UP, DOWN, UP THEN DOWN AGAIN.

Jag är så fruktansvärt trött på denna eviga berg-och dalbana av känslor och hälsotillstånd, som för det mesta går hand i hand. Så fort minsta lilla går emot mig så vänder jag mig bort och stänger in mig själv och låter mig styras i ätstörningens helvetiska värld. Jag vet inte längre om det beror på självbestraffning eller någon längtan om att göra uppror mot alla och allt det som går mig på nerverna, men förmodligen har min sjuksyster rätt om att det är det förstnämnda. Om jag inte förstått innebörden av "en ond spiral" så gör jag verkligen det nu. Varje måltid jag hoppar över gör det svårare att äta nästa, varje sit-up är ett steg i fel riktning. Ibland funderar jag allvarligt på att ge upp och bara acceptera mitt "öde", fast övertygad om att ett liv som det här går att uthärda.

De frågar mig om jag verkligen vill bli frisk. Vad svarar man på det, undrar jag? - Ja, att bli frisk är min största önskan, men jag klarar inte av att göra vad som krävs...? Min trovärdighet sviktar när jag uttrycker en önskan om ett normalt liv, samtidigt som jag gör precis vad som helst för att frånkomma minsta lilla kalori. Slutenvården är den enda utvägen, säger de, men då måste jag verkligen vilja. Vill jag? Svar: JA. Vill jag verkligen? Svar: Jag tror det. Tror.

Varför kan jag inte? Varför bryr jag inte? Varför lyssnar jag inte? Mitt enda svar är också det mest använda svaret jag har:
- Jag vet inte.