..on freedom's door.
Det snurrar i mitt huvud. Jag tror att jag är sjuk. Problemet nu för tiden är att jag aldrig vet om jag verkligen är sjuk, eller om mitt mående beror på sjukdomen - bestämd form singular. Det har varit en tuff dag. Jag har förflyttat mig från sängen en enda gång, för att ta emot ett samtal för fem minuter sedan och uträtta ett toalettbesök. Jag har bara luggit här och druckit, druckit och druckit. Vatten, cola zero, lightsaft - you name it. Säkert en halvliter i timmen sedan jag gick upp. Och endast en gång, alldeles nu för en stund sedan, behövde jag gå på toaletten. Det blir ungefär 5.5 liter vätska. Det är 5.5 kilo. Jag kanske kissade ut 0.5 liter. Jag har alltså gått upp ungefär 5 kilo idag. 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo 5 kilo. Och jag vet inte ens varför jag gjorde det. Bara för att hata mig själv ännu mer kanske?
(Yes, jag vet att det inte är fett jag har gått upp. Jag vet det. Men känslan av "vattenvikt" är, om möjligt, minst lika svår att handskas med från mitt sätt att se på saken).
Den här dagen skulle man lika gärna kunna stryka ett streck över, för jag vill inte ha den. Vill inte sitta här och kasta ur mig en massa värdelöst ordbajs, som inte leder mig någon vart förutom längre in i min egen hjärnas svarta snårskog. Jag behöver en machete för att ta mig ur det här. Tvivlar på att sjukhuset tillhandahåller någon som passar mina syften. Just därför sitter jag kvar här, fortfarande, och väntar på att tillfrisknaden skall flyga rakt in i käften på mig.
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
2 kommentarer:
Du har rätt - vattenvikt är nästan jobbigare att stå ut med. Jag har just nu ca tio kilo bara vatten "runt" kroppen och vill spy åt det. Skinnet är utspänt som på en michelingubbe - det gör ont. Inga kläder passar tom underkläderna är för små. Jag kämpar ändå på så gott det går med mat och näringsdrycker men det är inte lätt. Det går åt en hel del lugnande tabletter. Jag har kontakt med korallen varje vecka fortfarande, både med ssk, läkare och dietist.
Skickar dig en stor styrkekram så att du klarar av att kämpa vidare. Och så att du kanske kan lägga in dig! Det måste finnas en väg ut ur det här, eller hur?! Du är inte ensam! Kramar Tina
Jag känner mig som ett "afrikabarn". Precis som du säger, så gör det ont. Man känner sig nästan sprickfärdig. Jag hoppas att du får den hjälp du behöver från sjukhuset. Har du blivit av med vattenvikt någon gång, genom att äta regelbundet menar jag? De säger ju att det skall ta cirka tre veckor innan kroppen fungerar normalt, om man börjar äta regelbundet och så? Problemet är ju att det blir så lätt att tvivla, när man aldrig erfarat det själv.
Ja..jag känner att min ork börjar rinna ut. Har egentligen varit på gränsen hela hösten och vintern, men nu orkar jag snart inte längre. Inläggning vore nog en bra lösning egentligen. Jag ville aldrig tillbaka dit, men ibland - när anorexin vägrar släppa taget - längtar jag nästan efter någon som kan tvinga mig att äta, för att jag inte klarar av det själv.
Vi vill ju inte dö, eller hur? Varken du eller jag skall dö, inte på väldigt, väldigt länge i alla fall. Och absolut inte på grund av den här sjukdomen!
Tack, tack, tack. Jag känner mig inte lika ensam när du skriver. Och jag skickar dig tusen kramar tillbaka via telepati. Vi måste fortsätta kämpa!! KRAM-KRAM-KRAM från mig
Skicka en kommentar