Okej, jag kan väl medge att det här var lite i vidrigaste laget.. Men, förresten! När allt kommer omkring är det ju ännu vidrigare i verkligheten. Just det här att spy menar jag. Och trots detta vet jag - när jag helt plötsligt befinner mig där, halvt liggandes över toalettstolen, med fingrarna i halsen och med en starkt lukt av spy som sticker i näsan - att det inte är sista gången. För det är det enda sättet jag känner till som kan döva min ångest när jag har ätit. Trots att jag är väl medveten om att jag inte kan få upp allt jag fått i mig, så reduceras min ångest och jag är lite, lite mer tillfreds med mig själv efteråt. Jag kan helt enkelt inte stå ut med känslan av att ha magen full av mat. Och det är ju synd. För nu vill de lägga in mig. Jag har två val: frivilligt under 12-16 veckor, eller LPT. Ett annat val skulle vara att det sker en drastisk förändring och att jag blir frisk på egen hand, trots att jag ingen hjälp får hemifrån. Till och med sjuksköterskan förstår det. Så.. "Hmmm...vad välja?". Givetvis skall jag försöka hemma. Det var liksom planen, och har så har den varit hela hösten. Det kan nog gå. Jag vill ju liksom bli frisk och sånt.
Kom hem från sjukhuset. Åt, a k a var duktig. Spydde, a k a var dålig.
Inlägg
4 kommentarer:
Fina vännen!
Jag vet hur jäkla svårt det är minst sagt men snälla åk frivilligt och ge anorexin en stor smäll på käften!! LPT är aldrig bättre än frivillighet. Du förtjänar att må bra och att trivas i dig själv igen, var rädd om dig!
Kramar Mia
"Angående behandlingshem känner jag att det vore bra för mig, men samtidigt att jag inte hinner. Jag vill inte komma efter i skolan och jag vill inte göra vännerna ännu mer besvikna :/"
Tog mig friheten att citera dig lite, hoppas att det var ok? Om du åker in och ut från sjukhuset och om du är i svält hela tiden så missar du skolan för att du inte kan tänka ordentligt pga svälten. Du kan göra dina vänner gladare och framförallt dig själv och din kropp gladare genom att ta emot hjälpen och kämpa för att bli helt frisk. Skolan kan man ta igen sen. Jag läste gymnasiet utan tog igen allt sen och nu är jag underksköterska - att jag pluggat in alla gymnasieämnena: Det går vännen! Ta chanse till hjälp!
*nyfiken* Blir det Varberg? Hoppas det för de är kanonbra!
Kramar Mia
Hej gumman! Jag hittade tillbaka till datorn... Försök att gå med på frivillig behandling. Jag tror inte att det är möjligt att ta det där första steget mot ett normalt liv om man är hemma. Speciellt inte om man inte har ngn hjälp därhemma. Man behöver stöd och hjälp att starta om livet. Det kan du bara få om du blir inlagd. 16 veckor är ingenting jämfört med alternativet, tro mig. Tänker på dig - du är inte helt ensam ;-) Många kramar Tina
Svar till Tina:
Hej, Hej och Hej! Jag har inte själv varit världsbäst på att vara online på ett tag, men har nu "ryckt upp" mig något på den fronten..
Det är sant det du säger. Det tvivlar jag inte på. Känns svårt att bara lämna över sig sådär, och "ge upp" (även om det nu bara är så den anorektiska sidan av mig ser på det hela..) Jag har luggit inne förut, och lovat mig själv att aldrig hamna där igen. Det är en värld så full av regler, bestämda tider, noll egen kontroll...och struktur i allmänhet.
Kanske är det dock det jag behöver. Jag ska diskutera detta vidare på sjukhuset till veckan (om jag nu får möjlighet att uttrycka mina egna önskemål).
Undrar bara: Hur är det med dig? är du på korallen något fortfarande?
Massvis av värmande kramar
Skicka en kommentar