SNÄLLA, HÅLL KÄFTEN.

misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig
misslyckad och äcklig

Så fort jag försöker att hjälpa mig själv, och lyssna på min egen inre röst som skriker efter frihet, så störs jag av dessa inre monologer. Det är som ett sus av ord som inte går att tysta ned, och som blir starkare när jag har ätit eller är på väg att äta. Ibland undrar jag om jag inte är lite schizofren ändå? Bara lite sådär smått. Det känns som om det är min egen röst som säger det här, men logiskt sett (eller vad fan har egentligen logik att göra i det här sammanhanget?) så borde det vara anorexin. Det andra jaget. Det sjuka jaget.

Men, Du som sitter där inne i mitt huvud och skriker de här sakerna till mig; Du - som får mig att slita mitt hår, trycka händerna hårt, hårt in i magen, klämma händerna krampaktigt om mina armar och ben när jag hör din röst - Du, försvinn ut härifrån. Jag är så trött på Dig att jag snart inte fixar det här mer. Att vakna upp till Din röst, att somna till ljudet av Din ekande vassa stämma, och att leva med Dig inuti mig, är mer än vad jag orkar med just nu. Det måste finnas något mer sätt att få Dig att försvinna, än att jag måste försvinna med Dig för att få ett slut på det här. För jag tänker inte ge upp så lätt som Du tycks tro. Jag tänker stå fast till dess att det här är över, och Du ska ut till varje pris. Ditt hyreskontrakt på min själ har annulerats, och Du skall vräkas, om jag så måste överlämna mig själv till människor som kan driva ut dig med tvång. För det är skillnad på Dig och mig. Vi är inte samma person.

Det är slut nu.