...Och nej, det här är inte ännu ett inlägg om hur jag ska besegra ätstörningen. Det här är ett inlägg om hur jag ska besegra sjukvården och mitt LPT, för tro mig, väldigt snart tänker jag lämna det där stället för gott om jag så ska fly landet.
Jag blir så trött på att behöva vara där. Det finns ingen frihet. Att behöva fråga om lov för att gå ut med vänner eller få vara hemma i sin egen lya, det hör definitivt inte vuxenlivet till. Även om man får permis och är hemma en del, så ligger alltid tanken där och gnager, om att man ska tillbaka till den låsta avdelningen och leva som ett djur i en bur.
Och nu vet jag att jag låter jäkligt bitter och otacksam, eller vad man nu ska kalla det, men jag måste få luft snart. Jag måste få bestämma över mitt liv själv.
To be or not to be.
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
2 kommentarer:
Men, å andra sidan - du ÄR inte vuxen så länge du har din ätstörning. Du kan aldrig ha ett normalt vuxenliv och ta ansvar för dig själv och dina egna beslut så länge du har sjukdomen kvar - du klarar inte det. Och inte för att vara taskig, men jag har väldigt svårt att tänka mig att du kommer klara att besegra anorexin på egen hand, du behöver hjälp. Sen tror ju inte jag att det är hjälp i form av slutenvård du behöver, men det är ju också för att jag inte tror att anorexi är en psykisk sjukdom utan en manifestation av svälten (och det finns MYCKET forskning som styrker den teorin). Därmed inte sagt att det inte finns anorektiker som också har psykiska sjukdomar - men de allra flesta jag känner har blivit helt friska från sin ätstörning och har inga kvarvarande psykiska symptom. Det blev en lång kommentar det här, men kontentan är väl att, tja, ja, du kan väl säkert bestämma dig för att få LPTt upphävt, men JAG tycker verkligen att du ska skriva in dig på någon öppenvård, för jag tror att du är tillbaka där snart annars. Ja, eller att du inte klarar dig. Tyvärr.
DU är bra. DU är värdefull. DU förtjänar att må bra. DU är DU och inte ätstörningen.
Försök att tänka positivt. Massa kramar till dig, kämpa på- åt rätt håll! <3
Skicka en kommentar