tisdag 28 april 2009

EN ÄRLIG AFTON MED FEL INSTÄLLNING.

exakt såhär går mina tankegångar just nu:

Ja, den känns sådär. Aftonen alltså. Jag har ångest för vad jag har ätit i dag, eftersom jag tog kanske 30 g makaroner och 2 msk köttfärssås förut också. Det gick av bara farten, och herre gud vad jag ångrade mig efteråt. Jag förstår inte hur jag kunde göra det. Det var inte ens meningen att jag skulle äta. Jag gick bara förbi mamma när hon just lagat maten,och när hon frågade om jag ville smaka så gjorde jag det. Jag tog inte ens en tallrik utan bara åt rätt ur kastrullerna. Vilket jävla betéende. Jag kan fortfarande inte förstå hur det gick till. Men, jag spydde i alla fall inte. Varför gjorde jag inte det?! Jo, just det, F kom över. Nu känns det lite bättre, tror jag, eftersom jag inte ätit så mycket tidigare i dag och eftersom jag känner mig frusen och "ren" och tom igen.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag känt ett starkt behov av att träna. Springa, så jävla fort och så jävla långt (en inställning som förändras när jag kommer ut i friska luften och upptäcker att jag inte orkar någonting, utan börjar gå i stället..) Men jag kan ändå inte få ur dessa tankar ur huvudet. Jag måste verkligen ut. Jag vet att om jag går ut och springer eller går i runt en timma, så kommer det att kännas mycket bättre efteråt och jag kommer kanske kunna förlåta mig själv för maten jag ätit i dag. Och den lättnaden skulle verkligen göra att jag får lättare att somna senare. Jag skulle kunna somna med gott samvete. Herre gud, jag har ju inte motionerat något alls på flera dagar nu.

Men..samtidigt slås jag av en mycket jobbig insikt. Det känns som om det inte spelar någon roll hur mycket jag än tränar, eller hur lite jag än äter, eftersom jag ändå aldrig kommer att gå ned i vikt och se smal ut. Det blir en slags hopplöshet som får mig ledsen och känner att allt ändå är lönlöst.

Men jag vet att jag kommer att känna mig ännu mer hopplös om jag går och lägger mig utan att ha tränat.

Det är så här jag känner just i detta nu. Det kanske är fel enligt er, och enligt en del av mig. Men de här känslorna känns inte fientliga och farliga. Det känns faktiskt ganska sunt. Jag vet inte..just nu känns det inte som om jag ens behöver förklara. Jag ville bara lätta mitt hjärta och förmedla lite TOTAL HONESTY till er alla fina människor där ute.

1 kommentar:

Anonym sa...

*kramar om och skickar all styrka jag kan till dig*

Ge inte upp, du kommer klara detta!!

Kramar Mia