TIME TO SAY GOOD BYE.

- Även om det svider lite i hjärtat, så måste jag gå vidare nu.

Jag blev utskriven idag, för tredje gången sedan jag blev inlagd i augusti. Jag står framöver på egna ben, i stort sett. Jag kommer att ha boendestöd i form av några människor som kommer hem till mig två gånger om dagen till att börja med, och som ser till att jag får i mig mina mediciner. Jag får också två nya kontaktpersoner. Det känns väl som en helt okej trygghet men de har väldigt, väldigt stora skor att fylla. Det stöd jag fått på avdelningen har varit above all. Visst har jag spytt galla över själva situationen då och då, men när det kommer till hur jag blivit bemött så har jag bara positiva saker att säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fått lära känna så fina människor, och det är något jag kommer att bära med mig en lång tid framöver.

Just nu sitter jag i min lägenhet. Det är tyst och stilla, vilket är något jag inte är speciellt van vid efter allt liv på avdelningen. Men jag är redo nu. Jag är redo att ta livet för vad det är. Ibland är man ensam, ledsen, förtvivlad, arg och vilsen. Det måste vara så. Det hör människolivet till. Och jag måste jobba på att ta tag i mig själv och hitta konstruktiva lösningar på just de situationerna, istället för att tappa greppet och ge vika för destruktiva frestelser. Det är dags att bryta upp med det förflutna, och hitta nya mönster.

Det här är också mer eller mindre ett avsked till er. Jag skulle inte ha något emot att fortsätta blogga och mötas av era värmande kommentarer när man behöver dem som mest. Men vid det här laget har jag förstått att allt som påminner mig om min sjukdom väcker de onda tankarna tilll liv igen. Och den här gången vill jag inte låta något få dra ner mig. Jag vill leva.

Så jag vill tacka er, för allt det stöd och pepp ni givit mig när jag varit i behov av det. Och till alla er där ute som kämpar: FORTSÄTT med det! Annars kommer det tillslut en dag då man inser att man kastat bort sitt liv på ingenting. Hårt, men sant. Och vem vet, vi kanske hörs av vid ett senare tillfälle. I en annan blogg, och förhoppningsvis ett annat liv än det jag levt de senaste åren. Ta hand om er tills dess.

Det är dags nu. Det är dags att leva.

Kramar.