...OCH M FÖR MADNESS?
Jag sa ju det. Att jag skulle därifrån på något sätt. Det var läkarrond idag. Allt hade gått så bra. Helgpermisen klarade jag galant, både mat och ångestmässigt. Jag förberedde mig på ännu en permission, och gick in i rummet med ett leende på läpparna. När jag kom ut var jag inte alls lika glad. På grund av en panikångestattack igår kväll, tyckte läkaren att jag inte skulle få gå på permis alls. Ingen skolgång. Ingen utgång. Över huvud taget. Fast på den låsta avdelningen en hel vecka.
Jag fick panik, så klart. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som kämpat så jäkla hårt! De fattar inte att jag slits mellan min onda och goda sida varje minut av min tillvaro. När ångesten väl lyser igenom och tar över, som den gjorde igår, då är det helt plötsligt en tillbakagång som i det här fallet belönades med indragningar av precis allting. Jag blev så jävla ledsen. Kände mig så jävla liten och hjälplös.
Än en gång drabbades jag av panik. Jag kände ångesten slita mig mitt itu. Behövde ut. Bort. Behövde vara ifred. Och jag vet, nu med facit i hand, att jag gjorde fel. Men jag kunde inte stoppa paniken. Jag stack. Väntade tills de öppnade dörren och sen sprang jag. Nu är en polisanmälan gjord och jag vet inte vad som väntar mig. Men just nu orkar jag inte göra något åt min situation. Jag är så jävla less på sjukvården och att vara under LPT.
Jag är inget barn längre. Även om jag kanske beter mig som ett ibland.
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
4 kommentarer:
jag måste säga att jag fortfarande inte förstår varför ingen försöker få in dig på en anorexi-behandling istället för att ha dig på psyk hela tiden? Är det du som vägrar den typen av vård? Är inte det ett bättre alternativ? Om du nu verkligen bestämt dig för att bli frisk som du skriver. För du kommer inte klara av att bryta svälten och sjukdomen själv, det tror jag tyvärr inte. Inte när sjukdomen tagit över så mycket som i din situation.
Kram!
Svar till Ingela: Det har flera gånger kommit upp förslag om att jag skall söka till ett behandlingshem. Men ja, det är (tyvärr) jag som sätter stopp för det. Jag vill inte behöva vård och jag vill inte se att jag skulle vara i behov av det. Jag har en stark övertygelse om att jag kommer att klara det här, om så det enda skälet är att jag ska hålla mig borta från sjukvården. Jag vill bli frisk av hela mitt hjärta, men jag är så fruktansvärt trött på vården.. Kram!
Jag vet precis hur det är att vara under LPT, inlåst och man blir så jävla frusterad, man känner själv att det har gått bra, tills läkaren säger något helt annat och man blir så jävla besviken. Jag har stuckit precis som du när dörren öppnades, men jag hann bara till hissen sen blev jag indragen av personal till avdelningen. Psykiatrin kan ingenting om ätstörningar. Det dem gör är att få upp folk i vikt, eller se till att folk med ÄS äter, men hur man mår i psyket bryr dem sig inte om. Det vore bättre för dig att få komma till ett behandlingshem, eller en avdelningen som är specialister på ätstörningar. Det finns en ätstörningsavdelning i Falköping. På en klinik där dem vet vad dem gör kommer du få bättre hjälp och inte bli straffad för diverse panikångest m.m Med straff menar jag att dem drar in på utegång m.m
Kämpa på
Men åh. Förstår såklart frustrationen, men ändå. Ååååhhhhhh... Håller tummarna för att veckan går fort. Och att du håller dig i skinnet. Och att paniken håller sig borta, att du inte faller djupare, att det vänder - och att du får en bra öppenvårdskontakt vad det lider, någon som du litar på, någon som kan hjälpa.
Skicka en kommentar