en stor, fet spya.

..Visst låter det underbart? SUCK på Zero. Mamma var så arg och bitter att man nästan kunde urskilja ett stort, grått åskmoln över henne. Allt jag gjorde var fel (och med fel menas enligt henne "tecken på att jag håller på att återgå till att bli styrd av ÄS igen"). Jag gjorde en efterätt till henne och övriga familjen, och visst - inte till mig själv, men det är väl inte så förvåndande? Dessutom var det också fel att jag just bakade, eftersom "det inte var jag". Den kvinnan kan leta fel, hon. Å andra sidan kan jag inte klandra henne. Hon har ju rätt i mycket av det hon säger, tror jag iallafall.

MEN, däremot blev jag bortbjuden på middag igår kväll. Jag gick dit, och jag åt. Nästan en hel normalportion tror jag! Jag kände verkligen att jag var värd det. Jag hade inte ätit något förutom ett äpple på hela dagen, och i princip lika dåligt hela veckan, så jag var inte på topp fysiskt. På något sätt blir det lättare att kunna äta då. Det var en konstig känsla. Fem minuter gick, och jag hade fortfarande ingen ångest över att vara proppmätt. Men..(som alltid kommer ett MEN) - Det gick utför när vi tog en cigarett på maten. Älsklingsvännen satt och var upprörd över hur man kan drabbas av anorexia. Hon läser natur och vill sikta in sig på läkaryrket och har därför ett stort intresse för det här med sjukdomar (turligtvis nog..) men det hon hela tiden upprepade var att om det fanns någon sjukdom hon aldrig skulle kunna förstå sig på, så var det anorexi. Hon önskade så att jag blev frisk, och lyssnade när jag försökte förklara diverse känslor och tankar som styr mig. Då kom det som en smäll på käften - varför sitter jag här och har ätit? Varför gjorde jag det?!

Direkt styrdes tankarna ned till mina fettvalkar, och jag började klämma på mina överarmar (vilket jag brukar göra när jag blir nervös och stirrig). Hur kunde jag? Jag riktigt kände hur allting jag ätit la sig till rätta innanför skinnet på mig, och bildade nya fettceller ovanpå de gamla. Formade min kropp. Jag pick panik. Sa adjö så fort jag kunde utan att verka konstig, och gick hem. In i hallen där jag ser mamma och pappa sitta i vardagsrummet och titta på TV. Ner i duschen - trots att jag så väl vet att dom så väl vet vart jag är påväg och varför. På med vattnet och sen ut med maten. Så mycket har jag inte kräkts på väldigt länge. Antagligen eftersom jag kanske inte ätit så mycket på länge, och fy vad äckligt det var. Spydde tills det bara kom upp luft och bröstkorgen värkte och halsen brände.

Jag som hade lovat sjuksyster att inte spy på hela veckan. Måste vara försiktig med mina värden.

Nu sitter jag hemma, som vanligt i sängen, och funderar på hur dagen skall se ut. Jag känner för att städa ur min garderob, och sedan kanske umgås med nån trevlig människa. Det blåser som tusan utanför fönstren, så man kanske borde hålla sig inne. Jag önskar att jag hade en liten katt, eller en hund eller nåt. Då hade jag sluppit vara ensam när jag är hemma. För även om mamma, pappa och bror är i samma hus, är jag ändå inte tillsammans med dem.

Nej, nu skall jag inte överrösa er med mer klagomål och äckliga historier! Nu skall jag göra något av den här dagen! Ta hand om!