I DON'T BELIEVE YOU.

..Nej, efter den här helgen är jag säker. Jag har inte anorexi. Jag har nästan ätit precis lika mycket som en vanlig person, bortsett från mellanmålen och något kvällsmål. Det känns skönt på ett sjukt konstigt sätt, men samtidigt ångrar jag mig så mycket att jag nästan kvävs av ångest. Anorexi? JAG? - Vad är det dom snackar om?

Och det är konstigt, hur jag inte bara kan njuta av att se mig själv som frisk, eller åtminstone som en bra bit på vägen. Jag avskyr mig själv för att jag tappat kontrollen. Jag ser min kropp som fetare än någonsin, överallt. Ja, jag är till och med riktigt knubbig och på gränsen till kraftig övervikt enligt min spegelbild och min egen övertygelse. Och jag vill inte ha det såhär. Jag tvivlar på att jag verkligen vill vara frisk, om det skall innebära alla de här känslorna.

Mardrömmar får jag också. Om mat. Om sjukhus som fnyser åt mig när jag kommer dit för att frivilligt be om att få bli inlagd. Om tjocka magar, breda höfter, fläskiga armar, gropiga lår och om dubbelhakor på ett fotbollsrunt ansikte. Vaknar upp svettig, skyndar fram till spegeln, och inser att jag inte är speciellt långt ifrån den där mardrömsbilden.

Jag vet..jag är egentligen duktig nu. Jag har egentligen gjort ett suveränt jobb i helgen och jag ser säkert mycket piggare ut än vad jag gjorde för en vecka sedan. Men jag kan inte låta bli att känna att jag aldrig, aldrig någonsin mer vill äta igen.