Grow up, grow big?

..Två år. Av vad? Bortkastad tid? -Självklart, skulle väl du säga. Självklart är det bortkastad tid att driva sig själv till en så låg vikt att den tillslut är det enda du bryr dig om. Resan till soliga landet spelar ingen roll, så länge du tappar två kilo på att istället stanna hemma. Bästa vännens födelsedag gör ingenting att missa, när man slipper äta tårtan och maten som bjuds. Pojkvän? Aldrig i livet. Skulle jag visa mig naken för någon? -PFFFT.

Välkommen till mitt liv, säger jag nu. Jag lever för att gå upp ibland, och för att gå ned ibland. I min värld är inget mitt emellan. Det är antingen eller, och svart eller vitt. Jag lever med anorexia nervosa, och försöker förtränga att jag kan ta mig ur det om jag bara skulle vilja. Tyvärr inser jag att det är ofattbart svårt varje gång jag vill bli frisk. För det vill jag, tro inget annat.

Jag är inte någon moralkärring som tänkt visa världen hur lätt det är att bryta en "dålig vana". Jag är inte heller ett fullfjädrat psykfall som saknar sociala förbindelser och ett liv bortom min sjukdom. Främst av allt är jag inte någon pro-anorektiker, och stödjer inte för en sekund er tjejer som tycker att anorexi is the shit.

Nej, jag är bara jag. Jag kallar mig Zero. Och jag är inte dum i huvudet.