I DON'T BELIEVE YOU.

..Nej, efter den här helgen är jag säker. Jag har inte anorexi. Jag har nästan ätit precis lika mycket som en vanlig person, bortsett från mellanmålen och något kvällsmål. Det känns skönt på ett sjukt konstigt sätt, men samtidigt ångrar jag mig så mycket att jag nästan kvävs av ångest. Anorexi? JAG? - Vad är det dom snackar om?

Och det är konstigt, hur jag inte bara kan njuta av att se mig själv som frisk, eller åtminstone som en bra bit på vägen. Jag avskyr mig själv för att jag tappat kontrollen. Jag ser min kropp som fetare än någonsin, överallt. Ja, jag är till och med riktigt knubbig och på gränsen till kraftig övervikt enligt min spegelbild och min egen övertygelse. Och jag vill inte ha det såhär. Jag tvivlar på att jag verkligen vill vara frisk, om det skall innebära alla de här känslorna.

Mardrömmar får jag också. Om mat. Om sjukhus som fnyser åt mig när jag kommer dit för att frivilligt be om att få bli inlagd. Om tjocka magar, breda höfter, fläskiga armar, gropiga lår och om dubbelhakor på ett fotbollsrunt ansikte. Vaknar upp svettig, skyndar fram till spegeln, och inser att jag inte är speciellt långt ifrån den där mardrömsbilden.

Jag vet..jag är egentligen duktig nu. Jag har egentligen gjort ett suveränt jobb i helgen och jag ser säkert mycket piggare ut än vad jag gjorde för en vecka sedan. Men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill äta igen.

DET VÄRSTA JAG VET..

..ALLA KATEGORIER, är människor som inte klarar av att hålla sina nedvärderande åsikter för sig själva.

Att tycka och tänka, inne i sitt egna, unkna huvud - det skiter jag fullständigt i. Det är helt okej. Och visst, den här gången handlade det om ett sjukt korkat påhopp på anorektiker som fick mig att reagera, från en skribent som verkar vara totalt okunnig i ämnet (och kanske inom fler ämnen än så), men nästa gång handlar det om invandrare, handikappade eller överviktiga - ja, någon annan utav somliga utsatt minoritet. Det spelar ingen roll vad det handlar om - jag tycker att det är lika lågt gjort varje gång någon går till angrepp mot människor som inte kan rå för att de är på ett visst sätt eller lever under vissa förhållanden. Mår man bra av att tycka illa om världen och trycka ned på människor man inte ens känner - OK, FINE - så länge man har vettet nog att hålla det för sig själv. Men aldrig, ALDRIG att jag kommer att beundra någon som öppet diskriminerar och trycker ned på människor som är lika värda att gå på den här jorden som alla andra.

Jag vet att jag inte behöver försvara mig, eller uttala mig om saken över huvud taget. Att tjaffsa via internet är väl något av det mest patetiska som finns, och jag knipit ihop många gånger på grund av att jag verkligen tycker det. Den här gången kunde jag bara inte låta det passera. Jag blir rent ledsen över hur vissa människor beter sig mot andra.

BAD KARMA, alltså.

Godnattkram till er kämpar där ute, och till er som förstår eller försöker förstå sig på oss kämpar.

TOO MUCH OF A FOOL FOR SCHOOL.

..Ja, sådan är jag och sådant är mitt liv. Just nu.

Dagen har spenderats i sängen, vid TV:n, på balkongen och ..just det, ja..på joggingspåret. Alldeles för länge har det fått vara fint väder och torrt underlag för att jag skall kunna hålla mig borta från löpardojjorna. Jag är så väl medveten om att det egentligen är det värsta jag kan göra mot mig själv och min nuvarande hälsa, men jag tänkte att en gång är ingen gång. Två är lika med noll kommer det väl bli imorgon om jag känner mig själv (eller snarare en viss del av mig själv) rätt. Det var ju så fruktansvärt uuuunderbart! Otroligt otränad var jag dock, men mer kan jag väl inte räkna med efter att ha varit fastklämd i det här huset under största delen av det gångna halvåret. Som en sill i en konservburk. Jag vill ut ut ut härifrån.

Men, jag har också gjort framsteg. S kom hem och tvingade i mig yoghurt med hennes hemmagjorda müsli. Att titta in i de ögonen och tacka nej till något jag vet att hon gjort för min skull, det kunde jag inte med att göra idag. Efteråt fick jag hyperångest, men fick utlopp för den genom att få krama henne hårt, hårt och länge. Vilken underbar människa hon är! Vänner är livet.

Nej, nu måste Zero verkligen studera. Bara på de här sista lediga dagarna har jag lyckats komma efter övriga klassen med inte bara 4 prov/inlämningar - utan 5..

PUSS & KRAM

JÄVLA, JÄVLA FAMILJ.

Jag skulle just nu bara vilja ställa mig och SKRIIIIIIIIKA. Är så fruktansvärt, fruktansvärt vansinnig och anti allt och alla här hemma just nu. Känner mig som en trettonåring med världens pubertetskris. Av vilken anledning? Tjat, tjat, tjat, tjat och tjat. Jag vet att jag har så mycket jag behöver göra, så mycket plugg och arbete med mig själv. Men jag tappar all ork och lust fullständigt och känner hur jag dras tillbaka ned i deppträsket.

För ett par år sedan, då jag var deprimerad, brukade jag skära mig själv. Jag vet hur det låter. Fullkomligt idiotiskt och tramsigt. Men, det kommer aldrig att vara möjligt att förklara för en oinvigd, vilken lättnad det var för mig just då. Det var som om man släppte ut all frustration, ungefär som att få skrika högt och bara slå till all världens ondska på käften. Ångesten avtog när jag kände smärtan, och det blev det enda sättet för mig att avreagera mig på. Ingen behövde se någonting, och jag behövde inte störa någon annan med mitt agerande. Det öppna såret blev också en öppning för själen, där all psykisk smärta kunde sippra ut.

Men nej, det är inte meningen att glorifiera eller rekommendera den här självdestruktiva metoden. Det blir som en drog som är fruktansvärt svår att ta sig ur. Det enda som hjälper är väl att börja må bättre och aldrig drabbas av ångest och frustration. Eller byta den destruktiva metoden mot en annan, det var så jag kom ur det, och idag har jag anorexi. Men just nu, och just i sådana här stunder, känner jag nästan en slags abstinens. Som om jag bara vill skära upp mig igen, och det känns så lockande. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det, eller skulle kunna göra det. Jag har bättre självbehärskning nu än vad jag hade då. Däremot gror de negativa känslorna som ogräs inne i mig när jag inte får utlopp för dem på något sätt.

Jag vill bara springa.
spring
spring
spring

SLUTTRAMSAT.

- Nej, morfar. Det är inte ELLE-tidningarna som fick mig sjuk.
Mormor var idag gullig och köpte en tidning till mig, för att jag skulle kunna fördriva tiden lite bättre nu när jag för det mesta är hemma. Gubben däremot, rynkade på näsan åt omslaget och drog ett par visor om hur "di där tösera" får mig och alla andra anorektiker att vilja trycka fingrarna i halsen. Tack för din välmening (?) hörrö, tänkte jag, och ville bara trycka upp historien under näsan på honom.

Anorexi beskrevs för första gången på 1600-talet, där den ideala kvinnokroppen var stor, stark och hälsosam. Gärna lite extra hull och några celluliter på det. Det fanns inga stora reklampelare med supermodeller med hyllade BMI på under 17.5. Dåtidens kungligheter hade friska ideal. (En kung stoppade till och med kuddar under kläderna för att verka tjockare än vad han var).

Dagens poäng: Nej, anorexia är inte en modern sjukdom som beror på modellindustrin eller ELLE-tidningen. Det är psykiskt, och sitter i huvudet. Igår som idag.

..För övrigt har dagen varit OK. Ingen mat än så länge, men det kommer ikväll. Middag med vännerna på en krog i staden. Hade det inte varit för att jag fått låna en kompis bil så hade jag kanske till och med tagit ett glas vin till maten. Idag är solen på min sida.

EN REGNBÅGE AV KÄNSLOR.

..Så skulle jag vilja beskriva dagen som gått. Om man nu kan säga att den är över d v s. Vredesmod (nähä?), ångest, glädje, ledsamhet och rädsla. Vreden för det som hände i morse. Ångest efter att jag till slut tog mod till mig att äta. Glädje över den sköna vårsolen. Ledsamhet över insikten om att jag har fruktansvärt mycket jag borde göra i skolan, men inte orkar med som det är just nu. Och sen kom rädslan, över att jag skulle spräcka magsäcken i den frenetiska spyattack jag tvingade mig själv till, efter att ha försökt äta för en stund sedan.

Idag har jag pratat med min dietist, med min sjuksköterska och med min nya psykolog. De har ringt mig alla tre, på samma dag, vilket jag tyckte var en ganska knepig men välbehövlig slump. Det var skönt att få älta lite fram och tillbaka, utan att behöva trötta ut en persons öron. Nu är jag matt. Fick en smärre chock när jag tog mig en titt i spegeln alldeles nyss efter spyandet och duschandet. Det ser ut som om någon smetat ett tunnt lager av bläck kring mina ögon. Till och med ögonlocken är mörkt blå-rosa. (Hur nu en färg kan vara blå-rosa? Blå-lila är väl kanske mer rätt..)

MEN - Jag har åtminstone kommit till en insikt idag - en mycket viktig sådan - nämligen att jag inte är det jag gör. Jag kan spy upp maten, visst. Jag kan skrika på mamma, jag kan ignorera vännerna en stund, jag kan få dåliga betyg och ja, mer därtill.. Men i slutändan, är det inte dessa saker som gör mig till den jag är, utan jag tror att det är sinnelagen. Jag hoppas innerligt att det är så i alla fall. Och innerst inne, så vet jag att jag inte vill någon något ont med det jag gör. Inte mig själv heller.

Kram på er.

SOLSKEN OCH NOSTALGI.

Efter att jag vaknat upp för en stund sedan, stapplar jag ut på balkongen med en kopp thé och en cigarett i handen. Jag slår mig ned mot vår gröna husvägg och badar i solsken där jag sitter. Njuter av att knappt kunna öppna ögonen för att släppa in allt ljus, för det var länge sedan jag kände värmen från solen i ansiktet nu.

Så slår det mig plötsligt, att för ungefär ett år sedan satt jag på precis samma sätt. Jag hade på mig en grå mjukisdress och smuttade på ett litet glas lightsaft, medans jag kände hjärtat slå förbannat fort och hårt inne i bröstkorgen samtidigt som det då och då svartnade framför ögonen på mig. Strax därefter var jag och mamma påväg till sjukhuset, och ännu en stund senare hade jag visat upp min lägsta vikt någonsin och det var på f-håret att jag blivit tvångsremitterad till en låst psykavdelning eller något.

Jag minns också en natt några månader senare, då jag gick upp mitt i natten för att äta en dl vita bönor i tomatstås, som en egen revolt mot anorexidemonen. Då hade jag bestämt mig för att bli frisk.

Det känns fel, trist och hemskt att mina minnen från de senaste åren, alla rör anorexin. Och just det faktum att jag knappt minns någonting alls på grund av dåvarande näringsbrist, gör att man verkligen kan sitta här just nu och se tillbaka på en tid man förstört. Det kan få en att hitta viljan att motverka ännu ett lika dant år. Jag tänker äta müsli nu.

(Jo, Zero, det skall du visst göra.)
(Jo, Zero, det skall du.)

BESATTHET.

- "Det är så hemskt att se dig nu för tiden. Förr var du alltid så pigg. Du var så glad! Men nu.. nu drar du dig undan. Antingen är du inte hemma eller så är du hemma, men inlåst på ditt rum. Varför drar du dig undan världen, Zero? Varför kan du inte se det vi ser? Din blick är tom. Som om du egentligen är långt borta och inte här bland oss. Det är som om du vore besatt av någon slags djävul. Det är en ond kraft, Zero. En ond kraft. "

..Kanske har hon rätt ändå, mamma. Visst är det en besatthet. När kommer den att avta? Snälla någon, säg mig att den tynar bort med åren. Säg mig att det är något man växer ifrån. Säg mig att den går att bota med piller. Säg mig att den går att skära bort. Ge mig vilket svar som helst, förutom det att jag själv måste driva ut den ur min kropp, anorexin. För det känns som om jag tappar greppet.

Som om livet skulle glida ur min hand.

Som om jag inte skulle orka lägga märke till det.

KNOCK, KNOCK, KNOCKING..

..on freedom's door.

Det snurrar i mitt huvud. Jag tror att jag är sjuk. Problemet nu för tiden är att jag aldrig vet om jag verkligen är sjuk, eller om mitt mående beror på sjukdomen - bestämd form singular. Det har varit en tuff dag. Jag har förflyttat mig från sängen en enda gång, för att ta emot ett samtal för fem minuter sedan och uträtta ett toalettbesök. Jag har bara luggit här och druckit, druckit och druckit. Vatten, cola zero, lightsaft - you name it. Säkert en halvliter i timmen sedan jag gick upp. Och endast en gång, alldeles nu för en stund sedan, behövde jag gå på toaletten. Det blir ungefär 5.5 liter vätska. Det är 5.5 kilo. Jag kanske kissade ut 0.5 liter. Jag har alltså gått upp ungefär 5 kilo idag. 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo. Och jag vet inte ens varför jag gjorde det. Bara för att hata mig själv ännu mer kanske?

(Yes, jag vet att det inte är fett jag har gått upp. Jag vet det. Men känslan av "vattenvikt" är, om möjligt, minst lika svår att handskas med från mitt sätt att se på saken).

Den här dagen skulle man lika gärna kunna stryka ett streck över, för jag vill inte ha den. Vill inte sitta här och kasta ur mig en massa värdelöst ordbajs, som inte leder mig någon vart förutom längre in i min egen hjärnas svarta snårskog. Jag behöver en machete för att ta mig ur det här. Tvivlar på att sjukhuset tillhandahåller någon som passar mina syften. Just därför sitter jag kvar här, fortfarande, och väntar på att tillfrisknaden skall flyga rakt in i käften på mig.

CHEATED BY NATURE.

..Slår upp ögonen och hör fåglarnas kvitter. Rullgardinen är neddragen men genom springorna mellan fönstret och tyget sipprar ljus fram. Jag sätter mig snabbt upp i sängen och hoppas, hoppas, hoppas att det där ljuset är sol och att himlen utanför är blå. Jag vill se gräs. - Men, tyvärr..inte idag heller. Utanför är det lika grått som gammal asfalt (även om vår asfalt utanför visserligen är vit av all kall, äcklig snö..) Vad fåglarna kvittrar efter vet jag inte, men inte är det våren i alla fall.



Usch, jag låter ju riktigt vresig såhär på förmiddagen. Orsak skulle kunna vara att mamma nu ska ge sig ut på en långpromenad, men jag får inte följa med. Egentligen hade jag ju inte velat det heller, men jag hade gärna gått en själv. Just nu känns det som om jag bara sitter här hemma och sväller på mitt rum.



Ångestmonstret hugger tag i mig och uppmuntrar mig litet. "Nu kan du ju spy upp maten...För du trodde väl inte på allvar att du var värd den?"



Och precis, precis så som det blir när jag alltid fått för mig något, så kan jag inte släppa tanken. Dagen vände just. Nästa uppdrag blir att sysselsätta mig själv för att slippa spy...

ÄNNU EN FET SPYA.

Okej, jag kan väl medge att det här var lite i vidrigaste laget.. Men, förresten! När allt kommer omkring är det ju ännu vidrigare i verkligheten. Just det här att spy menar jag. Och trots detta vet jag - när jag helt plötsligt befinner mig där, halvt liggandes över toalettstolen, med fingrarna i halsen och med en starkt lukt av spy som sticker i näsan - att det inte är sista gången. För det är det enda sättet jag känner till som kan döva min ångest när jag har ätit. Trots att jag är väl medveten om att jag inte kan få upp allt jag fått i mig, så reduceras min ångest och jag är lite, lite mer tillfreds med mig själv efteråt. Jag kan helt enkelt inte stå ut med känslan av att ha magen full av mat.

Och det är ju synd. För nu vill de lägga in mig. Jag har två val: frivilligt under 12-16 veckor, eller LPT. Ett annat val skulle vara att det sker en drastisk förändring och att jag blir frisk på egen hand, trots att jag ingen hjälp får hemifrån. Till och med sjuksköterskan förstår det. Så.. "Hmmm...vad välja?". Givetvis skall jag försöka hemma. Det var liksom planen, och har så har den varit hela hösten. Det kan nog gå. Jag vill ju liksom bli frisk och sånt.

Kom hem från sjukhuset. Åt, a k a var duktig. Spydde, a k a var dålig.

Apan mitt emot.

Jag har börjat med spegelterapi! Eftersom jag inte längre går till min sjukgymnast, så har jag försökt jobba lite hemma med några övningar jag fått. Med start idag alltså.

1. Stå framför en helkroppsspegel
2. Försök säga en massa uppmuntrande saker om dig själv till dig själv
(Om du inte kommer på något - säg saker som är positiva runt omkring dig)
Vitsen med det hela är väl att man skall få en bättre och mer positiv inställning till spegelbilden skulle jag tro.

Sagt och gjort - även om jag glömde bort poängen med det hela när jag väl stod där och såg min spegelbild, vilket gjorde att jag missade syftet en del mot slutet. Men, men..jag gjorde i alla fall ett tappert försök när jag ställde mig framför spegeln den här morgonen, och sa -eller snarere viskade- ungefär exakt såhär:

- Du är jävligt bra, Zero. Du är inte alls tjock, det är bara fel på ögonen - tänk logiskt! Vilken idiot som sitter där inne i ditt huvud och säger nåt sånt, du som är så smal. (Paus för uppgivet skratt som ledde till viss frustration, och jag tappade helt lusten..) Du är.. bara lite mullig.. men det kan du göra något åt, och det är jättelätt! Du behöver fixa vissa delar, titta här! (Drar upp tröjan, drar i magen, klämmer på armar, ben, höfter..) ..Nej förresten.. Det var ju inte såhär du skulle göra. Du är smal. Smal, smal, smal..