UPPOFFRINGAR.

Det är knepigt det där, hur man kan välja bort så mycket värdefullt, bara för att slippa en måltid eller två. Jag är ingen ensamvarg, och jag trivs egentligen bäst när jag slipper vara ensam, men ändå står jag hellre över diverse tillställningar för att komma undan maten. Som igår till exempel, när en utav mina närmaste vänner firade sin 20-årsdag på en restaurang i stan, valde jag att inte dyka upp. Jag skyllde på skolarbete, men satt hemma hela kvällen och frös under en filt och slötittade på TV. Vad är det för en sorts vän?

Jag vet, jag vet, att den enda vägen till en frisk och normal tillvaro går genom maten. Någon gång måste jag ta det där skräckinjagande steget och börja äta ordentligt och regelbundet. Det räcker inte med att äta en eller två måltider i veckan, och sedan överleva på en morot eller en gurkbit här och där. Jag kommer att ramla ihop tillslut, och jag vet det. Men ändå, kommer jag på mig själv med att tänka: Ja, då får jag väl göra det då.

Det finns så mycket mer än det här. Jag har drömmar och visioner, stora framtidsplaner. Men saken är den att framtiden är så mycket närmare än vad jag vill tro. Det är alltid "sen" eller "då". Och när jag inte tar steget närmare, då blir det problem.

Dagen hittills har jag ägnat åt att städa hela mitt rum, gå några varv runt kvarteret och satt på en tvätt. Ingen mat än så länge, men jag har lovat att laga middag åt mig, mor och syster senare i eftermiddag. Funderar på chili con carne. Men nu blir det en lite tupplur för min del, jag är så trött efter ännu en natt av kass sömn.