JAG ÖNSKAR JAG KUNDE SÄGA DET TILL DIG.

Vi anorektiker är verkligen ett eget folkslag. Vi har drabbats av samma insikter, i stort sett identiska tanke- och handlingsmönster och större delen av våra liv kretsar kring mat och allt vad det innebär. Detta trots att vi är egna individer med individuellt tänkande och kännande, säkerligen ofta har olika värderingar i övrigt och lever ett liv med olika familje- och relationsförhållanden. Och även om jag generaliserar nu, så kan jag inte sluta att förundras över det faktum att vi alla sitter i samma båt trots att vi kommer från olika hav och kanske aldrig någonsin pratat med varandra.

Det finns människor som är 40 år och har anorexi. Människor som lever ett knackigt arbetsliv och som kanske tvivlar på sin föräldraroll på grund av de begränsningar sjukdomen bidrar till. Det finns de som är runt 20 år. De som har svårt att få till det där nya fungerande arbetslivet, fortfarande kämpar med körkortet på grund av att de aldrig har energi nog att koncentrera sig, och som går miste om alla krogrundor och andra nöjen som hör den här tiden till, just på grund av anorexins både psykiska och fysiska bieffekter. Det finns de som är 15 år, som står mitt emellan barndom och vuxenliv, och försöker hänga med i kompisarnas nöjeskarusell där moppe, första festivalen och andra dagliga aktiviteter kräver mer glädje och mer ork än vad anorexin tillåter. Det finns de som är 11 år, som fortfarande är barn, och som i jämförelse med 40-åringen inte har något gemensamt över huvud taget.

- Förutom den anorektiska livsstilen. Och nej, jag vill inte påstå att "livsstil" behöver innebära att jag glorifierar sjukdomen - för jag vet lika väl som er att det verkligen är en sjukdom. Men mer ingående är det en sjukdom som formar livsstilen, levnadssättet, känsloliv, självkänsla, relationsliv, fan och hans moster och kort sagt allt vad det innebär att vara människa. Just där är vi lika. Oavsett längd, status, ekonomi, ålder, destination, yrke, och till och med vikt. Oavsett de hundratusentals faktorer som skiljer oss åt, ser vi en likhet hos varandra som vi sällan ser hos någon i vår närmaste närvaro.

Och sen finns det de som säger till oss att vi inte är sjuka. Trots all forskning som gjort kring anorektikers felaktiga kroppsuppfattning och såväl psykiska som fysiska symptom. Trots att vi vissa dagar inte klarar av att ens vända oss om i sängen, då vi inte har kraften. Trots det faktum att många av oss möter döden alldeles för tidigt, på grund av självmord, sprucken magsäck till följd av hysteriska kräkningar men främst av allt på grund av hjärtstillestånd, orsakat av näringsbrisk och brist på livsnödvändiga ämnen vi skulle ha fått genom vår kost. Vi lever ett liv med döden som mål, oavsett om vi vill det eller ej. Vi är våra egna långsamma självmord. Vi stänger oss inne eller ute från omvärlden, och många av oss lever i ensamhet till följd av att vännerna inte orkar med oss. De orkar inte se på när vi tynar bort. När vi tar våra liv, trots att det enda vi verkligen vill är just att få leva.

Och du, tillsammans med många andra, säger att det här är något vi skulle välja. Som om den kamp vi tvingas genomlida dag ut och dag in, är något vi en gång önskade oss. Att vi vill sticka ut och vara för mer än alla andra. Att vi är äckliga och korkade. Att vi är själviska. Att vi är otacksamma. Att vi med glädje väljer bort våra nära, så som du tycker att jag valt bort dig.

..Och jag har inte kraften att formulera ett tillräckligt bra svar på det. Jag besitter inte förmågan att ändra dina åsikter om mig och alla andra anorektiker. Men än så länge har jag orken nog att försvara mig, även om det inte borde behövas. Även om jag vet att du inte ens läser det här, så har jag åtminstone stått upp för mig själv i och med detta. Och det är något jag behöver göra för att må okej med mig själv och fortsätta orka finnas till i din närvaro, för det måste jag. Jag behöver ett ogenomträngligt skal, en skyhög mur och orken att bry mig om mig själv och inte låta dig nedvärdera mig längre. Det är något jag lärt mig först nu, efter alla dessa år av underkastelse.