Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Visserligen är jag en person som tänker fruktansvärt mycket i vanliga fall också, men just den senaste tiden har jag satt mina små hjärnceller på en riktig work out. Vad jag har kommit fram till..? - Jo, att alla andra har rätt. De som säger att anorexin bara är ett symptom på den inre själsstriden. De som vill mena att man kan bli frisk först när man löst upp de knutar som bildats långt inne i en mörk vrå av en själv. Jag tror faktiskt på det. Och jag har mycket som ännu inte är löst. Jag kanske är lyckosam som har saker jag kan sätta fingret på och utnämna som grundstenarna i mitt mående, till skillnad från de som går och har ett helvete utan att veta varför.
Jag vet vad jag behöver göra. Det kommer att göra vansinnigt ont, men jag tror att det är enda utvägen. Det är dags att ta tag i de problem som legat och samlat damm på en hylla inne i mitt sinne. Jag tänker få det här avslutat.
Ett "CASE CLOSED" är vad som behövs. Eller?
Vad är moms?
-
Pendeltåg mot Märsta Två killar ~15 år sitter och pratar rätt högt.Kille 1:
Om man tappar bort matteboken får man betala 500 kr plus moms.Kille 2: Vad
är m...
Inlägg
5 kommentarer:
på ett bra sätt hoppas jag?? inte destruktivt??? kraam
Jag tror att du har rätt i det du säger. Anorexia är inte en sjukdom som bara kommer till en när allt är som bäst direkt... Man har alltid en anledning eller orsak till varför man vill göra sig själv så illa. Och om man inte får ett avslut på jobbiga saker så är det tio resor svårare att gå vidare. Själv har jag ju inte insett det i tid - men du har chansen nu att "börja om". Tiden är på din sida! Jag själv kanske hinner bli vän med tre fjärdedelar av mitt liv, eller iaf hälften, innan det är för sent ;-) Kämpa på gumman! Styrkekramar Tina
Hur tänker du få det avslutat?
Jag menar naturligtvis pga min ålder... ;-) Kram
TIll Anglabarnet & Ingela:
NEJ, gud inget destruktivt inte! Jag var långt, långt nere ett tag, för länge sedan. Då blev jag omhändertagen med LVU och det var även där min anorexi började senare. Antar som en följd av deppressionen. Men jag tog mig ur det, med mycket hjälp under en lång och arbetsam tid, och idag vill jag aldrig mer hamna där. Det var ett helvete på jorden bokstavligen, och därför vill jag inte ens tänka i de banorna.
För mig handlar det istället om något konstruktivt, även om en sådan kamp också kan vara ganska jobbig ibland - men helande, hoppas jag i alla fall!
Skicka en kommentar