Ärlighet är svårighet.

När man haft en helt perfekt dag, och allt gått som smort (d v s då man fått i sig sina minst tre måltider om dagen utan kräkningsframkallande- eller blodsmak-i-munnen-tränings-ångest), då mår man bra. Att uppriktigt och framför allt ärligt kunna säga till min mamma eller sjuksköterska att jag minsann följt den klassiska listan till punkt och pricka, det är vad som får mig att känna stolthet. Men så kommer det dagar då jag bara vill skämmas, men då min sjukdom inger en falsk stolthet och lycka, över att jag lyckats fuska mig förbi flera måltider, ibland alla.

Hur sjukt får det bli egentligen? Hur kan man vara nöjd med sig själv och se de uppätna måltiderna som en seger en dag, för att i nästa stund skämmas och vilja kräkas, träna eller fasta bort kalorierna man nyss fick i sig? Hur kan just kalorier bli något man hänger upp hela sin värld på? Jag har haft anorexi i två års tid, och jag kan inte säga att jag förstår mig på det bättre nu än vad jag gjorde när jag var frisk.

För att vara ärlig, och totally honest vilket jag faktiskt lovade mig själv när jag skulle börja skriva här, så har de senaste dagarna gått CRAP. En skollunch måndag, bestående av grönsaker och 1/2 kycklinben. En måltid tisdag, bestående av en tacos (vilket jag spydde upp tills halsen sved) och slutligen dagens resultat: Två köttbullar med grönsaker vid 11.00. Och ja, jag är yr. Ja, mina händer och fötter är kalla. Ja, jag mår skit. Men NEJ, jag kan inte äta. Jag bara kan inte.