DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.