EN OND GOD START PÅ DAGEN.

På grund av den panik som bor i min kropp efter all mat, ställde jag klockan på kvart över sex i morse. Jag tränade i ungefär 30 minuter - joggning och upphopp på stället m m - utan att stanna. Plötsligt orkar jag hur mycket som helst. Och jag vet att även om det är helt fel taktik, så kommer det åtminstone kännas lite lättare att äta frukost sedan.

De skulle ha hämtat mig för en kvart sedan, men ännu har jag inte hört något. Har de kanske glömt bort mig? Mitt friska jag vill skrika på dem, och få dem att fatta att jag inte klarar av det här själv. Min andra del fokuserar samtidigt på att låta fingrarna smyga så tyst över tangentbordet att de inte ska höra mig och komma efter mig.

Det är så dubbelt allting. Svart eller vitt. Jag vill ha hjälp, men jag vill absolut inte ha hjälp.
Jag hoppas att den här dagen blir en bra dag.

Kram på er.