SOLSKEN OCH NOSTALGI.

Efter att jag vaknat upp för en stund sedan, stapplar jag ut på balkongen med en kopp thé och en cigarett i handen. Jag slår mig ned mot vår gröna husvägg och badar i solsken där jag sitter. Njuter av att knappt kunna öppna ögonen för att släppa in allt ljus, för det var länge sedan jag kände värmen från solen i ansiktet nu.

Så slår det mig plötsligt, att för ungefär ett år sedan satt jag på precis samma sätt. Jag hade på mig en grå mjukisdress och smuttade på ett litet glas lightsaft, medans jag kände hjärtat slå förbannat fort och hårt inne i bröstkorgen samtidigt som det då och då svartnade framför ögonen på mig. Strax därefter var jag och mamma påväg till sjukhuset, och ännu en stund senare hade jag visat upp min lägsta vikt någonsin och det var på f-håret att jag blivit tvångsremitterad till en låst psykavdelning eller något.

Jag minns också en natt några månader senare, då jag gick upp mitt i natten för att äta en dl vita bönor i tomatstås, som en egen revolt mot anorexidemonen. Då hade jag bestämt mig för att bli frisk.

Det känns fel, trist och hemskt att mina minnen från de senaste åren, alla rör anorexin. Och just det faktum att jag knappt minns någonting alls på grund av dåvarande näringsbrist, gör att man verkligen kan sitta här just nu och se tillbaka på en tid man förstört. Det kan få en att hitta viljan att motverka ännu ett lika dant år. Jag tänker äta müsli nu.

(Jo, Zero, det skall du visst göra.)
(Jo, Zero, det skall du.)