kärt återseende.

..Alldeles för lång tid har gått sen jag pratade med min "kontaktperson" (inte från socialen, utan mer som en vuxen vän jag har, som ställt upp för mig genom allt jag varit med om de senaste åren - en helt otrolig människa helt enkelt) Så såg jag henne idag, utan att vara ett dugg förberedd, så jag blev lite chockad - fast på ett positivt sätt såklart. Tyvärr var det i ett sammanhang där vi inte kunde prata, så som jag skulle ha velat. Det var massor av folk som man kände runt omkring, så det gick helt enkelt inte. Kändes så dumt bara, som om jag spelade teater. Jag hälsade, och vi pratade lite. Skojade, frågade hur det var, svarade "bra" - vad skulle jag annars ha svarat liksom? Det var helt enkelt inte läge att prata. Min första känsla var bara att jag blev så glad att se henne, det var så sjukt länge sen, så jag ville bara gå fram och ge henne en stor kram. Istället blev det ett nervöst hej.. Men, men.. Vi kanske ska ta en fika på lovet som kommer. Jag hoppas verkligen att det blir av!

Maten, ja.. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag känner mig jättestor. Skäms över mig själv och vill inte att någon skall få se mig sån som jag ser ut just nu. Vill absolut inte se mig själv för då blir jag jätteledsen. Jag tycker väldigt illa om hur jag ser ut. Idag har jag ätit 4 köttbullar och 2 pepparkakor. Jag har ångest över de sistnämnda. Måste komma igång med träningen. Jag vill verkligen ut och röra på mig. Jag vill verkligen gå ner i vikt, även fast jag vet att jag inte får.