OCH JAG VET DET INNERST INNE.

Usch, klockan är två minuter i tolv. Jag har suttit framför datorn i tre timmar nu. Vet att jag måste duscha, men dröjer mig kvar här eftersom klockan som sagt snart är tolv. Jag får inte vara på övervåningen ensam när klockan blir 00.00. Det vore ju rena dödsönskan. Yes, jag tror på spöken. Och att dom vill mig något ont. Fast nej, inte alltid. Mest ibland tror jag att dom vill mig något ont. Idag gör dom nog det i alla fall.

Jag sitter vaken, mycket på grund av att jag har dåligt samvete också. Jag hör inte av mig till mina vänner. Jag orkar inte lyfta luren och slå numret, eller skicka ett sms, för jag vet att det bara skulle innebära att jag ber om ursäkt. Och jag har inget problem med att be om ursäkt, utan det är mer det att jag skäms så förbannat nästa gång det blir såhär, och jag har lovat att bätta mig och hålla kontakten bättre.

Jag sitter vaken, kanske också på grund av att jag skäms. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag älskar att frysa, älskar att höra magen eka tom. Jag älskar den sugande känslan i hela kroppen. Älskar att känna tomheten, yrseln. Och mest av allt älskar jag - även om jag samtidigt hatar den lika mycket - min fantiserade bild av mig själv innuti mitt huvud, där jag är smal och glad. Jag har blivit så peppad (eller nej, peppad är helt fel ord).. Jag har blivit så motiverad (det låter fortfarande för positivt, men låt gå..), motiverad att gå ned 7 kg. Just 7 kilo, och jag vet inte varför. Det är bara en siffra som har fäst sig i mitt huvud. 7, 7, 7, 7 kilogram. Och jag kan inte bli av med den.

Jag tänker att, när jag har gått ned 7 kilo, då blir allt bra. Då finns det inga tvivel mer, och inga valkar heller. Jag tänker att, 7 kilo är rimligt. Inte för mycket, inte för lite. Och jag tänker att, nu gör det ingenting om jag går upp och duschar på övervåningen längre, för nu är klockan tio över tolv.

Och jag vet det innerst inne. Långt jävla inne, vet jag att jag har så fel.
Om spökena. Och om de där 7 kilona.