SANN TRAGIKOMIK.

Jag fattar inte! Jag kan inte för mitt liv förstå! Nu kommer alla drömmar och förhoppningar att få gå ut längre och oftare att fullständigt krossas! JAG HAR GÅTT NER I VIKT!

Visserligen "bara" tre hekto, men enligt dem var det en tillbakagång. Å andra sidan, med tanke på hur mycket mat jag äter varje dag, så är jag totalt stum av förvåning över att jag inte gått upp. Jävligt glad, förvisso, men samtidigt helt oförstående och en aningen besviken.

Nu är alltså planen att jag ska vara ännu mer stilla. Jag får inte ens hålla snigeltempot jag haft under mina dagliga promenader. Det är en sån här sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen så fort jag kommer utanför de här dörrarna nästa gång. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag behöver uppmuntran och sporrar i form av friare utevistelser, så förstår de inte. Jag kommer att bli deprimerad av allt stillasittande.

Ge mig vingar, någon. Och nycklar till dörren förstås.