ETT KAPITEL UR LIVSHISTORIEN.

Jag vet att man ska vara stolt över sitt ursprung och älska sin familj mer än det mesta på jorden. Men jag kan bara inte. När allt kommer omkring så är det ju faktiskt ett par medlemmar ur min familj - som står mig väldigt nära - som bidragit till att jag står där jag står idag. De två personerna har stor skuld i att jag blev inlagd på psyk, och tvingades genomgå polisförhör och fruktansvärda, tysta konflikter. En sak ledde till en annan och nu sitter jag här med anorexin.

Så när folk frågar mig varför jag är så konfliktsökande och aldrig vill träffa min pappa (japp, han är en av de som gjort mig illa) blir jag ledsen. Jag får ta skit från släktingar och utomstående på grund av mitt beteende gentemot honom, eftersom jag inte orkar och kan berätta för dem vad som verkligen har hänt och förklara varför jag är som jag är. Till och med från honom får jag skit, för jag tror inte att han förväntar sig att jag minns eller har förstått. Det handlar givetvis om sexuella övergrepp, ofredande - kalla det vad ni vill - som på nåt sätt blivit vardagsmat för mig under min uppväxt. Idag är jag fri från allt sådant, men minnena spränger ständigt sönder de murar jag försöker bygga upp för att orka fortsätta.

Dessutom tror jag att just de här minnena och erfarenheterna på något sätt förvärrat mitt eget "sexliv" eller vad man nu kallar det. Relationsliv, kanske...det låter ju i alla fall "finare". Med risk för att bli alltför privat (fast nej, jag är ju fortfarande anonym...) - jag har så jävla lätt för att finna mig i att bli utnyttjad. Och av någon jävla anledning så hamnar jag alltid i situationer där jag blir just utnyttjad. Det är som om man vore nån magnet som bara drar åt sig alla skitstövlar. Och varje gång jag tar mig ur det så inser jag hur korkad jag varit. "Aldrig gå tillbaka till den där idioten. Aldrig mer ha sex om jag verkligen inte vill, nej nej, nu är det slut på det. Aldrig mera droger, nej, nu vet jag bättre". Sen PANG, så ser man sig själv ramla tillbaks igen. Och det, mina vänner, DET är inte bra för min självbild. Stämmer inte alls in på den personen jag tror att jag är, eller vill vara. Jag är ju smart! Jag har ju alla MVG! Jag är ju innerst inne en väldigt öppen, snäll och trevlig människa som tycker (för mycket) om andra människor helt enkelt. Det stämmer bara inte. Den där personen (även om jag knappt ser mig själv som en person just då) är ju inte jag. Och det tror jag att de som känner mig håller med om.

Så det är bra att ha en blogg där man bara kan skriva av sig. Ni kan läsa och välja att döma eller att försöka förstå mig. Och skulle ni välja det förstnämnda så behöver jag åtminstone inte se er i ögonen och skämmas. Och skulle ni förstå mig, vilket ni ofta verkligen gör, så visar ni det genom kommentarer som alltid värmer otroligt mycket. Ni är jävligt bra helt enkelt. Tack.