss. Äh, förlåt..Jag råkar bara ha en dålig dag och måste ha något att överföra min ilska på. (Positivt kanske att jag gör det på något annat än mig själv..?)

So far: Ingen mat idag. Men igår kväll fick jag i mig kanske 1/3 påse popcorn - det ni! Ångest, ångest, ångest efter det. Det hela slutade med ett toalettbesök, men det känns ändå okej idag. Jag åt ju iallafall popcornen, när jag lika gärna kunde ha totalvägrat från början.

Ikväll blir det faktiskt en myskväll med tjejerna. Lite skeptisk är jag, eftersom själva myset ofta består av något i mat/snacks-väg, men fasiken.. Jag försöker gå dit och göra det bästa av situationen.

Ha en bra dag i snön! På något sätt lyckas den iallafall lysa upp min dag något :)

Att Vara Stark.

Tack vännen, för en jättefin och tänkvärd dikt! Jag delar med mig av den här:

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högt
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten, så sig hårt
att alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit

Dikt av okänd författare
Förmedlad av Kate Hellqvst, Göteborg

Handlingsförlamad.

..Är vad åtminstone jag blir. Jag vet att jag måste äta frukost. Jag känner hur kroppen inte orkar med, hur huvudet smärtar och har en reaktionsförmåga som knappast är så snabb att den skulle kunna kallas förmåga. Trots det står jag fastnaglad framför kylskåpet, skafferiet eller fruktskålen. Jag står där, och tänker att "nu ska jag ta mig frukost, för det behöver jag". So far so good, men sen kommer den där förlamade känslan. Jag förmår mig inte att sträcka fram handen. Jag blir stillastående ett par minuter, för att sedan gå tillbaka till mitt rum.

Jag måste bara få säga (eftersom jag säger i princip vad jag vill på min blogg) att jag hatar, eller åtminstone starkt ogillar, de människor som påstår att anorexi är något man väljer. Något man får skylla sig själv för.

Du skulle inte be om cancer, right? Anorexia nervosa är precis lika svår att påverka. Och jag ogillar starkt även det såklart.