Tack min älskade.

Hon läser mig som en öppen bok. Jag fick en chock. Som om hon sträckt ut sin hand, rakt igenom muren jag byggt upp runt om mig, och rört vid min själ.

Hon (omfamnar mig och säger tyst intill mitt öra)- Du går upp varje morgon och biter ihop. Du tar på dig dina finaste kläder, lägger en fulländad make up. Men din utsida kan inte dölja din insida, du mår inte så bra som du försöker få folk att tro. Jag ser det.
Jag - Vadå? Haha, nej men så är det inte. Jag hade bara en dålig dag idag, alla har dåliga dagar.. (tankegång: HUR HITTADE DU MIN BLOGG/DAGBOK?!)

Hon ser mig djupt in i ögonen och genomborrar mig med sin änglalikt blå blick, och jag kan känna hur min lögn direkt identifieras. Ändå ler hon mot mig, ett sorgset léende, som så tydligt säger att hon förstår. Hon förstår att jag förstår att hon har rätt. Och hon förstår också att jag inte kan erkänna det för varesig mig själv eller henne. Och med hennes blick och varma ord förstår jag i min tur att jag alltid kan känna mig åtminstone lite förstådd. Att jag aldrig behöver vara ensam igen.

Jag - tack.