JÄVLA, JÄVLA FAMILJ.

Jag skulle just nu bara vilja ställa mig och SKRIIIIIIIIKA. Är så fruktansvärt, fruktansvärt vansinnig och anti allt och alla här hemma just nu. Känner mig som en trettonåring med världens pubertetskris. Av vilken anledning? Tjat, tjat, tjat, tjat och tjat. Jag vet att jag har så mycket jag behöver göra, så mycket plugg och arbete med mig själv. Men jag tappar all ork och lust fullständigt och känner hur jag dras tillbaka ned i deppträsket.

För ett par år sedan, då jag var deprimerad, brukade jag skära mig själv. Jag vet hur det låter. Fullkomligt idiotiskt och tramsigt. Men, det kommer aldrig att vara möjligt att förklara för en oinvigd, vilken lättnad det var för mig just då. Det var som om man släppte ut all frustration, ungefär som att få skrika högt och bara slå till all världens ondska på käften. Ångesten avtog när jag kände smärtan, och det blev det enda sättet för mig att avreagera mig på. Ingen behövde se någonting, och jag behövde inte störa någon annan med mitt agerande. Det öppna såret blev också en öppning för själen, där all psykisk smärta kunde sippra ut.

Men nej, det är inte meningen att glorifiera eller rekommendera den här självdestruktiva metoden. Det blir som en drog som är fruktansvärt svår att ta sig ur. Det enda som hjälper är väl att börja må bättre och aldrig drabbas av ångest och frustration. Eller byta den destruktiva metoden mot en annan, det var så jag kom ur det, och idag har jag anorexi. Men just nu, och just i sådana här stunder, känner jag nästan en slags abstinens. Som om jag bara vill skära upp mig igen, och det känns så lockande. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det, eller skulle kunna göra det. Jag har bättre självbehärskning nu än vad jag hade då. Däremot gror de negativa känslorna som ogräs inne i mig när jag inte får utlopp för dem på något sätt.

Jag vill bara springa.
spring
spring
spring